En mysig promenad med båda vovvarna i det fina höstvädret ändrades snabb till a walk from hell. Hade så stort planerat att det skulle bli lite fina bilder av hundarna när de sprang på ängen i strålande solsken, så klumpekameran hade fått följa med. Men...

Nästan framme märker jag att Fanny tvärstannat, vänt sig om och blåstirrar nu bakåt på något. Vad är det där?

Vet inte var jag fick mårdhund ifrån, dessutom anfallande men det var det då rakt inte *ha ha ha*  Nix pix, värre, lös jakthund! Utan människa i sikte.

Jag HATAR att stöta på dem i skogen, utan hundförare, speciellt när jag har båda hundarna med. Man vet aldrig om de är vänligt sinnade.

Med Emil var det en pärs utan dess like, när detta inträffade eftersom han alltid, utan undantag flög på närgångna hundar vare sig de var snälla eller ej och det är ju inte direkt kompisfrämjande.

Affe tyckte så klart att detta var hur roligt som helst. En ny kompis som bara poppar upp så där, från ingenstans. Jag och Fanny var inte alls roade, Fanny fräste ifrån omgående när den försökte stifta bekantskap med henne och jag gjorde likadant så vi fick vara ifred. 

Affen däremot, honom fick jag dra genom lervällingen . Och hela tiden med en cirklande jakthund runt honom som dessutom gav ifrån sig ett synnerligen enerverade kombinerat bjäffs och skällande.

Jag var så heligt förbannad. Arg på jakthunden, arg på Affe, arg på lervällningen, arg på att jag släpat med kameran i onödan, arg på det förlorade fototillfället, arg på mina rena byxor som inte var rena längre.

När sedan ägaren till hunden dök upp kan man väl säga att jag var på allt annat än solskenshumör. 

Jag är ganska tyst och försynt i vanliga fall, säger inte så mycket men nu var jag ARG. – Du kanske skulle lära din hund att skälla på älg istället för små vita hundar sa jag till honom. – Det kanske du också borde, sa han. VAD?  – Men mina hundar SKA INTE SKÄLLA PÅ ÄLG! och där dog den konversationen, tack och lov.

Tur att man inte har högt blodtryck eller känsligt hjärta, en infarkt eller hjärnblödning att antagligen varit en naturlig reaktion på mitt humör.

Själva grejen var väl inte så farlig (mer än fruktansvärt irriterande) och inget inträffade ju men jag hann ju elda upp mig så bra och temperament finns även om det som sagt är sällsynt att det kokar över.

Hemma igen åkte hundarna i duschen, såg ut som de gjort lerinpackning och efter det har de sussat sött i varsin korg. Och jag har varit på jobbet på ett strålande humör, faktiskt och nästan varit snudd på övertrevlig.

Kanske bra att få sprängas lite ibland.

Ha det så gott.

Jösses vilken höstdag det är idag. Klockan ringde jättetidigt, för ett läkarbesök i Luleå och man blir inte direkt piggare av att höra hur regnet öser ner mot plåttaket. Jobbigt att köra och förskräckligt blött att ta sig genom staden till fots, utan paraply. Jag äger nämligen inget sådant men det står högst upp på inköpslistan.  

I Luleå blåste det orkan, nästan och när vinden friskade i var det svårt att gå upprätt. Kanske tur att man inte är en tunnis, då hade man nog virvlat iväg.

Var hemma tidigt och fick med mig sambo till skogs med båda terrisarna. Vädret var inte stålande men åtminstone uppehåll, ända tills vi kom fram dit vi skulle släppa hundarna. Då öppnade sig himlens portar och vi blev naturligtvis plaskvåta. Men äsch gjorda av socker är vi ju inte så vi gick ändå och är man redan genomblöt så kan man ju liksom inte bli mer än så. Det är mitt resonemang i alla fall.

Båda kan naturligtvis inte titta in kameran samtidigt, det vore ju för enkelt. 

