Ids någon fylla på min kaffemugg dvs sätta en kapsel i maskinen och trycka på knappen. Inte! Då får jag väl resa på rumpan och göra det själv då, era latmaskar.

Ah, det var bättre. Men att inta dagens första balja med java kl 15 är på tok försent för en inbiten koffeinist som jag. Usch, känner av skallebang och dessutom värker axeln. Var tvungen att putsa fönster igår och mer behövs inte.  

Vi har haft äckelväder i flera dagar nu, kvavt, klibbigt och en enorm luftfuktighet. Ogillar starkt och känner mig mest som ett gigantiskt flugpapper. Åskat har det också gjort men mest småmuller. Fanny bryr sig kvastskaft om åskan. Affe är inte helt bekväm med ljudet men blir inte hysterisk, bara ganska upprörd.

Ni har säkert hört talas om Herman, vänskapskakan som man ska mata och pyssla om medan han står 10 dagar på köksbänken och växer till sig. En gång har jag blivit tilldelad en Herman och en gång har jag startat honom från scratch. Vad jag fullkomligt missat, de föregående gångerna, är att Herman faktiskt var DÖD när jag blandade honom med de övriga ingredienserna, som skulle färdigställa honom till kaka. Stendöd till och med, för mina Hermanförlagor har aldrig bubblat, vilket de ska göra eftersom Herman är en surdeg.

Tittade bistert på det släta, obubblande innehållet i skålen, som stått sina 5 dagar på bänken, och övervägde att hälla ut sörjan. Men något kom i mellan. Och så nästa dag hade det plötsligt skett, Herman hade plötsligt börjat leva och jösses vad han bubblar. Igår fick han mat och nu ska han stå några dagar till och bara röras om lite lätt i. Hoppas, hoppas att han inte dör.

Kanske skulle återuppta det där med surdeg i matbrödet. Har ju inte slagit så väl ut tidigare men nu känner jag mig inspirerad och redo att pröva på nytt.

Minns ni mina tusen saker att göra. Nu är det väl typ bara 889 kvar.

Ha en fortsatt bra vecka.

Ps 1 augusti i morgon, vart tar dagarna vägen egentligen....

Då var de värsta arbetsdagarna avklarade för ett litet tag framöver, yihooo.

För en gångs skull har jag inte speciellt dåligt samvete när det kommer till hundarna, vilket jag har i vanliga fall när jag genomlidit den "tunga" arbetsveckan. De små liven brukar bli en aning åsidosatta då. Men nix inte denna gång. Har hunnit med hurtiga långpromenader nästan varje dag och faktiskt har lilla fröken fräken Fanny också fått hänga på.

Tänk att det blivit så mycket roligt att gå på promenader med Affe nu när han inte längre drar lika hejdlöst i kopplet. Vissa dagar går bättre än andra och jag börjar äntligen få honom att släppa den hysteriska småfågelsfokuseringen. Dessa små, söta men väldigt irriterande bevingade skapelser som prompt envisas med att sitta på vägen framför oss och bara flaxa upp och förflytta sig dryga två meter om och om igen när man kommer gående.

Min egen träning går lite si och så. Blev en mil i måndags utomhus, 5 km i torsdags och 5 km igår på gymmets löpband, grundat med 20 minuters rodd båda gångerna, dock ingen styrketräning. Vilket jag faktiskt var och rättade till i morse.

Övertrasserade i och med lördagens springande mitt löpkonto, uooops.

Har ju bestämt, för knäets skull, att jag ska hålla mig till max 15 km löpning i veckan. Straffade sig bums och igår på jobbet var det riktigt aj-aj. Bättre idag.

Igår efter jobbet tog vi med Affe och ett stycke jämthund och åkte till badstället. Sambo konstaterade att det är en som (gladeligen) badar för alla de övriga, Affe såklart. Ingen av jämtarna har förstått tjusningen med vattnet och drar sig konstat mot bryggan och torra land medan Affe, det lilla, blötdjuret hejdlöst kastar sig ut i vattnet. Men han skrämmer numera nästan slag på mig. Innan jag ens hunnit kasta iväg leksaken, plöjer han genom vattnet och simmar jättelångt ut, i jakten på saken som inte finns i vattnet (än) och när han inte ser den, simmar han ÄNNU längre ut och fort går det. Igår hade jag  iallafall spänt på honom flytvästen. Känns lite tryggare så.

Försökte filma hans framfart i vattnet men det blev två ytterst korta snuttar. Som ni (kanske) kommer att se, hinner han riktigt långt ut och mina nerver håller inte i den situationen att bara lugnt och stilla bara filma sjöodjuret i vattnet. Men glädjen när han kastar sig i väg går iallafall inte att ta miste på.

