Tror aldrig jag haft så här långt blogguppehåll. Någon envis, hoppfull som finns kvar?
Men ni har egentligen inte missat något. Dagarna rullar på snabbare än man hinner säga kvastskaft och jag jobbar så mycket mer än jag borde. Vad kan hända från sägen till Ica, så att säga.  Fast visst händer det saker. Livet passerar fast man ignorerar det.

Ruben lyckades förstöra en plåtburk.  

Min farfar har somnat in. Den sista och den bästa, om man får säga så. Rak, brutalt ärlig och fruktansvärt envis  är ingen underdrift. Hårt arbete präglade hans liv och jag har aldrig hört honom gnata om att han är trött eller less. Behövde saker göras så gjordes de, på hans sätt, oavsett.  Och nu finns han inte längre. Frisk i kroppen men minnet svek honom och han ville nog helt enkelt inte vara med längre.

   Farfar   

Jag var inte på hans begravning. För trött, för sliten. Vågade helt enkelt inte sätta mig bakom ratten och köra de  100 milen. Känner mig självisk, egoistisk och helt värdelös.  Men jag somnar medan jag äter frukost. Jag somnar när jag äter middag. Det är allt jag kan säga. När verkligheten hinner i kapp är jag inte alls så säker på att jag köper mitt eget försvar.

De lediga dagarna är få, vilket är självvalt. Men det sliter. Ändå fortsätter jag, antagligen för att jag fortfarande behöver det. Fast vissa dagar undrar jag verkligen om jag är vid mina sinnens fulla bruk. Skulle här en dag gå med hundarna. Hade klätt på mig med jacka och midjebälte, satte mig i fåtöljen med kopplena i handen. Somnade och sov i två timmar. Det blev ingen hundpromenad.

   Gofika när pappa var här.

Men den här helgen är jag ledig och idag har varit en underbar dag. Inte för att det hänt något särskilt, utan mest för att  jag bara har varit. Jag njöt av kaffet ute på min fina altan som pappa varit upp och byggt. Jag har gått på långpromenad med hundarna i solen och jag har grillat min korv på nya gasolgrillen. Jag har slappat i mina nya trädgårdsmöbler.

Jag insåg plötsligt ikväll att livet ändå är förjävla bra. Det är besvärligt många, många gånger. Det är tufft att vara själv men ändå, när allt kommer omkring, skulle jag inte vilja byta. Mina hundar är mitt allt och ger mig energin jag behöver för att orka dag efter dag. Hur trött jag än är när jag kommer hem från jobbet och hasar mig ut på hundpromenaden är jag nöjd och belåten när jag kommer hem igen.

Mina tre lyckopiller  

Finns absolut inget som får mig så glad och lätt i hjärtat som lösa, lyckliga hundar.