Har egentligen inget speciellt på hjärtat men eftersom jag släpade med kameran på dagens tidiga morgonrunda med Affe, måste jag ju lägga upp de fotona jag tog. Blev dock ytterst få eftersom inspirationen inte ville infinna sig.

Som den stora konstnär jag är fortsätter jag naturligtvis att döpa mina alster *haha*

  Fis på granris

  Fis analyserar ris i morgonsolen.

Dagen i övrigt har inneburit ett gymbesök och en skidtur från hell. Mina nya så kallade "vallningsfria" skidor är sjukt bakhala (hur nu det går ihop) och eftersom poffat i armarna tagit slut blir det oerhört komplicerat och svåråkt. Skrattade för mig själv, åt mig själv där inne i skogen, tur att ingen såg mig. Liknelsen med Agda 95 år som åker på skidor tillverkade anno 1918 är slående, jag tog mig ingenstans. När kroppen är trött försvinner balansen och jag föll som en fura. Ålandes på marken likt en gigantisk blåval är man väldigt tacksam över att vittnen saknas.

Odöpbart alster, inte vackert alls men han hade väldigt roligt får jag säga till hans försvar.

Annars har jag inte gjort så mycket mer idag än att slösat pengar på en kapselmaskin. Nu är det traditionella bryggandet av kaffe över. Framöver är det kapslar på som gäller och utbudet är verkligen gigantiskt. Tyvärr måste jag vänta lite på min maskin. Köpte visserligen en på Elgiganten idag men det visade sig vara ett visningsexemplar och dessutom betydligt dyrare än om jag beställer från deras sida på nätet, vilket jag gjort och den andra ska naturligtvis återlämnas. Jag vill inte ha ett färdigpillat ex, sån är jag. Dumt att jag överhuvudtaget tog emot den. Men till mitt försvar får jag säga att jag redan betalt för maskinen när den informationen uppdagade sig.

Nu får jag ett helt nytt ex och sparar dessutom över 300:-

  Mycket päls här, undrar om vi kan limma på lite på mig.

En liten förklaring till bilden här ovan. Det är alltså en död älg, eller det som kvarstår av den. Enligt sambos teori har den självdött här någon gång under vintern och nu är det  bara en hel massa hår kvar. Affe var så klart intresserad men inte  hysteriskt besatt som man skulle kunna tro. Däremot dök det upp en livslevande hare en stund senare och den, mina vänner, den var högintressant och jag tackar min lyckliga stjärna att han var koppelförsedd.

Ha en trevlig kväll. Själv sörjer jag en skvätt eftersom mitt älskade DIF inte längre befinner sig i elitserien utan får nöja sig med att spela i allsvenskan, hela nästa säsong. Vilket SKIT!! En sak lovar jag. Om det lokala laget i Haparanda, Asplöven tar sig till allsvenskan kommer Jenny att sitta på läktaren i kuben, varenda match och skrika sig blå när DIF krossar det förhatliga, äckliga motbjudande Asplöven!!

Over and out!

Det finns säkert någon diagnos med fint namn på min oförmåga att inte kunna hitta ett normalt mellanläge.

Två sista veckorna har jag formligen gått på högvarv. Jag har åkt skidor två pass om dagen, gymmat  samt gått oräkneliga hundpromenader. Allt bara för att jag plötsligt orkar, vill och har motivation. Det handlar väl egentligen om att jag är livrädd att lusten och orken plötsligt ska försvinna igen. Summa summarum är nu att jag såklart är tvärslut i kroppen. Under förmiddagens skidtur hade jag absolut noll energi, lera i armarna, helt slut som artist, finito, you name it. Så det blev bara en skidtur idag och inget gym.

Hade jag bara kunnat ändra mitt födointag skulle jag garanterat bli smal som en sticka på köpet. Olyckligtvis gör alla aktiviteterna mig hungrig som en varg. Så i stället för att minska på kilona, ökar jag på dem. Skitkul, NOT!  Men aktiviteterna i sig  gör ju att jag mår bra så nu struntar jag i om jag är heffa eller ej. Tjock men lycklig *haha* ända tills man ska dra på någon "fin" trasa som hänger längst in i garderoben. Svarta sopsäckar med rep i midjan har väl också sin tjusning.  

