En vecka till handlingarna igen, jösses vad veckorna går fort. Snart är det jul och ännu mer snart så åker jag.

Att en kollega blir så oerhört, enormt tacksam, nästintill rörd för att jag egentligen bara gjort mitt jobb fick mig att verkligen att stanna upp och tänka till i veckan. Jag gör ju inte mycket rätt på mitt arbete numera och har haft det hett runt öronen en bra stund nu. Vore ju trevligt om den negativa trenden kunde vända.

Läste en så klok text på Pinterest där kontexten var att själva händelsen är 10 % och 90 % är hur du reagerar på den. Jepp! Det skriver jag under på. Jag gillar fortfarande inte det som sker på mitt arbete och de ramar jag tvingas hålla mig inom. Men det funkar faktiskt och jag har nog mest tyckt synd om mig själv, läs *sårad stolthet* Fast nä, jag gillar det ännu inte och hade utbudet varit större..... bye, bye....

Var ledig i torsdags och bestämde att jag skulle ta tag i en massa tråk-saker. Var och slängde grovsopor på tippen (vuxenpoäng), bokade tid för klippning (hos ny frisör), bokade tid till optikern. Redan nästa dag fick jag tid hos optikern, kollade synen och valde snabbt ut två olika bågar. Den kvinnliga optikern var svinbra. Jag provade diverse brillor och hon sa snabbt nej, nej, nej, ja, ja. Vi var helt inne på samma spår, vilket underlättade enormt.

Minns när min fd sambo, för många år sedan var med och skulle agera smakråd. Han sa inte ett ord men gapskrattade. Kul, det säger liksom allt *hahaa* Ärlighet varar längst....

Och den där Holly-bolly blir väl kvar då, vilken surprise.. Men alltså den här hunden är unik. Kärleksfullare krake får man leta efter. En valpkull är uppfödaren lovad att ta efter henne men än så länge är hon ju bara barnet.

Är med i en utmaningsgrupp på jobbet. Den är månaden var det sagt att vi skulle gå/lunka/löpa 20 km. Jag låg bra till och visste att jag skulle kunna "glida" över mållinjen med typ 4 km per dag. Ända tills någon stolle kom på att vi skulle vara klara den här helgen. Hjälp! Plötsligt hade jag 48 km kvar och på blott tre dagar blir det en avsevärd massa steg att gå.
Tvingade mig ut i fredags efter jobbet, högst motvilligt. Resulterade i - 8 km. Idag har jag gått och gått och gått lite till och sprungit strax över 1 mil, bara för att kapa tid. Ganska exakt 30 km har jag fått ihop idag. Det känns i kroppen kan jag meddela. Imorgon ska jag traska sista milen.

Jag hade ju inte behövt tacka ja. Men tjurskallen nummer ett kan ju inte vara den som bangar, så klart. Tycker lite synd om henne som hade 66 km kvar. Men hon bangade inte heller.

Med mig på långrundan idag (22km) hade jag med mig underbart fina Jinx. Hon är en pärla. Drar inte det minsta i kopplet och är en verkligt bra motionskompis som gör allt jag ber henne om.

 
Bullen fick hänga med på den kortare 7 km rundan. Han pinnade på som bara den och jag var gräsligt trött. Han börjar komma i form, lille gris.

   Vi hänger så klart på trenden med clownerna.

Fredag var en lycklig dag på jobbet. Varför? Jag fick en massa grejs till bullen *hahaha* Klädavdelningen städade på lagret och skulle slänga en massa tomte/pepparkakskläder och jag fick förtur innan containern. Tomtekläder har han ju haft men jag har saknat pepparkaksgubbeutstyrseln. Inte nu längre!

