Önskar jag kunde söva ner Ruben i 8 veckor, typ *suckar TUUUNGT*
Idag hade det INTE gått bra här hemma. En av de utplacerade mattorna ( som agerar stötdämpare och halkskydd) hade blivit delvis upprispad och jag funderar på hur mycket garn som nu finns i Rubens mage.
Jag har en misstanke om att det har förekommit en rätt rejäl störning och därmed orsaken till dumheterna. Tror nämligen att jämtarna har skällt ståndskall i sina hagar eftersom det varit lite, hmmmm, turbulent i grannhuset (igen)
Måtte den dära tassen bli hel nu, nu,nu.....

Sambo befinner sig på hemmaplan igen och det må låta hårt och grymt men han gör inte livet lättare för mig just nu. Hundarna (samtliga) blir triggade ut i klospetsarna när han kommer hem och Ruben studsar som en gummiboll, upp och ner, fram och tillbaka. På lördag kommer att jag att vara på jobbet hela dagen *fasa* Boing, boing, boing.....

Jag sliter hund på jobbet och det är så skönt. Jag har faktiskt träningsvärk på vissa ställen, helt ljuvligt. Utan att jag tänkt på maten, har byxorna redan blivit större *yey*
Fast igår kväll blev det tvärstopp. Blev så dålig att jag tvungen att lägga mig på fläcken. Sån huvudvärk och alldeles snurrig i huvudet.
Min axel är ett katastrofområde och nu vågar jag inte ens gå till läkaren. Jag vet att jag blir sjukskriven och det vill jag inte. Så roligt är det på jobbet numera.

Tjing.

Obligatorisk bloggardag uppenbarligen, kan jag konstatera när jag tittar tillbaka på tidigare inlägg. Idag blir det sjätte året i rad ni får ta del av mitt dravel.

Nu till frågan ni alla ställer er, Ruben.
En röntgenplåt togs på hans tass (i vaket tillstånd, jösses) och det visade sig att ett ben i tassen var av. HUR har det gått till undrar jag? Jag kan bara komma fram till två möjliga tillfällen och båda verkar vara osannolika. Nå skitsamma, av är av oavsett hur det gått till.
De ville inte lägga skena, som man brukar göra, delvis beroende på att han har för lite päls *what* Hon sa säkert något mer men i vanlig ordning stänger min hjärna ner efter själva diagnosen. Idag har jag hundra miljoner frågor.

För att läkning ska ske måste han vara stillsam, inte hoppa bla, bla, blaaaaaaa Säg det till Ruben, som numera är kung av Keräs när han fått smärtlindring. På måndag ska vi tillbaka igen och slå en ny plåt.

Idag har jag tagit ut mina aggressioner, frustrationer och all min oro på hundmatssäckar och en massa burkar med kattmat. Jag har fyllt på varor så svetten rann och efter att ha lastat om x-antal 12 kilos säckar med hundmat, började jag åter känna mig rätt behaglig i sinnet. Vilket får mig att inse att jag måste ta mig tillbaka till gymmet igen.

Min nya iphone ligger i sin låda OÖPPNAD, jag är uppenbarligen inte ok ännu.....

Jag har försökt vara optimistisk, tänka positivt, förtränga, inte låtsas se och så vidare men faktum är faktum. Ruben har problem med sin tass, stora problem. Från att ha gått lite speciellt (vispat/kastat fram sitt ben)  vill han nu inte gärna stödja på tassen på ojämna underlag. Tassen börjar bli lite snedvriden och ena tån spretar.

   Klädda för ruskväder.

Är detta så allvarligt som min hjärna säger mig att det är, så lägger jag ner, jag orkar inte mer. I fredags havererade jag totalt. Livet är fan inte rättvist och jag funderar på om jag verkligen har förtjänat detta.
Varför, varför, varför är frågan jag ställer mig, om och om igen...

