Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar   

Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade jag i Bang Tao, ett makalöst ställe och jag som trodde att jag sparat det bästa till sist.

   Solnedgång på Bangtao beach

De små strandrestaurangerna.

   Bang tao beach

Jag älskade allt med Bang Tao. Magiska solnedgångar, underbar strand, varmt vatten och framförallt de små restaurangerna, som varje kväll dukade upp sina bord och stolar på stranden. Att sitta direkt på stranden, några meter från havet och äta en underbar middag i skenet av små lyktor med ljudet av vågorna som bakgrundsmusik, är en känsla svår att hitta ord för. Har nog aldrig känt mig så fri och lycklig som jag gjorde där. Plötsligt var livet så enkelt igen. Man glömmer liksom tid, rum och ansvar.

Vecka nummer två tillbringades i Khao Lak, på fastlandet där över 4000 människor miste sina liv i tsunamin. Taxiresan dit var tung. Jag ifrågasatte mitt eget omdöme. Hur kan man ens vilja ha semester där.... Är det inte som att äta en gourmetmiddag i ett av Hitlers koncentrationsläger.
Ruiner och minnesmärken, tsunamin gjorde sig ständigt påmind, med all rätt. Thailändarna i Khao Lak är dock de absolut trevligaste jag någonsin träffat. Men tyvärr hjälpte det inte mig att skaka av mig den där creepy-känslan.  Jag ville liksom bara bort.

   White sand beach, Khao Lak.

 Var ute och sprang så gott som varje morgon och
just den här tidiga morgonen i Khao lak var
fullkomligt magisk. Jag hade nog kunnat
springa hur långt som helst.  

Efter 5 km strandpromenad hamnade jag på Bangsak beach och där tillbringade jag mina dagar under Khao Lak vistelsen. God mat, lugn atmosfär och fantastiskt trevligt bemötande, där trivdes jag riktigt bra.

 Bangsak beach, Khao Lak. 

Favvorestaurangen på Bangsak.  

En av dagarna drog det ihop sig till rejält oväder och tanken var att jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Men att vandra längs stranden och parera blixtarna (överdriver lite, men det åskade rejält) är ingen höjdare. Sökte skydd under ett litet tak och blev bjuden att komma in och slå mig ner. Det visade sig att jag hamnat på ett riktigt massagehak. Så varför då inte fördriva tiden och vänta ut vädret med lite thaimassage. Jag genomled en thaimassage från helvetet, på riktigt. Fatta när man ligger och är livrädd för varje nytt moment. Insåg rätt snabbt att jag var utmanad. Jag hade valt "hard" och jösses hon gjorde allt för att knäcka mig. Tillslut fick jag ge mig, när jag trodde en sena i låret skulle gå av. Hon skrattade nöjt. Men komplimerade  mig i slutet "strong body" sa hon. Jo, tjena, är bara glad att jag inte blev utrullad på bår.

   Bang tao

Näst sista dagen i Khao Lak bestämde jag mig för en roadtrip. Jag ska erkänna att avslutningen på dagen egentligen var målet för hela utflykten.
En heldag, ensam i en minivan, med privatchaufför, snacka om att känna sig som en prinsessa. Åh, jag älskar verkligen den lilla fladdrande känslan i magen, när man inte riktigt vet hur allt kommer att sluta och spänningen att kliva utanför ramarna. En liten äventyrerska, vem hade någonsin kunnat ana det. Nå, i alla fall. När dagen nästan var slut hade vi ett stop kvar innan hemfärden tillbaka till Khao Lak, nämligen Bang Tao beach. Hela dagen hade verkligen klaffat perfekt, så även avslutningen.

I perfekt tid klev jag ur taxin och styrde stegen den korta biten mot stranden och den dalande solen. Jag finner inte ord för känslan. Allt var bara rätt, rätt, rätt.

De små strandrestaurangerna började fyllas med gäster och med sandalerna i handen promenerade jag till målet för själva utflykten, min favoritrestaurang. Det var en förvånad restaurangägare, som hälsade mig välkommen tillbaka.

Jag njöt av den absolut största portionen Massaman curry som någonsin serverats, det har sina fördelar att ha tumme med ägaren.

Jag grävde ner tårna i sanden en sista gång och försökte memorera varje våg, varenda vindpust, alla dofter och intryck för att placera dem längst in i hjärtat och aldrig, aldrig någonsin glömma.

Jag är så glad att jag åkte tillbaka. Alla bitar föll på plats. När man fylls av lycka, lugn, glädjebubbel och pyttelite vemod, allt på samma gång. Då vet man att man hittat rätt. Det känns som att komma hem. Det är antagligen därför jag nästan rivs söder inombords nu. Att det kan göra så ont.

Sista solnedgången i Bang tao, för den här gången.  

   Massaman curry, modell XXXL

 
Massaman curry, modell normal (dessutom i mindre skål)

Jag hade kunnat göra vissa saker lite annorlunda. Idag ångrar jag mig. Jag hade min chans men tog den inte. Nu får jag stå mitt kast.  

Varje resa har påverkat mig. Men den här resan gjorde så mycket mer än så. Plötsligt så är nog, inte nog längre. Det "här" räcker helt enkelt  inte. Något lämnades kvar i Thailand den här gången, åtminstone känns det så. Hålet inom mig är enormt. Ett sådant tomrum som varken jobb eller hundar tycks kunna fylla ordentligt.

Har försökt försätta mig i något slags stand by läge i väntan på återresan till Thailand. Men jag inser att det inte kommer att hjälpa mig. Jag behöver aktivera mig, fokusera och fördriva tiden.

Så i ett försök att ta tag i livet, hitta tillbaka till vardagen, kom jag fram till att tillvaron just nu kretsar kring några stora men relativt enkla punkter som alla hänger ihop och påverkar varandra, alla utom en av dem. Jobbet är en av punkterna. Jag är beroende av jobbet på så många plan, inte minst ekonomiskt. Det har dock känts urk och blä att vara där ända tills i fredags. Plötsligt hände något som förändrade allt. I´m back, så härligt att kunna känna motivation att gå "all in" igen. Allt blir så mycket lättare då.  

 
Det finns två punkter som jag absolut inte påverka. Jag kan inte få tiden att snurra snabbare. Hade jag kunnat det vore det höst nu *hahaa* Och jag kan jag kan inte styra mina känslor. Önskvärt hade dock varit att jag kunna stoppa ner lite känslor i en låda, låsa lådan och slänga bort nyckeln. Men allvarligt. I mina framtidsplaner finns ändå ingen plats för någon annan än me, my self and I.

Så där ja
  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

En vecka till handlingarna igen, jösses vad veckorna går fort. Snart är det jul och ännu mer snart så åker jag.     Att en kollega blir så oerhört, enormt tacksam, nästintill rörd för att jag egentligen bara gjort mitt jobb fick mig att verkli...