   Fanny njuter i solen.

Vi kör vidare på Carpe Diem, fånga dagen och  alltså förgylla tillvaron så gott det går. I dag blev det grillad korv och varm choklad till lunch igen. Finns det något bättre? Fanny och Affe fick så klart vara med och njuta i underbara solen.

                       Affe övervakar elden.

Affe har blivit avhårad igen, tycker inte alls det var länge sedan sist. Men han var en riktigt lurv och det går ju inte för sig. Nu går han omkring moloken och ser ut som en riktig naken-fis, inte alls nöjd med tillvaron. Till och med sambo, som ytterst sällan märker MINA frissabesök såg omgående Affes förvandlig. Prickig, spinkig som en fågelskrämma och dessutom mycket valp look alike i sin nya avhårade look. Jag gillar inte alls själva "ryckandet" men när man väl kommit igång är det svårt att sluta. 

  Jag tänker ligga här och sura tills pälsen växt ut igen

Vad är det med honom matte?

Påsken närmar sig och jag jobbar så klart. Men klagar jag? Nix! Enbart fredagen i sig innebär över 20 betalda timmar och det mina vänner får i vart fall mig att gladeligen skutta (eller rättare sagt RULLA, min nya tjock-humor) iväg till arbetspasset.  

Min nästa investering måste definitivt bli den nättare modellen av systemkamera. Har sista tiden varit alltför lat och bekväm för att släpa med den "riktiga" kameran och utan kamera, inga bilder. Iphone i all ära men bildkvaliteten lämnar ju en hel del att önska. Det är synd, för fota är ju ett av mina största intressen.

   Två gånger hundnosar :)

Trevlig helg!

Jag är verkligen ingen pinn-kastar-människa dvs. en individ som gång på gång slänger iväg en slemmig pinne åt sin hund, som denne sedan kutar som besatt för att hämta. Man har väl läst om så kallade "pinngalna" fyrbenta individer som fullkomligen dyrkar skogen och dess aldrig sinande pinnmaterial. Vem vill ha en sådan jycke? Not me.

Så varför gjorde jag det då imorse, kastade en pinne åt Affe?  F_n vet. Men det kan jag säga att pinnar är heroin och Affe blev omgående fast i beroendet. Två gånger slängde jag den fördömda pinnen och sedan stod han där framför mig som ett fån, alert och redo, - kom igen matte släng den då, men hallåååå, SLÄNG! Jag förbannar min dumhet.

Han fick iallafall var lös idag och det var länge sedan sist. Han har ju under en längre tid haft lingonris i öronen men nu fanns det åter några öppna kanaler i hörselgångarna. Det sprangs kors och tvärs och skaren gjorde att (ut)flyktsmöjligheterna var obegränsade. Hurra tyckte Affe som hann söka av halva skogen.

På eftermiddagen tog jag med mig Affen och åkte till stan. Ett besök på Djurmagazinet stod på agendan. Bra träning för Affe eftersom han är välkommen där. I vanlig anda röjde han järnet inne i affären och hann säkert provsmaka mer än ett ben, precis som vanligt.

Insåg att vi gott och väl kunde passa på att promenera lite utanför IKEA när vi ändå var på plats. Kontakt belönades samt allmänt gott uppförande. Utnyttjade hämningslöst en medmänniska som satt på en bänk utanför en av butikerna. - Hej! Jag kommer att gå förbi dig med min hund, upprepade gånger och han ska inte komma fram till dig. Han är inte elak, bara väldigt, väldigt glad. Varje gång vi passerade kvinnan utlöstes intensiva glädjeristningar i den lilla Affe-kroppen. Hur kan något så enkelt vara så svårt. Tillslut fick vi iallafall till en halvhyfsad passering.

   Matte! Tror jag behöver solbrillor.