Tycker ni jag överreagerar? Bakgrund:

Sonny, chihuahua 1 med epilepsi, bukspottkörtelsbekymmer, hjärtfel m,m you name it.
Molly, chihuahua 2 med hjärtfel.
Fanny jack russell (friskast hittills) med sina STORA ont-i-magen-bekymmer och sin cushings.
Emil, parson russell med sin ohanterbara aggressivitet, vilket gjorde att han fick somna in efter bara något år.
Affe, jack russell med en hälta som uppstod vid blott 4 månaders ålder, tillföljd av trasiga samben och nu Ruben.

Fattar ni varför jag ger upp, lägger ner. Hundarna är mitt allt men all oro och allt bekymmer sliter sönder mig.

   Inte alltid man hinner till korgen innan man somnar.

Idag ska vi till veterinären och jag vet redan hur det kommer att gå. Röntgenplåtarna kommer att visa nada, metacam i två veckor, vila, vila, vila.... och sedan fortsätter helvetet.
Nä, jag tänker inte ens försöka låtsas påskina att jag är ok....

   Grabbarnas bidrag till stundande Halloween.

Jag är uppenbarligen oförbätterlig på det här med blogguppdateringar. Inte för att det inte händer något hos tokigterrier, det gör det alltid. Men tiden och framförallt min onda axel sätter stopp för mycket i min tillvaro just nu.

Senaste veckan har gått i veterinärens tecken, då Ruben under ett bullefnatt-anfall, knäckte och spräckte sin högra hörntand. Vilket i sin tur resulterade i två veterinärbesök. Djursjukhuset i G-stad står inte högt i kurs hos mig just nu då jag anser att vi blivit ytterst nonchalant behandlade och som pricken över i fått rejält saltade fakturor. Nå väl, i måndags sövdes Ruben ned och de drog ut tandeländet.

Igår morse när jag slog upp mina blå var det alldeles vitt ute, åh så glad jag blev. Tog en lång skogstur med vovvarna , träden var vita och solen sken, man fick nästan lite vårkänslor. Det var bullebarnets första möte med snön och det föll honom i smaken, tack och lov. Han är ju en  envis liten partikel och är det något han inte gillar uppvisar han det tydligt. Exempelvis går man inte på promenad före frukost, man går inte ut genom ytterdörren om någon plockar i kylskåpet eller utnyttjar skärbrädan  och så vidare och så vidare.

   Så här fint var det igår.

   Lite is har börjat "lägga sig" på ån.

   Mitt lilla snömonster

Efter sina eftersöks framgångar har Affe numera blivit en hyperspårare, det vill säga, ALLT som luktar i backen SKA spåras! Det är en evig kamp på promenaderna och just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna släppa honom lös i skogen igen.  Den lilla bullen verkar gå samma väg och igår fick jag lätt hjärtsnörp då det uppenbarligen luktade yummi-älg-ren-hare-räv? inne i skogen och Ruben styrde bestämt sina steg (lös och ensam) in i skogen utan att kasta så mycket som en blick på mig och Affe.

   Det är något där....

   Rejäla paraboler :)

   Han har äntligen vuxit i sitt fina Madofi-äpplehalsband

   Vroooom i snön

   Affe-fisen, mindre nöjd i sitt snöre

Trevlig helg
  

Kom på att jag kanske skulle varna om någon nu är känslig för bilder på döda djur. I så fall kan du hoppa över detta inlägg.

Idag blir det kort. Vill bara berätta att jag och Affe, egentligen Affe då, blev utkallad på jobb igår kväll. Den här gången gällde det ett skjutet rådjur som låg någonstans och behövde bli upphittat. Skytten hade kanske kunnat hitta det själv, fast nja, det hade hunnit bli mörkt och det var minst sagt kryptisk terräng. Hur som helst så är jag ju så tacksam när de ringer och vill ha vår hjälp.

Vi stötte på patrull omgående då rådjuret från härom dagen, det påkörda, inte var nergrävt utan låg som åtel och dessutom inte långt från själva skottplatsen. Affes nos gick som en propeller, högt och lågt, han kastade sig i väg och virrade fram och tillbaka. Det var ytterst svårt att veta vilken vittring han egentligen gick på.
Sniff, sniff i backen och pannlampans sken visade det Affe redan konstaterat, blod. Han spårade och han HITTADE. Jag blir så stolt.