Tusen saker att göra idag och en miljon saker resten av veckan. Känns som att dygnets timmar inte kommer att räcka till för allt och dessutom ska man både hinna med att jobba och sova också. Vissa dagar på jobbet, under den gångna  veckan har jag sagt att jag skulle behöva dela mig på tre för att hinna räcka till på alla ställena där jag behövts. Tror även det skulle behövas tre av mig på hemmaplan just nu. Det skulle i vart fall underlätta massor.

Nu ska jag ta tag i en av mina 1000 saker så är det bara 999 kvar idag då.

Ha en härlig söndag

Äntligen, eller det låter ju egentligen förfärligt men jag står fast vid det.

Äntligen har lilla morfar fått somna in, en låga har slocknat, en stjärna har tänts och äntligen har han fått komma till stilla ro, äntligen.

Fast jag vetat, fast jag väntat är det ändå sorgligt, ledsamt och en liten aning svårt att förstå.

Har arbetat och fick under dagen möjlighet att meddela dödsbudet till två personer som jag vet höll av och brydde sig om morfar. Det kändes fint att personligen kunna få framföra det istället för att de skulle höra det ryktesvägen.

Två dödsfall i vår släkt under detta år, ett väntat och ett högst oväntat. I båda fallen fortsätter livet för oss andra, men lite tystare och lite tommare.

Var rädda om er själva och varandra

What the f***k Är någon ute efter att sätta dit mig??? En fartkamera mitt längs byavägen. Måste erkänna att jag tar det snudd på personligt. Men lyckligtvis var jag varnad och höll laglig fart.

Stötte ihop med en kollega som också bor i byn - jag tänkte omedelbart på dig när jag såg kameran imorse sa han och jag kan inte förstå varför *vissel*

Förövrigt står kameran precis där farbror polisen stod för ett par år sedan och ville ta mitt körkort (fast åt motsatt riktning)

   Tji fick dom, Jenny körde lagligt.

Jag gillar lediga dagar utan måsten och andra tvång. Skippade återigen gymmet imorse och gav mig istället ut på morgonpromenad med Affe. Härligt.

Med sambo Peter som chaufför begav vi oss sedan i väg till svampstället låååångt borta. Med oss i bagaget hade vi Affen-Piraffen. Eftersom matte är en gammal och senil matte hade hon glömt att  ta med vatten åt den fyrfota vännen som hann stressa upp sig alldeles kopiöst. Mest beroende på att mamma ren med bebis ren envisades med att under någon kilometer springa 5 meter framför bilen. Tillslut fattade iallafall rendumskallen att vika av från vägen och sticka till skogs. Affe var vid detta laget så varm och så i gasen att husse stannade vid ett porlande dike och Affe fick välbehövligt kyla ner sig några grader. Några svampar såg vi inte tillstymmelse till.

   Ahhh, det är gött i solen

   Som gjort för en liten power nap

På vägen hem stannade vi till vid badstället och jag och Affe passade på att doppa oss. Husse nöjde sig med att titta på, vilken MES!

Fanny har också fått lite välbehövlig egentid med matte idag. Vi tränade inkallning, hennes favorit och lite godissök.

   Lill-strumpan Fanny

   Ropa då, matte.

   Sitt och sedan ligg, värst vad matte var krävande idag då.

      Nästan hemma fångade något hennes intresse (ovanligt)

   Visade sig vara Kurre ekorre, med lite god vilja ser man honom i ringen :)

I morgon inleds operation "jobbiga jobbveckan"  Ha det gott allihopa

Julafton om 5 månader, det ni.

Alltså, hur teknisk är inte jag. Helt huxflux efter diverse installationer, pillande och rensande (helt på egenhand) funkar plötsligt min dator helt klockrent dessutom känns den betydligt snabbare än tidigare. Visserligen har språket i vissa program ändrats till engelska, nemas problemas för en lingvist som mig *hahaa* NOT!  Kan dessvärre inte undgå att känna en viss, pytteliten, besvikelse eftersom jag är väldigt förtjust i nya teknikprylar typ mobiler och liknande och nu hade jag ju liksom sett framemot att få dra plasten av en sprillans ny laptop. Äh, får väl vänta till senhösten då Iphone 5 kommer antagligen kommer att släppas. Jag VET att den definitivt kommer att väcka mitt "vill-ha-begär" Jag är som ett barn på julafton när jag spräcker förseglingen på lådan med en ny mobil.