Åka skidor har jag hunnit göra två gånger idag, men det var tungt. Dåligt glid på morgonen och nu framåt kvällen var det visserligen bra glid, men även bakåt. Dessutom var det bitvis väldigt mjukt i spåret.

Grillat korv och druckit choklad har vi gjort idag. Det här är livet sa jag till sambo när vi stod och gottade oss i solen och avnjöt vår grillkorv.

  Närgången Affe under dagens utevistelse. 

Måndag imorgon och ny vecka, det måste ju bara bli bra.

Ha det gott.

Har inte så mycket att rapportera om idag egentligen, tänkte mest chocka er med ett nytt inlägg bara. Det är ju stundvis lite långt mellan gångerna, tyvärr.

Sol på ryggstödet, då ligger man där.

Jag har varit ledig igår och idag och har verkligen försökt göra dessa dagar till riktiga ego-dagar. Dvs. många hundpromenader och en massa skidturer. Dessa aktiviteter kräver dock energi vilket fortfarande är en liten brist vara eftersom mitt matintag är strikt begränsat. Idag har jag iallafall provat med kycklingsallad till lunch och det verkar gå vägen.

Två stycken solceller, att dela går utmärkt  

Hela två skidturer hann jag med igår, varav den sista bedrevs i skymning och är inte något att rekommendera. Det är mörkt i skogen ska ni veta och träden kommer fasligt nära och fort i nerförsbackar och i kurvor. Störtkruka på skallen kanske vore något. Kanske ska tillägga att jag är värdelös på att åka skidor. Viljan finns men inte tekniken. I bästa (värsta) Mora-Nisse stil hasar jag mig fram längs spåret. Ramla gör jag, rakt upp och ner där inga synliga hinder finns. Å se den där moderna, häftiga skatestilen behärskar jag inte alls.

Så här ser det ut när jag tagit mig ur skogen, km efter km

Skulle vilja ta en tur till idag med (har varit i förmiddags) men just nu känns det som jag har två bowlingklot i bakdelen och benen är trötta. Kanske klokast att vila. Fast å andra sidan har jag ju vilat hela helgen, motvilligt förstås.

Hundarna har fått varsin långpromenad. Jag gillar lyxen att kunna ge dem lite egen tid och jag vet att i vart fall Fanny uppskattar att slippa pestapan-Affe.

   Fanny rekar färdvägen

   Lycka när skaren håller, man hittar ju en massa spännande

Samtalade med veterinären idag igen rörande Fanny och har beslutat mig för att avvakta med medicineringen tills hon är längre gången i sjukdomen. Att ställa in medicineringen är en hel vetenskap i sig och kräver noggrann och tät uppföljning. Att hålla på att laborera med kortisonhalter i blodet vill vi undvika i det längsta.

Eftersom jag föredrar raka besked och ogillar starkt att saker och ting "lindas in" frågande jag om förlopp och dödlighet. Svaret blev att dödlighet på grund av Cushings är sällsynt men om diabetes utvecklas till följd av sjukdomen brukar man räkna på ett ungefär ett år. Då vet vi.

Nu gick sambo just ut och grillade korv, orättvist. Jag vill också ha men definitivt inte min mage.

Avslutar med en bild på Affe tagen när han bestiger Mount Keräsjoki (extremt stor snöhög) på vår gård. Alla "stora" artister/konstnärer namnger ju alltid sina alster så denna har jag (i form av stor artist, haha) döpt till Liten fis på berget.

   Liten fis på berget.

Med detta lämnar jag för er idag. Ha det bäst

Att det nu ska vara så svårt att få vara på topp. Yey I'm back, avslutningen på mitt föregående inlägg är som ett knytnävsslag i magen, bildligt och bokstavligt faktiskt.