Bullen har ju sin allergi att tampas med och en matte som är helt värdelös på att injicera vaccin. Sista sprutan var katastrofal. Hade nästan slut vaccin i flaskan och fick kämpa för att få in det sista i sprutan. Satte kanylen i nacken på honom men hamnade fel och provade på nytt. Nu gick det bra, trodde jag... Såg en pöl på golvet, doppade fingret, luktade. Jepp, vaccin. FAN! Jag är värdelös.
Det tar ca fyra veckor att tillverka nytt vaccin och veterinären ville att jag skulle mata honom med kortison under tiden. Det har jag inte gjort, inte än. Jag är i kontakt med en svensk fodertillverkare, Standart, som har hjälpt massor av allergihundar. Hittills, efter att ha följt deras råd har han definitivt inte blivit sämre. Jag däremot har varit lite dålig på att städa och tvätta filtar sista tiden. Måste skärpa mig.

   Jag har "hottat" min bïl lite =)

   Gonatt!

Å ena sidan, å andra sidan. Jag blir snart sinnessjuk. Nåväl, åtminstone gravt förvirrad. Allt är jobbrelaterat och jag befinner mig i en konstig sits, där mina händer är i princip bakbundna. Men jag förväntas ändå prestera. Lycka till åt mig själv... Tur man har magsårsmediciner på recept.

Hade utbudet varit större/bättre i kommunen hade jag lämnat in avskedsansökan för flera veckor sedan. Hade jag inte trivts så bra i huset och haft hundarna, hade adressändringen varit ett faktum. Nu får jag istället bita mig i tungan, nypa mig i armen och slå tån mot något hårt för att avleda alla tankar som poppar upp i huvudet vid olika "sammandrabbningar" under arbetsdagen.  - Nu skiter jag i det här, passerar så många gånger dagligen i mitt huvud numera. Men ändå, jag är ju jag och det gör jag ju så klart inte. Plikttrogen in i döden, typ....  Fast ändå. Det är där. Där på Ica som hela sinnesstämningen plötsligt kan vända, som i ett trollslag... Vissa människor är magiska och jag är så tacksam...

   Min absoluta ögonsten...

När man inte längre stupar i säng direkt efter maten och när man plötsligt har tid för eftertanke, öppnas ett helt nytt känsloregister. Jag gillar det inte alls. Känslan att vilja gråta fyra gånger om dagen, är fan utmattande. Så jag har skaffat mig en distraktion.  En ny hund. *Hahaa* En blev två, två blev tre och tre blidde fyra. Senaste tillskottet är Holly, 10 månader. Liksom Jamie och Jinx är hon en alaskan husky men med isblå ögon. Love it. Tillgiven och lättlärd. Men en liten aning skällig, sånt gillar jag inte. Hon är på prov tillsvidare.....

   Tre muppar blev fyra.

   "gänget"

   Holly 

Att komma iväg på promenad med fyra hundar är lite meck men det går och jag är mäkta stolt där jag går med mina fyra fyrbenta längs vägen. Att bara gå två är en ren välsignelse. Det upptäckte jag idag då jag bara hade Ruben och Holly med mig. Mitt nästa mål (första var promenad med hela flocken samtidigt) är att få Holly att "dra" när jag cyklar med henne. Uppfödaren har gått bet på den punkten. Hon lägger sig nämligen och spelar död när det blir lite jobbigt, mentalt. Hon har gjort det några gånger med mig också. Första promenaden med Ruben. När hon hamnade på "fel sida" om snöpinnen. När kopplet trasslade ihop sig. Det går väl an i sådana situationer.  Men att göra det i hundspannet med typ 9-10 andra individer kan vara förödande. Så nu ska vi cykla, måste bara blåsa lite luft i de där satans däcken först...

   Holly som spelar död.. Och bullen tycks undra
vad hon sysslar med..

Just det. Har jag nämnt att jag det bär av mot varmare breddgrader igen... Ooops, inte det.... Ok, men så är det iallafall. I november bär det av till Dominikanska republiken och Punta cana i 15 dagar. Om nu inte stället blåst bort. Det har ju varit en orkan där i veckan... Min bästa pappa kommer upp och är hundvakt.

Jag har mer hemlisar men tala silver, tiga guld....

   Ruben har fått en ny "dyr" filt med bullar på.

To be or not to be, det är frågan.....