   Affe undersöker sitt fynd.

   Vift, vift på lilla svansen :)

   Svårt att få hyfsade bilder i mörkret med mobilen.

Just det, lilla Ruben kan ju inte hänga med på våra uppdrag, så han lämnas ensam  hemma med en fryst matkong. Det vill säga en hundleksak, i extremt hållfast material, som fylls med gotta (mat och älgfärs) som sedan förvaras i frysen, tills behov uppstår. Jag lovar, han märker inte ens att vi är borta, han är så upptagen med sin kong. Två flugor i en smäll, så att säga. Spårträning för Affe och ensamhetsträning för Ruben.

   Vår specialbjörk igen. Igår morse var det riktigt
vackert med några minus grader, frost i gräset
och solen första strålar som lyser på björken.
Åsså lilla Ruben då, i förgrunden.

PM mest till mig själv. Skaffa ytterligare en spårlina, så jag kan kapa av den ena till kortare längd. I eländig och snårig terräng är en lång spårlina bara till besvär, den trasslar in sig och det blir stopp.

Have a nice day
  

Den här veckan ökar jag på ensamhetsträningen för Ruben och hoppas att det ska gå bra. Att jag gör för stor sak av det här med att lämna dem ensamma, det vet jag. Ska försöka tagga ner. Men fy vad jag tycker det är jobbigt. Innan jag öppnar dörren och kliver in tar jag alltid ett djupt andetag och hoppas på det bästa, suck.

 

Tillbringar mycket tid med Affe och Ruben i skogen nu och det är så härligt. Det är ju strikt och strängt förbjudet att motionera en valp, så jag kallar hellre våra turer för strövtåg och hoppas innerligt att de inte ska innebära någon fara för hans tillväxt. Jag lunkar på i sakta mak, Ruben knatar på lös i egen takt, vi gör uppehåll för diverse analyser av marken och den enda som egentligen är något missnöjd är Affe, som hela tiden vill framåt, mot nya mål.

   Undrar vad det är för speciellt med just den här
björken, eftersom alla kompisar är totalt
lövbefriade men inte denna.

 
Detta nya, långsamma promenadsätt är dock jättebra för både honom och mig. Jag får visserligen ingen motion men promenaderna ger en annan slags inre frid numera. Och Affen-Piraffen mår definitivt bra även han av att stressa ner.

   Överdimensionerade öron?? Nääää.

   En som vågade vägra titta in i kameran.

Igår kväll var vi på roligheter i kolmörkret och spöregnet. Svärfar ringde mig då han var och letade efter ett påkört rådjur, som enligt utsago skulle vara dött. Men i mörkret är det  minsann inte så lätt att hitta något överhuvudtaget.
Jag och Affe bangar aldrig ett eftersök, fast jag var skeptisk och tvekade. Kolmörkt, regn, inget blod och ingen direkt kollisionspunkt.
Vi provade på ett ställe men Affe markerade noll intresse. Svärfar körde en bit och meddelade att han hittat djuret. Men klart vi inte försitter ett tillfälle att spåra, all träning är ju bra träning så jag släppte på Affe på nytt.
Plättlätt, han fick omedelbart vittring och jösses vad stolt han var, lilla fisen när han hittade djuret. Affe var eld och lågor och jag med. Det är SÅ spännande och roligt att spåra, att "läsa" sin hund, se honom jobba och sedan att hitta djuret. Jag verkligen älskar det.

   Affe och rådjuret.

Förra året letade han ju upp ett rådjur som skytten misstänkte var dött men som sedan visade sig vara i allra högsta grad vara levande. Jag vet ju att djur kan hoppa upp när man kommer inpå, vilket det gjorde och det med besked, nära en hjärtinfarkt där och jag höll nästan på att göra i byxan.
Några rävar har han också lyckats leta rätt på lilla Piraffen. Jag blir så stolt över honom när han gör sådana insatser. Nu vill vi spåra massor, massor.

Ha en fortsatt bra vecka, alla ni där ute.