Tror aldrig jag haft så här långt blogguppehåll. Någon envis, hoppfull som finns kvar?
Men ni har egentligen inte missat något. Dagarna rullar på snabbare än man hinner säga kvastskaft och jag jobbar så mycket mer än jag borde. Vad kan hända från sägen till Ica, så att säga.  Fast visst händer det saker. Livet passerar fast man ignorerar det.

Ruben lyckades förstöra en plåtburk.  

Min farfar har somnat in. Den sista och den bästa, om man får säga så. Rak, brutalt ärlig och fruktansvärt envis  är ingen underdrift. Hårt arbete präglade hans liv och jag har aldrig hört honom gnata om att han är trött eller less. Behövde saker göras så gjordes de, på hans sätt, oavsett.  Och nu finns han inte längre. Frisk i kroppen men minnet svek honom och han ville nog helt enkelt inte vara med längre.

   Farfar   

Jag var inte på hans begravning. För trött, för sliten. Vågade helt enkelt inte sätta mig bakom ratten och köra de  100 milen. Känner mig självisk, egoistisk och helt värdelös.  Men jag somnar medan jag äter frukost. Jag somnar när jag äter middag. Det är allt jag kan säga. När verkligheten hinner i kapp är jag inte alls så säker på att jag köper mitt eget försvar.

De lediga dagarna är få, vilket är självvalt. Men det sliter. Ändå fortsätter jag, antagligen för att jag fortfarande behöver det. Fast vissa dagar undrar jag verkligen om jag är vid mina sinnens fulla bruk. Skulle här en dag gå med hundarna. Hade klätt på mig med jacka och midjebälte, satte mig i fåtöljen med kopplena i handen. Somnade och sov i två timmar. Det blev ingen hundpromenad.

   Gofika när pappa var här.

Men den här helgen är jag ledig och idag har varit en underbar dag. Inte för att det hänt något särskilt, utan mest för att  jag bara har varit. Jag njöt av kaffet ute på min fina altan som pappa varit upp och byggt. Jag har gått på långpromenad med hundarna i solen och jag har grillat min korv på nya gasolgrillen. Jag har slappat i mina nya trädgårdsmöbler.

Jag insåg plötsligt ikväll att livet ändå är förjävla bra. Det är besvärligt många, många gånger. Det är tufft att vara själv men ändå, när allt kommer omkring, skulle jag inte vilja byta. Mina hundar är mitt allt och ger mig energin jag behöver för att orka dag efter dag. Hur trött jag än är när jag kommer hem från jobbet och hasar mig ut på hundpromenaden är jag nöjd och belåten när jag kommer hem igen.

Mina tre lyckopiller  

Finns absolut inget som får mig så glad och lätt i hjärtat som lösa, lyckliga hundar.   

 

melitta

19 juli 2015 11:14

Hej hopp:) jadå..nog finns vi tre kvar.. Hanna hon brukar sitta o läsa din blogg med mig.. Vad fint det blev när din pappa hjälpt dig med terassen, så snällt av honom..

Livet den rullar på som sagt.. både på gott o på ont.. hoppas vi hinner få till en träff snart:)

Många kramar;)

 

Majsan

20 juli 2015 11:11

Jag är kvar, saknar dig.

 

Britt

4 augusti 2015 09:09

Hej
Det var väldigt fint skrivet om farfar och beskrivningen av honom stämmer på pricken. Tråkigt att han är borta men samtidigt skönt att han fick somna in och inte behövde ligga i flera år. Han hörde ju hemma i skogen eller på sjön, inte i en sjukhussäng.
Du får inte ha dåligt samvete för att du inte kom till begravningen. Det var helt rätt beslut. Det hade inte varit så lyckat om du satt dig bakom ratten för en så lång resa när du är så trött. Vi hoppas dock att du kan komma någon annan gång istället för både vi och våra barn tycker det skulle vara roligt att träffa dig.
Var rädd om dig och jobba inte för mycket.
Kram från faster Britt

 

Jenny

5 augusti 2015 19:45

Nej, det var inget värdigt liv för farfar. Så det är skönt att det gick så snabbt som det gjorde. Även om man inte riktigt hinner med känslomässigt.

Trötthet, stress och bilkörning är ju ingen vidare kombination. Tror faktiskt att detta var mitt allra första riktigt mogna beslut. Kanske börjar bli vuxen. Men dessvärre känns det ändå inte ok.

Ner kommer jag, vet bara inte när. Men när jag kommer då ska vi ses. Det är bestämt :)

Kram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...