Minns ni för 100 år sedan när jag klagade på att det var mörker och elände att gå med båda hundarna samtidigt, att Affe var snorjobbig och att han var på Fanny hela tiden? I alla fall så är ju det numera inget problem (med undantag för små återfall då och då) Nu testar vi avancera och tanken är att de ska kunna vara lösa tillsammans.

Men NÅGON är pain in the *** och retar gallfeber på en tvåbening och en fyrbening. Mot slutet på vår promenad idag blev Fanny nog kräkless på honom och sa ifrån på ett sådant sätt att han faktiskt pep till, två gånger till och med.

Får man säga HURRA? Jo jag gör det för det är så det känns. Han behöver definitivt sättas på plats, den lille spjuvern. Han såg rätt snopen ut. Att lilla fröken faktiskt kunde bli SÅ arg, visste han minsann inte. Duktig Fanny!

Affe i sin favoritposition, fyra tassar i luften och upprättstående öron.

 Fanny.

Hösten brukar kunna generera fina foton, det är bra ljus och fina färger och jag släpar med kameran så ofta det går. Idag fick den dock vänta i bilen. Det är ju tyvärr inte en undervattenskamera (vilket hade behövts) Men igår hängde den med, inte för att det blev så mycket jättemycket fotade. Hade mest fullt sjå med att hålla rätt på Affe som lekte pain in the a** även under gårdagens promenad tillsammans med Fanny.  

Mot slutet, nästan hemma fick jag i alla fall en gruppbild som jag är rätt nöjd med. Fanny blir så gott som alltid bra på bild men Piraff, hmmm är en annan femma. Men även han har sina ljusa stunder, eller vad säger ni?

  Fanny och Affe  

  Kom igen då! Pensionär...

Tack och hej leverpastej.

Regnar det bakar man bulla och är det solsken spårar man. En väldigt enkel men trevlig användbar livsfilosofi som underlättar vardagen.

Idag var det solsken och en otroligt fin höstdag, alltså? Spårade vi, naturligtvis. Som kombattant och trevlig bonus fick jag med mig min trogna spårkompanjon Sari *hehe* mutade henne med ett färdigt spår och sådant är svårt att motstå, det vet jag om någon.

Tre spår skulle läggas, två kortare (blev visserligen inte så korta) åt Affen och ett längre åt Nemo.  

Spårläggare Jenny klantade som vanligt till det och hamnade i pors och myrmark när jag gick Nemos spår. Mitt klanteri påverkade dock icke Nemo det minsta, tvärtom. Han verkade tycka det var superkul att spåra i just sådan besvärlig terräng. Det var roligt att se. Dessutom hittade mina pinnar jag så finurligt gömt i mossan. Duktig kille.

Nemo fick sig lite uppletande.

Aff the Piraff då? Med förra veckans usla spårande i färskt minne hade jag inga direkta förväntningar alls.

Hans första spår hade Sari gått och han vet nog vad han ska göra men vill nästan för mycket. Han blir ivrig, slarvig och tappar bort sig. Han orkar inte hålla fokus och koncentration under någon längre tid.

Men faktiskt imponerade han stort i slutet när jag trodde det var kört, att han tappat bort sig totalt och lallade runt efter något helt annat där i skogen. Då uppenbarade sig plötsligt en snitsel, spårslutet och yippie han hittade sin älskade pipis.

Spår två hade jag gått själv och bitvis dragit en paddel dvs ett skulderblad eller liknande från älgen. Nu blev det minsann skillnad i spårandet. På de ställen där jag dragit paddeln spårade han noggrant, i lugnare tempo och låg nos. Han var till och med så noggrann att han hittade några godisar jag slängt längs spåret.

Jag är redo!

  Spårelispår.

Motvillig paus. Kom igen matte, spåret fortsätter ju där.

   Vi hade bevingade åskådare i trädtoppen, jag gillar inte fåglar.

Men trött blev han och spåret var i längsta laget, trots att det var kort. När han sedan hittade paddeln såg han enbart snopen ut. - Men hallå en paddel? Jag trodde ju för sjutton att det var en hel älg jag skulle hitta.