Jag insjuknade i något på torsdagskväll, mådde gräsligt illa plus lite andra åkommor. Hade varit lätt att säga magsjuka men jag tror inte att det var det. Lutar istället åt att det var något jag åt under torsdagens besök i Luleå. Hela fredagen försvann sedan i ett vakkum. Jag fick feber och när kvällen kom gav jag sambo förslaget att antingen skjuta mig eller kväva mig med en kudde. 38 timmar utan föda kan laka ur vem som helst. På lördag var det lite bättre och jag kunde ta mig ur sängen, ett tag. På kvällen fick jag hiskeliga magkramper och trodde nog min sista stund var kommen. Söndag, ny dag och nya friska tag men mat i magen funkar inte alls, inte då och inte nu. Känns som det bor en alien någonstans långt där inne som inte godtar annan föda än blåbärssoppa, te, soyayoghurt och rostat bröd. Gjorde ett tappert försök igår att äta något annat men det straffade sig hela eftermiddagen och natten, det gör jag inte om på ett tag. Nu dricker jag istället blåbärssoppa av blåbären som jag och Affe slet med att plocka ihop i höstas, kul? att de kom så väl till pass. Sur är jag dock för att jag slösat lediga dagar på att ligga sjuk och sur är jag för att jag missade ett prinsesskalas under helgen.

Nu till torsdagen och besöket i Luleå. Direkt på morgonen lämnade jag in BU och BÄ (Fanny och Affe, naturligtvis) på djursjukhuset. Affe för munsanering (första och sista gången, från och med nu borstas det tänder) och Fanny för utredning av Cushings genom kontinuerliga blodprov under hela dagen.

Lilla Fanny är så duktig och försynt av sig tillskillnad mot Affen som verkligen skiter i allt och bara röjer på. Kaos och liv i luckan när Affe är med, är bara förnamnet, suck Jag hade huvudvärk redan när jag lämnade djursjukhuset tidigt på morgonen. Ni kan ju ana hur den var innan jag var hemma på kvällen. Här följer ett utdrag ur mejlet från veterinären rörande Fannys sjukdom.

Fanny har efter provtagning konstaterats lida av Cushings sjukdom. Cushing
drabbar den medelålders – äldre hunden och beror oftast på en överproduktion av
ett överordnat hormon från hjärnbihanget, som i sin tur stimulerar binjuren att
producera för mycket kortison. Sjukdomen utvecklas ofta successivt under månader
och år innan den blir symtomgivande.

Kortisonöverskottet ger en rad effekter på kroppen. Ökat drickande och
kissande, bukförstoring, leversvikt, sockersjuka, flåsighet, trötthet,
håravfall och ökad infektionsrisk är några exempel.

Hundar med Cushing kan behandlas med medicinen Vetoryl. Detta är medel som ges
dagligen och sänker kortisonproduktionen under delar av dygnet. Symtomlindring
ses efter dryga veckans behandling, framför allt att drickandet minskar. Övriga
symtom försvinner långsammare över tid.

Biverkning med Vetoryltabletterna är trötthet, kräkningar och vinglighet.

Syftet med Vetoryl är att ge Fanny ett liv med god kvalitet, där framförallt
törsten och kissandet är under kontroll. Behandlingen är således inte botande
utan kontrollerande.

I förlängningen handlar det om att ge henne ett värdigt hundliv, ett värdigt hudliv sett ur människoperspektiv?! Jag är inte alls så säker på att våra fyrbenta vänner håller med om oss vad som är värdigt eller ej. Jag har alltså i form av djurägare återigen den "stora förmånen" att leka Gud och jag gillar det inte alls. MEN så här resonerar jag. Så länge hon mår bra i övrigt, är glad, springer, busar med sina bollar, äter, skäller :-) osv. får jag ta det som att hon trots allt mår hyfsat ok. Den dagen motsatsen visar sig, vet jag vad jag måste göra även om jag idag inte ens kan tänka tanken utan att börja gråta. Men den dagen den sorgen, nu kör vi..

Ut i friska luften på en lugn eftermiddagspromenad i solen med Bu och Bä

Ha det gott alla ni..

För idag är det Affen-Piraffens födelsedag. Två år (på pappret) blir vår lilla Affe idag.

HIPP HIPP HURRA

Hipp hipp hurra för Affe.

  En 9 veckor gammal Affe

  Vad sjutton är DETTA? Fannys inledande möte med nya terriristen.

Vem är du?  

