Jag har tagit sovmorgon både igår och idag. Vid 6.30 har jag sedan glidit in på jobbet. Det moraliska förfallet är ett faktum.
Fast det finns ju skäl. Ville lämna skrikgrisen i hagen och för att skona "byn"  valde jag att börja lite senare. Men jätteskönt faktiskt att inte behöva stressa. Imorgon blir det dock andra bullar. Jag har öppning, så Good morning Keräsjoki  kl 04.30 Min granne kommer att älska mig.

Idag är jag rätt mör. Direkt efter jobbet åkte jag hem, bytte kläder, packade in Jamie i bilen och åkte till gymmet. Härliga, underbara, ljuva gym. 5 km på bandet och lite maskiner. Milde himmel vad otränad jag är. Nu är det verkligen dags att ta tag i fläsket.
Hem och ut på promenad med hundarna. 280314 steg visar stegräknaren att jag gått idag och i avstånd ska det tydligen vara nästan 2.5 mil.

Underligt väder, man skulle kunna tro att det år april eller något sånt. Det är plusgrader och småregnar, vilket gör att det blir äckligt blött och moddigt. Fast det är skönt att slippa frysa.

Tjing från Tingeling
  

Gjorde inte skäl för min lön igår och knappt idag heller, det kan jag ärligt erkänna. Jag har fikat, pratat, pillat på telefonen, rastat hunden, pillat på telefonen, pratat lite mer, rastat hunden igen och åkt hem. Ungefär samma båda dagarna, så när som på fikandet.

Får skylla lite på att jag är så otroligt "rörig" just nu. Min hjärna går på högvarv och jag försöker stänga av hela systemet. Men det vill sig inte och naturligtvis så svarar magen med missnöje på "röran" Är dock lite imponerad att det tog så många dagar innan den kastade in.  

Inte bara jag som är rörig. Hela min avdelning såg igår ut som en bomb detonerat och  lagret som ett katastrofområde. Högsta chefen tyckte det var färdigsvamlat med ledigheter och ansåg att jag skulle jobba alla helger framöver. På skämt hoppas jag :)

Härrejösses, jag är så trött. Jag slumrade till medan jag satt här och försökte få ihop texten. Skulle bara luta kinden mot handen en liten stund. Det har blivit på tok för lite sömn sista tiden. Måste skärpa mig.

   En trött Ruben efter gårdagens promenad.

Igår blev det långpromenad med båda hundarna. Idag blev det en singelrunda med Jamie. Bra att vara lite själv med henne. Har haft med henne till jobbet i två dagar, där hon fått vara i bilen medan jag jobbat. Har gått super och bara emellan åt har hon gett ifrån sig ljud. Idag hoppade hon till och med självmant in i bilburen efter att jag rastat henne.

Just tränar hon på att vara i hagen där ute. Det är tyst just nu men jag väntar spänt på illvrålet. Hon låter nämligen förskräckligt illa stundvis, nästan som att hon skulle sitta fast eller ha gjort sig illa.

Japp, där kom oljudet, då var hon igång igen *suck* Min skrik-yl-gris..

Efter migränanfallet i torsdags befann jag mig i vaket tillstånd i 30 timmar. Efter flera timmars vridande och vändande i sängen med ögon som inte ville hållas stängda gav jag vid 2 tiden upp. Klockan skulle ju ändå ringa 2.50 för öppning på ICA så varför inte kliva upp.
Ibland när jag haft migränanfall, modell överjävligt, blir det en enorm energikick när värken sedan väl släpper. Men det händer ytterst sällan. Allt som oftast är jag mest som en urvriden disktrasa.

Red på energivågen hela fredagen, fick massor gjort och fnittrade gott hela dagen. Var till och med trevlig mot en säljare som jag egentligen avskyr som pesten.