Alltså matte! VAR är resten av älgen då?

Nu är hundkraken helt slut och sover skönhetssömn i sin saccosäck.

Intressant att se skillnaden på trött och trött. Numera blir han inte alls speciellt trött av motion, även om han får vara lös och kuta som en galning. Men det här med att spåra suger verkligen all energi ur den galna terriern.

Jag kan noga ana att en viss collie också är behagligt trött efter dagens spår.

Dagar som denna, när hunden ligger utslagen i sin korg och sover sött, känner man sig verkligen som en ansvarsfull hundägare med gott samvete.

I väntan på att dagens spår skulle ligga till sig och medan matte fikade fick han prova på något nytt, att leta godis i trädstammen, en idé som Sari kom med.  Små korv- och godisbitar som jag pillat fast i barken höll honom sysselsatt en god stund och fick mig osökt att tänka på Pippi Långstrumps sockerdricksträd.

Ett träd det växer korv på, me like!

Nu är denna vecka snart slut och vi går mot en ny, förhoppningsvis en bättre sådan.

Over and out.

Nä, det gick inte att sova. Alltför många tankar susar genom huvudet och ögonen ville inte alls hållas stängda.

Så jag klev upp, kokade mig lite te, bredde ett par syndiga smörgåsar och här sitter jag alltså nu, mitt i natta (nästan) med pyjamasen på och skriver det senaste eller tidigaste inlägget ever.

Det har varit en tung vecka på många sätt och det har verkligen smakat blä och urk att jobba. Kanske beror det på att människor i min närhet har drabbats av tråkigheter. Kanske beror det på att Affe inte längre verkar må så bra i sina leder. Kanske beror det på? 

Jag har inte ens tagit mig i väg till träningslokalen (min egen träning då, inte Affes) och det är ett dåligt tecken.

Jag är ingen höstdeppare, tvärt om. När hösten kommer jag sprudla av energi och engagemang. Men nu, nä det vill sig liksom inte riktigt.

Ska bekänna att det i torsdags var så motigt att jobba, att jag nästan fejkade sjukdom. Men bara nästan och någonstans trädde ”vuxna-Jenny” fram och fick mig att bita ihop. Vilket självfallet kändes som en stor seger efteråt och naturligtvis gav massor av vuxenpoäng, vad man nu ska med dem till?!

Mitt hår *suckar tungt* är då Icas snackis just nu. Finns antagligen inte så mycket annat att skvallra om när de har tid att diskutera något så trivialt som längden på mitt hår.

I alla fall så var jag till frissan i måndags och längden blev definitivt modell Jens. Milde himmel man ser faktiskt huvudsvålen *suckar tungt igen*

Men det är färgen som är problemet eftersom den numera går ton i ton med höstbestyr dvs. skörd av morötter dvs. orange. Detta eftersom fröken frisör tyckte att nu ska vi inte vara ljusa längre eftersom det är höst. Det var dumt att lyssna på. Och eftersom jag inte haft möjlighet för återbesök hos frissan och bleka ner eländet har jag experimenterat på egenhand. Jag är inte en person som har turen på sin sida, kan något gå fel så gör det naturligtvis det. Ni kan ju bara tänka er resultatet *dags att sucka igen*

För en gångs skull har jag faktiskt varit nöjd över att vi på jobbet ska bära huvudbeklädnad, typ keps då vi säljer de satans korvarna i förbutiken.  Problemet kvarstår dock på hemmaplan då besökare dyker upp. Upplever det som svårt att motivera skälet till keps/mössa hemma, inomhus.

På svampfronten intet nytt eller jo, sambo hittar dem, inte jag. Fick ett mms häromdagen. En prydlig bild på några knallgula kantareller, med texten: Sparka på? (svamp sparkar man på i skogen är hans paroll, då han inte gillar svamp i någon form)

Idag kom han hem bärandes på bilmattan. På bilmattan ligger en liten skörd av kantareller. Bilmatta eftersom han inte hade något annat att plocka dem i. Fiffigt!