Idag har jag varit ledig men det har varit en stressad och nervös dag eftersom jag varit konstant orolig att de ska ringa från jobbet och meddela att det saknas personal. Men nu är klockan 15 och kvällen är tryggad hoppas jag. Är ledig imorgon också men då kan jag inte jobbat så då får de ringa bäst de vill. Idag hade jag liksom inget giltigt skäl mer än att inte kände för det. Stygga, lata jag.

Tog en timmes hurtig morgonpromenad med Affe, det var soligt, fint och precis lagom varmt. Efter frulle och några baljor koffein begav jag iväg på över en timmes joggingrunda. Sprang längre än någonsin och idag var första gången på 100 år som det var lite mera schvung i stegen. Jag var faktiskt i så bra skick att jag till och med mot slutet, klarade av att göra en rejäl tempohöjning och riktigt länga på stegen. Helt underbart.

Men jag höjer ett varningens finger åt mig själv. Sist när det började "lossna" sprang jag 1 mil 3 gånger i veckan. Knäet skar ihop totalt och medförde nästan ett helt års vila från all löpning. Dit  vill jag inte igen och jag känner sådan enorm tacksamhet för varje mil som mitt knä faktiskt håller för.

Vägen jag springer ligger öde, avsides och leder rakt igenom djupa skogen. Det är ytterst sällsynt att jag stöter på "något" eller "någon" där inne i ingenstans. Djurspår ser jag så klart en hel del. Men flåsande som en flodhäst och klampande som en elefant brukar jag nog lyckas skrämma det mesta på flykt. Men inte idag, kanske berodde på schvunget i stegen. Helt plötsligt knatar en älg upp på vägen. En häst var min första tanke, trots att den inte alls befann sig långt borta. Men när sedan lilla bebiskalven dyker upp, är jag så klart tvungen att korrigare min identifikation av djurslag. Antingen svett i ögonen eller kanske i behov av nya glasögon får jag väl kanske skylla på.

Hur som haver känner jag redan av en begynnande träningsvärk på insidan låren och det bara någon timme efter löppasset. Gustav Fasa för hur det kommer att kännas i övermorgon, aj, aj.

Nu har det gått 4 veckor av mitt celibat från bröd och allmänna godsaker så egentligen är jag i mål och godkänd att börja slaska igen. Men det lockar inte riktigt så jag drar vidare i kampen mot kilona och kalorierna, men en dag i taget nu. 

Dessutom har jag  ju inte alls uppnått det jag önskat, vilket nästan skulle ha inneburit ett mirakel om det skett. Jag är dessvärre inte benägen att ta till sådana drastiska metoder som det nog skulle krävas för att nå dit. Hellre rund och glad? än spinkig och hungrig. Citatsprutan Jenny har talat.

Idag ska jag äta smörstekta kantareller till middag, det ni.

Idag blir jag inte långrandig, jag lovar

 0,5 är gradtalet termometern visade i natt.

177 är vikten i gram på de kantareller jag och Affe plockade imorse.

 8 är antalet jordgubbar som jag kunde premiärskörda idag.

   10 är antalet timmar som min första mugg med kaffe, för dagen, blev förskjuten med.  Resultat = hjärnvärk. 

Måndag i morgon, ny vecka, nya möjligheter.

Ser ni, till och med jag kunde hålla det kort.

Vilken röra, fortsätter tillvaron i samma anda får jag snart spunk. Jag går på högvarv större delen av den vakna tiden, är trött som en gris på kvällarna, hasar mig i säng strax efter 21 men kan inte sova, vaknar säkert 15 gånger per natt när jag väl somnat. Trött som en gris, finns det ens ett sådant uttryck?

Nå väl, fixade ju återigen de 9 arbetsdagarna i ett kör. Höll på att bli en tionde (saknades folk igår kväll) men där sa jag minsann stopp och belägg! Har redan lovat att komma in nu på söndag och jobba fast jag är ledig dag då. Den som har gjort sommarschemat suger fett. Tur att denna någon inte var på plats i torsdags då jag anlände till mitt arbetspass kl 11 och insåg snabbt att de glömt att täcka upp kvällen. Vilket i sin tur medförde att jag fick åka tillbaka hem, vänta ett par timmar för att sedan åka tillbaka och jobba längre. Allt för att kraken i förbutiken inte skulle behöva stå själv resten av kvällen. Vänligt sinnad? Nä, skulle inte tro det och helt samvetslöst skrev jag upp en timme extra som kompensation för bränslekostnaden. Nog ältat om mitt arbete.