Har upptäckt att verkligt hemska händelser har en märklig (och kanske bra) förmåga att få en att omvärdera saker och ting. Jag kan ju förstås bara tala för mig själv men jag prioriterar och värdesätter på ett helt annat sätt idag jämfört med vad jag gjorde innan branden. Jag sållar hejdlöst i vardagen och väljer bort allt tjafs som inte leder någon vart.

Nyfiken Affe i en strut.  

Att i största möjliga mån få ut det bästa var dag känns istället numera extra viktigt. Du vet aldrig hur livet ändras från en dag till en annan. Söndagen var en sådan dag, alltså en "få ut det bästa av dagen" och med andra ord en riktig toppen dag. Jag tror jag gått och blivit något av en friskluftsjunkie. Ute i friska luften mår jag som bäst.

Inledde dagen med lång hundpromenad före frukost. Båda vovvarna var med och solen strålade. Lite senare fick Affen busa i snön med farbror Storm (en jämthund av snällaste sorten) Jösses vad det härjades. Storm ansåg nog att Affe mest var en irriterande liten pestråtta som största delen av tiden försökte komma åt att slicka honom i munnen, urk. Men roligt hade de.

Så här trött var Affe efter buset med farbror Storm  

Sedan stod det skidtur på schemat (utan hund) Sambo hade under lördagen dragit upp superduper fina skidspår, i värsta Holmenkollen stil. Tog väl en timme att ta sig runt och efteråt var man behagligt trött och definitivt värd grillad korv och varm choklad. Vad vore våren utan choklad och korv? När kvällen sedan kom kunde jag konstatera att om jag nu skulle gå och dö imorgon, då har iallafall idag varit en toppen dag.

 Två deltagare i korvgrillandet

I dag har också varit en bra dag och jag börjar återfå energi och motivation. Så innan dagens arbetspass hann jag med både gym, skidpass och hundpromenad. Yey I´m back.

Imorgon blir det en tuff dag, återkommer med mer info.

Ha det gott.

Mitt i mellan tv-program och inget att göra (FEL! Finns att göra men jag orkar inte) så då kan jag ju skämma bort er med ett fullkomligt nonsens inlägg så här på kvällskvisten.

Framför mig på köksbordet har jag en underbart vacker orkidé i en djup cerise nyans som jag inhandlade för en billig peng, för någon dag sedan, på IKEA. Jag har aldrig ägt en orkidé tidigare och jag ska erkänna att jag är rätt bra på att ta livet av växter. Jag brukar ge dem en så kallad indiandöd vilket innebär att när de börjar se lagom ledsna ut, ställer jag ut dem på bron och låter dem dö i det fria.

Hur som helst bestämde jag mig för att köpa en orkidé eftersom de så starkt påminner mig Thailand och våra resor dit. Den krassa verkligheten innebär att krukväxten just nu är det närmaste Thailand jag kan komma, suck.

Sambo gav mig och Affe promenadförbud efter jobbet idag. -Låt nu hunden vila! Var hans ordagranna förmaning. -Ta med dig en jämthund istället eller GÅ SJÄLV! Gå själv, muttrar jag. Det är ju värdelöst, som att rida utan  häst, köra bil utan bil, flyga utan flygplan, handla utan pengar. Ja, ni förstår vad jag menar...

Sanningen är den att lill-Affe faktiskt är sliten efter måndagens skidtur och i morse på promenaden/sparkturen var han inte alls så alert som han brukar. Jag vill ju absolut inte att hans inflammationer i lederna blossar upp på nytt igen. Nu blir det några dagars vila för honom och förhoppningsvis kan vi ta en ny skidtur på söndag om det är väder.

Måste verkligen försöka ta mig tillbaka till gymmet så hunden får lite lugn och ro, haha.

Inget nytt om Fannys provsvar så det är bara att vänta vidare.

Over and out

för det är lilla Fannys födelsedag!!!

Världens bästa Fanny fyller idag 9 år. Himmel, jösses och pannkaka vad åren trillar iväg. Hela 9 år, fast det vet hon inte om själv att hon är, lilla fröken bus och mattes absoluta ögonsten.