Den som söker skall finna, stämmer inte alls. Jag finner då ingenting mer en fejk-kantareller (flugsvampar) och en massa gula löv.

Ni får ha överseende med stavfel och borttappade bokstäver, är lite för seg i mössan för att orka korrekturläsa.

Apropå korrekturläsning. Det är så otroligt svårt, i alla fall för mig att se egna stavfel. Man vet ju liksom vad det ska stå.  Den här skylten ska under några veckor suttit uppe i en rondell någonstans i Växjö. Oskarshamn blev Oskrashamn.

 Någonstans på vår himmel har ny stjärna tänts

Nä nu ska jag göra ett nytt försök att dejta John Blund.

Testar lite nya saker med Affe, dumskalle jag som inte gjort det tidigare.

Affen har en benägenhet att trampa runt, runt, speciellt nu sedan husse åter befinner sig inom hemmets fyra väggar.

Trampandet gör mig vansinnig och jag har inte riktigt vetat hur jag ska få det att upphöra. Eller jag har väl haft en teori som jag dock INTE trott skulle fungera.

Igår kväll kom en ny laddning älgkött och Affe höll på att göra spår i golvet genom sitt vandrande. Så jag tog hans korg och parkerade ett stycke terrier rumpa i den. Med andra ord, dags att omsätta tanke i handling. Han satt en stund och såg inte så lite snopen ut, sedan la han sig ner *jippie* det fungerar alltså.

Husse lämnade köket och Affen gjorde ansats att följa efter, som den svans han är. Men en påminnelse från mig räckte och han stannade kvar i korgen. Sedan när han slappnat av, fick han tillåtelse att kliva ur korgen men då var det inte så intressant längre.

Provade samma sak alldeles nyss då han for runt som en tornado i huset och jodå det funkade idag med. Fast en gång ”glömde” han sig och jag fick håva in ett stycke terrier och parkera honom på nytt.  

Det är verkligen som en lottovinst att finna lösningar på irriterande problem . Nu när jag vet att detta fungerar är det ju bara att jobba vidare, precis som med det att han ska stanna kvar i hallen tills han får tillåtelse att komma, vilket numera går jättebra. Antagligen är det rätt skönt för honom att han tas ifrån lite ansvar, inbillar jag mig i vart fall.

Nu dags för en gummistövelpromenad med hundarna (det har regnat massor) och sedan är det kvällspasset på Ica som gäller, både idag och imorgon.

Ha det gott.

Undrar om man kan tala om humörsvängningar när man tränar hund?

Från att bli nästan galen när det fyrbenta lilla eländet drar i kopplet, ska man nästa sekund när han inte drar, stråla av lycka och berömma livet ur sig.

Jag börjar bli bra på detta nu men undrar om det är hälsosamt i långa loppet att pendla så mellan olika humörlägen *ha ha*

Fast det är rätt bra att kunna behärska tekniken att koppla på och av humöret, mycket användbart på jobbet har jag märkt. 

Det där med att bli galen är så klart en överdrift. Men nog kan jag bli milt irriterad på honom och har många gånger funderat på hur LÄNGE det kan tänkas ta innan det blir ordning (permanent) på saker och ting. Jo tack, jag vet att det till största delen hänger på hur ihärdig, envis och konsekvent matte är.... 

Att han (jag talar så klart om Affe, om nu någon missat det) är ett yrväder (med dåligt minne) må väl vara men att det här med spårandet inte fungerar, är som en kniv i hjärtat. Nu använder vi STORA, känslosamma ord som ni märker, det är en sådan dag.

Hade igår förmånen att få gå ett spår som Sari lagt kvällen innan. Men så mycket kan jag säga att det var då inte tackvare Affes nos som vi kom till slutet.

Det gick så sopigt att jag beslöt mig för att koppla bort både lina och sele och bara fortsätta som en vanlig koppelpromenad. Han hittade i alla fall slutet och blev mycket glad över pipisen.