Fredagen var förövrigt bästa dagen på cirka två månader att jobba, riktigt, riktigt roligt. Det var äntligen massor av folk och rörelse i butiken. Helt ljuvligt att få trängas bland kundvagnar och hjälpa vilsna kunder att hitta sina varor. Jag som börjat jobba mindre (mera normalt) gjorde plötsligt en 11 timmars dag igen, ooops och det utan sömn.

Låt mig få presentera nytillskottet Jamie. En Alaskan husky tik på snart 6 månader, som flyttade in i går. Allting har hittills gått jättebra och hon är otroligt anpassningsbar. Är imponerad att hon så snabbt tytt sig till mig.
Lite orolig var hon när hussen åkte igår kväll med det gick snabbt över.
Det enda som hittills egentligen vållat lite större bekymmer är utevistelsen. Det var ju inte alls roligt att vara ensam ute i hagen och det lät ungefär som att någon försökte ta livet av henne med slöa knivar. Hon är ju van att vara ute men det är ju såklart kompisarna som saknas.
Vad säger Ruben då? Han är jätteduktig och har faktiskt tagit det ovanligt lugnt. Älskade lilla bullen.

Inte bra, inte bra alls. Jag tycks numera ha betydligt fler dåliga dagar än bra dagar. Idag var jag riktigt ordentligt risig när jag kom hem från jobbet. Man blir liksom desperat och tar alldeles för många olika värktabletter. En salig röra som magen inte alls godkänner. Fort i säng med is i nacken och is på pannan. Vakande en timme senare av att jag trodde jag skulle kvävas *otäckt*
Nu efter kaffe och sött känns det bättre men nacken är till salu om någon vill köpa den. Axlarna och magen får man på köpet.
Skulle kunna tänka mig att bada bastu, för att mjuka upp stela nacken, men är både för snål och bekväm för att göra slag i saken. Snål, för att jag sett vad bastuaggregatet gör på elmätaren och bekväm för att bastulavarna numera är jättebra avlastningsyta för diverse prylar *hahaa*

Var tvungen att handla innan jag åkte hem idag och trodde jag skulle tuppa av i kassan. Fick samla ihop mig innan jag ens fick fram betalkortet. - Kör försiktigt hem nu sa bekymrade kollegan. - Jo det ska jag. Ljug, ljug, ljug. Ju fortare desto bättre. Kan ha slagit hastighetsrekord.

Har ju bott ensam sedan i höstas och förfallet eskalerar lavinartat. Numera (skäms att erkänna det)  äter jag morgongröten direkt ur kastrullen. För att behålla lite värdighet använder jag åtminstone en sked istället för sleven. Lite heder har jag väl i behåll, men inte mycket. Få se hur länge. Erkände mitt patetiska jag för någon som genast fick det att kännas lite bättre, då denne berättade att dennes middag intagits direkt ur stekpannan. Underbart att inte vara ensam om sitt förfall. Fast det är ändå patetiskt.

 Världens finaste bullrumpa. 

Kalasväder var det igår och det krävde premiärtur på isen. En is som tyvärr var helt värdelös. Fattar inte var alla snömängder tagit vägen. Nu är det blankis och väldigt knaggligt och där det inte är blankis, sjunker man. Suck, så synd för jag hade kunnat gå hur långt som helst. Underlaget var dessutom värdelöst för Rubens tassar som naturligtvis drog blod i klofästena.  

   Kalasväder.

Idag ösregnar det. Underliga, konstiga väderlek. Fast så länge det inte snöar är jag bara jättelycklig. Och tackade min lyckliga stjärna att taket är skottat. En massa regn på den otroliga snömassan hade inte varit bra för min nerver. Underbart att vi går mot ljusare tider. Idag var det faktiskt ljust ännu vid 16.30 tiden. Det börjar bli dags att ställa om timrarna till utebelysningen.