  Rosettprydd, dagen till ära :)

     En pytteliten Fanny, ca 10 veckor gammal

  Finare terrier får man leta efter. Min absoluta favoritbild på henne.

Jag önskar verkligen att detta alltigenom bara kunde ha varit en rolig och bra dag men då vore det ju inte mitt liv vi pratade om. Alltså har jag och självaste födelsedagsbarnet ifråga tillbringat större delen av dagen på djursjukhuset. Har senaste tiden märkt lite förändringar på henne som jag ville kolla upp.  Mycket talar för att hon lider av Cushings sjukdom eller syndrom. Har inte orkat sätta mig in desto mer i själva sjukdomen (än) men det är tydligen en relativt vanlig hormonell sjukdom. En liten tablett kan i många fall lindra symptomen. I en del fall orsakas dock cushings av tumörer i binjurarna, det vill vi absolut inte. Diverse  prover är tagna och i väg skickade. Nu är det bara att vänta och vänta.  Vad var det som hände egentligen, jag fattar ingenting....

Iallafall hade vi kalas när jag och Fanny kom hem. Hon och Affe fick varsin korv och ost bakelse som slank ner i en rasande fart.  

Igår blev det iallafall en riktigt bra dag och jag fick lite känsla av mitt gamla jag. Inledde förmiddagen med en Fannypromenad. Kom hem, lurade med Affe, husse och jämten Lotta på skidtur, ute på isen. Premiär åkning för oss allihopa faktiskt. Varken Lotta eller Affe har varit med tidigare och för oss tvåbeningar var det års premiär. Det var riktigt kalasväder och solen värmde gott. Lite besviken var jag att vi inte medtagit massäck men sunda förnuftet säger att det torde ha blivit synnerligen komplicerat eftersom Affe var mer eller mindre besatt av Lotta. Envis som en åsna är han och har svårt att "släppa" vilket medförde att vi ute på isen fick åka med rejäl distans i mellan oss. Två gånger lyckades han dessutom med konststycket att dra om kull mig. Gissa om jag var glad... I övrigt gick skidandet jättebra och Affe verkade gilla det hela, förutom att skidorna var lite otäcka och livsfarliga att komma nära, vilket jag bara är nöjd med.

Tanken var att vi på kvällen skulle återuppta träningen på klubben efter lång tids bortavaro. Men det blev inget med det eftersom det på eftermiddagen dök upp ett mejl med info om inställda träningstider på grund av kennelhosta. Usch, fy och blä. Jag kan säga att jag är mycket glad att jag inte vistats där på sistone.

Något annat dök upp i stället, något välbehövligare och betydligt mycket roligare, en stadspromenad i trevligt sällskap. Bästa Sari kom med denna strålande idé, så tillsammans med henne och Nemo vandrade vi omkring i stadens sus och dus. Detta var Affes första stadspromenad på evigheters evigheter.

Jag hade låga förväntningar men faktiskt gick det mer än bra. Visst, han drog och var lite smågalen i mellan åt (som det är när bönderna kommer till stan, hehe) Men han kunde ta kontakt och han kunde ta sig tid att sniffa på diverse fläckar. Tidigare har jag upplevt att han inte alls tagit sig tid att lukta, han ska bara fram, fram, fram till varje pris. Så sniffet var definitivt uppskattat. 

Jag agerade dock värsta surtanten och lät varken människor eller hundar hälsa på honom, fast han (och de) så gärna ville. Pust, jag kvarstår vid åsikten att det är JOBBIGT med en glad hund. Det var jobbigt med en aggressiv hund också men på ett helt annat plan. Något mitt i mellan vore perfekt, tack.

Så slut jag var när kvällen kom. Efter en värmande bastu sjönk jag ner i soffan och innan klockan slagit 21 var jag i säng. Behöver jag nämna att Piraff var lika slut han med. När jag tog honom i famnen för att gosa lite var han lika lealös som en urvriden trasa. Faktiskt verkar han trött ännu idag och en trött terrier är som vi alla vet, en trevlig terrier, hihi.