It's ALIVE! 

OK, det var säkert inte helt enkelt för honom att spåra då det varit några minusgrader under natten och lite annat som säkert försvårade, det kan jag erkänna. Men äsch, näää, usch vad han virrar omkring, inte bra alls. Blir liksom ingen ordning på det hela.

Blod, jag funderar på blod, för att få upp mer intresse, fokus och kanske få ner hans nos och pröva köra fler men kortare spår.

Att gå från en spårterminator (Emil) till en?? vet inte riktigt vad jag ska beteckna honom som, virrhöna kanske, är inte alls lätt för matte att acceptera.

Om jag ska vara ärlig, så verkar spår inte riktigt vara hans grej, även om ALLA hundar så klart kan spåra, med olika hög motivation då.

Söket däremot är en annan femma och solklart mera Piraffens melodi. Att få kuta kors och tvärs i hög fart det gillar han, även om det hittills bara rört sig om att söka rätt på små korvbitar längs vägen och det är han faktiskt riktigt duktig på. Men matte VILL ju spåra.

Igår var det dags för ytterligare en premiär i hans liv, klubbens inomhusträning. Av naturen pessimistisk var jag så klart övertygad om att det skulle gå skit. Men tji fick jag och han skötte sig långt över förväntan. Duktiga lilla kille.

Vi hittade en agilitytunnel som jag bara "var tvungen" att släppa honom i och trodde väl i min enfald att jag skulle lyckas få fast honom i andra ändan. Jo tjena säger jag bara. Som ett skott var han igenom tunneln och busattackerade naturligtvis första bästa vovve. Förlåt *skäms*

Bäst på hela passet var när han kunde passera en annan hund utan att släppa kontakten med mig och det får man nog säga är stort till och med enormt framsteg.

Jag gillar egentligen inte inomhusträningen, då lokalen är ganska trång och luften är obehaglig. Men Affen behöver träningen så det är bara att bita ihop.

Idag har det regnat hela långa dagen och jag har varit ledig, så vad gör man då? Jo! Man bakar bullar naturligtvis. Prövade ett nytt recept vilket innebar att bullarna skulle kalljäsa. De blev verkligen enorma. Jag brukar leva efter devisen, är de små så tar man två, men det gäller definitivt inte i det här fallet. Om de blev ätbara vet jag inte, hela rasket åkte nämligen omgående i frysen.

Affe fick springa av sig lite i regnet och tvärs över skogsvägen låg det ett mindre träd som inte legat där tidigare. Det visade sig att Herr Älg hade varit i farten och fejat sina horn mot trädet. Fort åkte kopplet på.

En bit in i skogen blev Affe plötsligt väldigt intresserad av något på marken, en hög med rykande färskt älgpoop. Gudslycka att vi inte mötte älgen medan Affe var lös. Fast det skulle vara bra intressant att se hans reaktion vid älgkontakt. Jag tror på -Heeeeej kompis! Ska vi leka tafatt? Du springer och jag följer efter. Usch, hemska tanke.

Otack är världens lön eller så går det när man vill göra väl mot trolla (trollen) Två ordspråk, samma betydelse och absolut tänkvärda.

Ha en fortsatt bra vecka

Om du inte orkar plöja igenom dagens inlägg missar du nog ingenting alls. Hela inlägget är i princip ovidkommande pladder om min vardag, inte ens bilderna är något att hurra för.

Men fortsätter du läsa? Here we go:

Kan konstatera att mina lediga dagar är snudd på mer arbetsamma än själva arbetsdagarna. Jag är i varje fall mer utmattad.

Fredag morgon. Skulle ha tränat men någon klåpare hade ställt klockan fel och vips blidde det sovmorgon till 8.30 OVANLIGT men väldigt skönt.

Tog en kort promenad med Affen innan frukost och passade på att mata pirayorna och hajarna i ån med resterna av älgköttet.