Igår hedrade jag och Affe djursjukhuset med ett besök, måste ju se till så veterinärerna får ut sina löner. Återigen kom jag dit med en nästintill färdig diagnos. Har under en tid misstänkt att Affens hals inte varit helt hundra, mest troligt en halsinfektion. De sövde ner honom och hittade mycket riktigt en infektion samt en liten bit av  själva tonsillen som börjat växa tillbaka. Den lilla biten opererades bort och får han äta antibiotika under ett par dagar. Utöver det hittade veterinären en vävnad som var förtjockad i svalget. Men vi får vänta och se om problemet är löst, eller om detta andra kan ha ett finger med i spelet.

   Perfekta kikhål i dörren

I väntrummet gick Affe, i vanlig ordning, upp i varv. Alla är potentiella kompisar och framkallar diverse glädje och frenesi kramper hos lilla Piraff. Som dessutom blir tomatröd i skinnet som resultat av den pågående uppspeltheten. Men måste ändå skryta lite. Trots att han var den mest uppskruvade, var han den ENDA som la sig ner i väntrummet. Visserligen lite missnöjesgnyende men ändock liggandes. Så det så.

   Tröttsamt att vara hos doktorn

Veterinären som var från grannlandet Danmark ringde direkt efter OP (jag befann mig på stan och satte sprätt på Ica-lönen) och informerade lite om läget. Min danska är väl inte i topptrim. Det är rent ut sagt skitsvårt att förstå det språket. Ställ mig bredvid en Iranier och jag fattar ungefär lika mycket. När jag sedan hämtade Affe hade det ju naturligtvis poppat upp 100 frågor om hans väl och ve. Tjejen som lämnade ut Affe visste ingenting och sa fnittrande -jag är bara "utlämnare" så jag vet faktiskt inte. Jag må vara en mes när det rör mig själv men när det kommer till mina hundar då jäklar blir jag stursk och en riktig kärring. 10 minuter senare kommer Herr Dansk veterinär utlommandes från operationssalen och svarar tjänstvilligt på mina frågor.

Någon megavila behöver han således inte efter detta lättare ingrepp men några dagar får han allt vila och vi får väl hålla oss från vår kvällsritual, att åka och bada.

Vi gjorde det senast i onsdags och vi badade bägge två, en underbar avslutning på en stressig dag. Men hutter vad kallt det var i vattnet, jag frös resten av kvällen och fötterna var som isbitar. Men väldigt uppfriskande. Passade på att filma lite när Affe leker krokodil. Om ni undrar vad det är som låter så är det Affe som fick sig en liten kallsup. Men bekommer det honom? Nix pix. Mitt sjöodjur   

Igår när jag lämnat av Affe och begav mig av mot city för lite shopping, tyckte jag mig se joggande människor precis överallt och alla hade de en sak gemensamt. Det såg så himla lätt ut, nästan som att de svävade fram utan minsta ansträngning. Så fångad av inspirationen gav jag mig av på en egen tur när jag kom hem. Det var varmt, solen gassade, jag blev snabbt törstig och mina fötter vägde bly, inget fjäderlätt eller svävande där inte. Lyckades iallafall tack vare min envishet få ihop 65 minuters joggande och därmed avverka strax över en mil. Även om det är snorjobbigt att  springa är jag ändå i bättre form nu eftersom jag direkt efter löprundan orkade ta tag i dammsugning av huset och golvskurande. Men sedan blev det inte så mycket mer.

Hann inte slösa så mycket eftersom han var klar relativt snabbt. Men på Åhlens, som hade värsta rean, fyndade jag lite kontorsprylar som kanske gör det roligare att ha ordning på alla tråkpapper. Man blir i allafall gladare när man tittar på dem.

  Den rosa prylen är så klart till mobilen :)

Ett livsljus i min närhet håller på att slockna och min morfar tar sina sista skälvande andetag. Hade han själv fått bestämma hade han redan somnat in och vandrat vidare. Hade jag fått bestämma hade det också varit så. Och jag som avskyr att leka Gud när det kommer till ett hundliv, visst är det konstigt? Men skillnaden är ändå solklar, min morfar har ont, det finns ingen väg tillbaka, han vet det, vi vet det och allt är bara ett utdraget, plågsamt lidande. En enda lång väntan på slutet. En väntan och ett lidande som redan pågått alltför länge, stackars lilla morfar. Snart, mycket snart ska du iallafall få komma till ro.  