Köpte en ny rejäl bilbur för någon vecka sedan. Jag monterade ihop den utan större mankemang, tyckte jag åtminstone. Så var det dags för premiärtur och i vanlig ordning kör Ruben någon gnida-skrubbarygg-ålaruntdans med tassarna i vädret inne i buren. Klonk, klonk lät det och där lossnade bakstycket till buren. Jaha! Såg ut som en hästfinka där han satt där och kikade ut och såg rätt fundersam ut.  

Tack å hej

Så fort något blir bättre jävlas något annat. Idag har jag huvudvärk från hell och har proppat i mig sött, naturligtvis och en bunt huvudvärkstabletter. Allt detta har jag sköljt ner med starkt, svart, trögflytande kaffe. Dessutom har jag sovit större delen av eftermiddagen.  
Magen tackade inte ja till något av ovanstående mer än kanske då sömnen.

Nu studsar jag jämfota av socker-, koffein-, och sömnchocken. Nästan, om det inte varit för den satans huvudvärken då. Illa, jag mår illa. Jag mår verkligen illa. Jag äter inte godis men förklädd till en kaka går det utmärkt *hahaa*

Over and out!

Var ute och gick med Ruben på eftermiddagen och plötsligt hade han något i munnen som liknade ett ormskelett. När jag tittade mig omkring, var vi omgivna av dessa skelett, de fanns överallt.
Logiken försöker väl alltid överträffa paniken, eller var det tvärtom. Tänkte så det knakade. Inte kan det väl vara ormskelett. Nä, naturligtvis inte. Men vad var det då. Hjärnan arbetade för högtryck och när jag sedan såg ett fiskhuvud sitta kvar på ett av skeletten lugnade jag ner mig avsevärt. En slag åtel alltså men urk, vad äckligt.  

   Hade kunnat vara ormskelett, eller hur. Inte för
att jag någonsin sett ett.

Eftersom jag nästan dagligen får höra att jag ser så trött och sliten ut (prova gärna stiga upp 2.50 var och varannan dag, får vi se hur ljuva ni ser ut) Hur som helst så har jag bestämt mig för lite artificiell sol. Inte bra för rynkorna, jag vet men det är väl typ som att välja mellan pest eller kolera. I alla fall, dagens händelse i solariet är så mycket jag i ett nötskal.

Numera väljer man solarium redan i entrén. Sedan startar solariet automatiskt efter två minuter. Jag valde, gick in i rummet. Rengjorde noggrant och lindade in kudden ordentligt i papper *light fobi för löss och andra sjukdomar* Klär av mig, lägger mig och väntar. Satan, visst låter det som att solariet startar i rummet bredvid. Japp!!  Alltså, jag i ett nötskal, som sagt.  

   Igår var en sån där solig och fin dag.

Jösses, så rädd jag varit idag. Ren skär skräck och panik. Varför? Jo, jag  kladdade färg i huvudet, alltså hårfärg.
Mitt hår är numera i jättedålig kvalitet och hos frissan har det varit rummel och rabalder då mitt hår faktiskt blivit varmt vid olika tillfällen.
Var lite skeptisk när jag satte i färgen och tyckte faktiskt att det blev lite varmt i håret. Hade i färgen den angivna tiden och sedan började det otäcka. Tyckte jag fick massor av hår på handskarna, korta hår. När jag tvättat bort all färggegga kändes håret som svinto. - Neeej, jag kommer behöva snagga mig, jag måste bli Jens igen *buhu*  Jag var helt förkrossad och såg framför mig hur topparna var typ förkolnade. Fort i med slutgeggan (fixering?!) och vänta 5 minuter. Jag väntade 10. Bad en bön och lovade dyrt och heligt att aldrig färga håret själv igen bara jag får behålla det hår jag har. Rädd, rädd, rädd. Sköljde ur, satte i extra balsam, sköljde ur och i med en slags olja.
Håret sitter kvar, än så länge, fast det känns rätt tunt men topparna verkar hyfsat ok åtminstone.
Jag kan säga så mycket att jag hann planera både min uppsägning och flytt söder ut. Med de synerna jag såg, hade jag inte kunnat sätta min fot på jobbet igen.
Nu ska jag försöka vara snäll mot mitt hår och mot min mage som definitivt inte gillade uppståndelsen med håret.