På vägen tillbaka fick Affe söka korv. Uj vad han tycker det är kul och nu har han nästan inte tid att springa iväg på egenhand, utan går bara och tittar på mig och väntar. Detta medför lyxproblemet att jag nästan snubblar på honom.

Efter frukosten upptäcker jag att ett enormt träningssug infunnit sig, ger vika och åker till stan för att köra ett förmiddagspass, också det OVANLIGT.

Kommer hem, hämtar Affe och går omedelbart till svampskogen för att plocka mina kantareller jag haft på tillväxt. Hittar några extra, LYCKA!

En svamp trallalaa, två svamp trallalaa, tre svamp, tre svamp trallalaa.

Hemma igen putsar jag svamparna och drar igång städning. Sedan äntligen dags för välbehövlig dusch, ljuvligt. Hopp in i bilen för att åka till stan och handla lite, äta middag och sedan var den dagen över.

   Fanny leker gumman i leksakslådan.

Hade imorse återigen ställt klockan för träning (rätt tid denna gång) men blev lat, sov vidare.

Tog istället med Affe och gick på en svamprunda, enkel väg 75 minuter till FOTS. Går väl an att gå dit men sedan hem igen suck och ännu mera suck blev det då vi kom hem alldeles tomhänta.

Nå vi fick njuta av det vackra, soliga höstvädret.  Första frostnatten har föresten infunnit sig och kallt lär det bli även inatt då det bara är dryga 3 grader ute, i skrivande stund.

En sväng till stan har hunnits med idag samt ett besök i hamnen. Tanken var att jag skulle fota herr Piraff vid havet.

   Jag har myror i brallan.

Men det gick ju inte alls då han var extremt ovillig att posera och jag i min tur har ett skärsår (sedan kötthanteringen i torsdags) som gick upp vilket medförde att det formligen droppade blod.

Såg en stor bloddroppe på bryggan och tänkte oj, en skadskjuten älg kan det ju inte vara, kanske någon som stått här och fiskat eller, hade säkert minst tre analyser till innan jag slutligen insåg att det kom från mitt eget finger. Det var den fotosessionen det.

   VAD var det?

   Vill INTE det här!

Torsdagens älgköttspackande blev by the way, a walk in the park, plättlätt alltså. Det är rätt effektivt (ibland) att måla fan på väggen *hehe* man kan ju bli positivt överraskad. Den stora slaktbacken var endast fylld till hälften och bitarna var rätt bra styckade. Vissa luktade dock bakdel (ända helt enkelt) och sållades bort.

Tillverkning av älgfärs.

Men säg den lycka som varar. Fick nyss ett sms från sambo som informerade att det där bara var hälften av köttet, imorgon kommer minst lika mycket till. Fy katten, då blir det tredje gången gillt som jag måste rengöra kvarneländet. Morr.

Måste försöka lappa ihop mitt lillfinger tills imorgon, innan köttleveransen. Kan säga att det var rackarns tur att det fanns en nagel som tog emot, annars hade nog hela fingertoppen åkta av. Urk! Tack till dig som uppfunnit eltejpen, tror inte jag skulle klara mig utan den samt brun packtejp,Tippex och migränmedicin då.

Affekraken är nog rätt slut, han ligger i/på sin saccosäck, det rycker i tassarna och han ger små pipljud ifrån sig.

På köksbänken står 4 nygräddade bröd, av den nyttiga varianten, mitt privata som sambo ratar. Hur de ska få plats i frysen är dock en annan femma.

Jag har upptäckt något väldigt positivt med Affe. Jag har ju haft med honom till stan en hel del sista tiden. Mest bara för att han ska lära sig att det inte alltid betyder aktiviteter av olika slag när man åker bil. Och nu sista gångerna när jag kommit tillbaka till bilen har han legat ner. Det kanske verkar obetydligt men MIG glädjer det oerhört att han kan slappna av så pass att han kan lägga sig ner, min lilla stress-Nisse

   Så här sover en trött Affe!

Eller så här.