Ha en fin helg

Är inne på fjärde veckan utan onyttigheter och jag har hållit mig bra. Två gånger har jag syndat med bröd men då i form av hårt tunnbröd till den rökta fisken, vilket är en livsnödvändighet. Har tillgodosett brödbehovet med mina Oopsisar, vilket har fungerat perfekt. Kommer nog att köra på dem även framöver eftersom min mage mår betydligt bättre utan det "riktiga" brödet. Sockerintaget ligger tyvärr lite för högt men inte pågrund av godis, nej, absolut inte. Men väl av alla jordgubbar jag inmundigar. Kan bara inte låta bli. Tur att det är under en begränsad period.

   Mini-Ferdinand luktar på mattes Lobelia.

Helt allvarligt så tror jag inte att dessa "nyttiga" veckor gjort varken till eller från på vikten, inget häpnadsväckande iallafall, vilket jag såklart trånar efter. Magen kanske har blivit pyttelite mindre men det är nog allt. Det är med andra ord inte värt alla uppoffringar. Det ska vara gott att leva. Träna är dessutom supertråkigt just nu, funderar starkt på att lägga gymmandet på hyllan ett tag.

Apropå gott att leva. Det hade kunnat sluta riktigt illa för kunden som härom dagen hängde över disken och knuffade till mig rätt rejält på axeln, antagligen för att få min uppmärksamhet. Hade jag inte blivit så paff och en kollega snabbt skyndat  att "ta över" så hade jag garanterat, av ren reflex, sopat till honom rakt i nyllet. Jösses, det var första gången någon verkligen tar till fysisk kontakt på det sättet. Det var INTE uppskattat.

Inte uppskattat är det heller när man ställer upp och jobbar och inte får något tillbaka. I måndags kväll blev hundbadet som jag och sambo planerat, inställt på grund att jag var tvungen att jobba längre. I går ville jag gå en timme tidigare för att kunna hjälpa sambo med matlådor och annat som krävs för en veckas arbete på annan ort. Men se det fungerade ju inte alls. Från och med nu kommer jag definitivt INTE att vara lika tjänstvillig.

Fast jobba borde jag, allt vad jag kan, för nu är kraschen nära. Datorkraschen. Får göra återställningar titt som tätt och ena mejlprogrammet  har totalt lagt ner, office går inte att öppna, sparade lösenord och adresser har mystifikt försvunnit. Blir nog till att nalla av skattepengarna. Kanske jag kan ta mig tid mot slutet av veckan och kika runt lite på utbudet.

Har köpt mig ett par nya brallor som sambo Peter kommer att såga totalt men jag är helt dökär i dem. - Gud så töntiga, riktiga fjortis brallor, vet jag att han kommer att säga :) Men jag är ju nästan fjortis *haha* En så kallad provköpare (en ungdom utsänd för att testa oss på leg kontroller vid köp av lotter och läkemedel) hade i sina noteringar (under gårdagen) gjort mig åtta år yngre dvs 30 år och 5 centimeter längre,  alltså 1,70 YES! Det lever jag på resten av veckan.

   Så här ser mina fjortis brallor ut. Naturligtvis inte jag som poserar (åh, om det ändå vore)

Sommaren har hittat hit, på gott och ont, är ju som bekant ingen sol och värme dyrkare. Men nog är det rätt underbart när jag som igår kväll kom på att jag och Affe faktiskt kunde åka iväg och ta oss ett kvällsdopp. Sagt och gjort, lite småkyligt i vattnet men väldigt uppfriskande och Affe såg åter väldigt förvånad ut när matte också plaskade omkring i vattnet. Är väldigt glad att kunna utnyttja vattnet som träningsredskap för Affe, att simma är ju som bekant väldigt skonsamt men samtidigt extremt bra träning för honom. Enda nackdelen är väl egentligen att man får kuta ut med honom rätt tätt under ett par timmar, det vatten som kommer in måste ju även komma ut. Fast det har blivit avsevärt mycket bättre sedan han blivit fokuserad på att simma och hämta sin apport. Han plaskar nästan ingenting och är inte så fixerad av att "fånga" vågor.

   Med apporten i säkert grepp.

   "Saken" är nästan lika stor som Affe själv och alltså ingen plättlätt sak att simma med. Envis terrier :)

Idag inledde vi dagen med en light powerwalk före frukost, en bra start på dagen och väldigt skönt att slippa gymmets kvava luft och Affe den lilla fisen har blivit sååå duktig på att gå i kopplet utan att dra.

 Senare idag blir det jobb, dag 8 av 9, wihooo.

   Ännu lite trött efter gårdagens simning och dagens prommis.

Tjingeling