Go natt!

Heffaklumpen har ramlat idag. Eller rättare sagt kanat ner för trappen och nu har jag ont på en hel massa ställen. Tror fan att jag lyckats få en spricka i lillfingret. Det är ont och stelt. Kan inte böja ihop handen ordentligt.

   Herre på täppan.

   Regnbågen visade sig idag och visst är det en
till på gång till vänster. Otroligt...

Det gick så otroligt fort. Ibland kan man ju liksom hinna få en liten föraning om att nu kommer man att ramla men nix inte nu. Ena stunden stod jag på översta trappsteget uppe på bron för att i nästa stund ligga raklång på backen. Hysteriskt lustigt, jag vet. Det är just sånt här jag skrattar åt, när det händer andra. Typ när mina leverantörer berättar att de ramlat ner från lastkajen och liknande.

Det enda jag hann tänka var, bara jag inte slår huvudet och det gjorde jag inte. Å andra sidan är väl huvudet den delen som skulle ha tagit minst skada av att ha slagits i. Trä mot trä *hahaa*

Idag är allt förlåtet. Idag är allt glömt och då syftar jag på snökaoset som nästan knäckt mig. Idag fick jag äntligen första bekräftelsen på varför jag valde att bo kvar här efter separationen (bortsett från fantastiska jobbet då) Idag blev det plötsligt plusgrader och solen visade sig.

Vi kom iväg rätt sent på vår promenad men det gjorde ingenting alls. Det var helt ljuvligt. Luften luktar så annorlunda när det blir milt. Den liksom fylls av fuktiga träd, snö, syre och sol *fullkomlig lycka* Och plötsligt kände jag en liten, pytteliten energignista, trots att jag är så slutkörd.  Till och med Ruben var på topp och utförde sina fantastiska bullepiruetter, som han bara gör när han är jättejätteglad.

Den lilla snö som ligger på taket har börjat rasa ner nu, tillföljd av blidan och jag är så glad att min lilla älskade Affe-fis inte är här och behöver uppleva det. Han tyckte  att det var superotäckt med snöraset och blev förskräckligt upprörd varje gång det dunsade till. Ruben däremot ligger och sussar sött i sin korg.

   Hej då solen, vi ses en annan dag.

Hatar, hatar mello!!! Och nu ska det tjatas i evigheter i media om eländet. Borde vara skottpengar på den individ som kom på idén att dela upp skiten i en satans massa deltävlingar.

Jag har en hel massa inte roliga saker framför mig och en av de få roliga sakerna jag hade planterat skiter sig med största sannolikhet. Det får jag veta på onsdag , då jag börjar beta av lite tråksakerna. Livet är orättvist.Men jag inte bitter, nej då ;)

Börjar få mild till måttlig panik rörande den annalkande tandoperationen. Jag vill inte. Jag har ångrat mig. Jag har inte ens fått någon tid än men jag överväger att inte svara om det ringer något mystiskt nummer eller låta bli att öppna eventuella remissliknande kuvert. Behöver ju någon att hålla i handen under det hemska ingreppet *snyft, stackars mig* Jag kommer med största sannolikhet inte att fixa detta. Glöm och förträng, tills vidare.

Jag har 22 semesterdagar att ta ut. Fast jag får spara 5 av dem, vilket jag tänker göra. Så då blir det 17 dagar att sätta sprätt på innan månadsskiftet mars/april. Vore kul att kunna pricka in de lediga dagarna då det är sol och man kan gräva sig en solgrop och sitta där och jäsa en hel dag, som jag brukar göra. Älskar vårvintern och då är allt snöhelvete glömt och förlåtet.

Tjing från Ting