Drömmar har en underlig förmåga att påverka hela ens dag har jag upptäckt. Undrar just om det är samma för hundarna *hihi*

Nattens dröm har i vartfall fått mig att gå omkring med ett leende på läpparna hela dagen medan mardrömmen för en dryg vecka sedan fortfarande skapar en klump i magen då jag tänker på den.

Sällsynt ögonblick av korgdelning.

Nä! Nu ska jag sluta traggla oväsentligheter, hoppas ni har överseende med dagens inlägg.

Ha det gott!

I mitt tycke är nog älgkött är nog det godaste i köttväg man kan äta. Men innan den delikata, vilda födan når sin väg till gommen krävs en hel del arbete.

Igår tog jag rätt på 17 kilo älgfärs och ca 15 kilo stekbitar. Jag höll på hela kvällen och en bit in på natten. I vanliga fall är vi ju två som fixar och donar men med sambo på vift, tar arbetet så klart dubbelt så lång tid.

Imorgon kommer nästa leverans och jag fasar. Torsdagsleveransen kommer från ett annat jaktlag, där ingen färs mals färdigt och stekbitarna är bara grovstyckade dvs. gigantiska, jag brukar knappt orka lyfta upp dem på bänken. 

Jag har fixat så jag får gå lite tidigare från jobbet imorgon. För att stå mitt i natta och dela, putsa, mala och paketera kött är ingen hit.

I ärlighetens namn är väl det stora problemet egentligen att jag är så petnoga. Färsen ska formas rektanglar, platta och jämna, stekbitarna ska vara helt hinn- och senfria, där med basta.

Sedan när man äntligen är klar ska hela köket röjas upp och icke att förglömma, den enorma köttkvarnen ska skruvas isär och rengöras, svårdiskad, tung som ett as och klumpig.

Det blev ingen träning på klubben i måndags med Affen eftersom det regnade så kopiöst. Idag innebar ett nytt träningstillfälle dock ett stressigt sådant. Jag slutar 17.30 träningen börjar 18, jag har ca 3 mil, tur och retur att köra, jag ska byta om, snabbrasta jyckarna, packa in en Affe mm.

Pust, några minuter över 18 var vi alla fall på plats och inte en själ syntes till, så TYPISKT! Nog för att det varit lite visset väder idag men just då regnade det inte.

Sammantaget närapå 5 mil i bil till ingen nytta? Nä det går jag inte med på så jag och Affen tog ett träningspass på egenhand. Och vet ni vad, jag tror det börjar bli dags att flytta träningen lite närmare civilisationen eller rättare sagt in i civilisationen dvs stan. Han var jätteduktig, visserligen då utan störningen men det märks att han börjar förstå vad jag är ute efter.

Och kanske det var bra att det blev ett sådant här pass idag då jag inte hunnit tömma honom på energi innan. Jag tog visserligen en rätt lång cykeltur med honom före jobbet men den förbrukade energin har han säkert hunnit ladda om under dagens lopp.

Apropå cykling så ser han så fruktansvärt söt och koncentrerad ut när han pinnar på där bredvid cykeln, totalfokuserad på det han gör, som att han har en uppgift att utföra och befinner sig i någon/något slags working mode. 

123gif.de" href="http://www.smiliesuche.de/hunde/gif-hunde-smilies-0041.gif.html">123gif.de" />

Igår innan jag tog itu med köttet fick han en snabb springa-lös-tur i skogen, där vi även tränade lite sitt, stanna kvar, varsågod och sök.

Endast en gång fuskade han och reste sig i förväg. Men det var bara att gå tillbaka till ursprungsplatsen, parkera terrierrumpan på nytt och göra det lite lättare så han fick lyckas.

Fniss, hade så svårt att hålla mig för skratt idag då en kund dök upp i en sån där knallrosa mysoverall som jag skrivit om tidigare . Ett ord dök upp i min skalle när jag såg henne och det ordet har studsade runt resten av dagen, duracellkanin, duracellkanin, duracellkanin, duracellkanin.

Nä nu har klockan passerat 20.30 och då får man gå och sova om man vill och jag vill! Natti....