Är det kalas så är det och vet man inte hur många som kommer är det bara att gardera sig. Nu är det ju förstås inte jag som fyller år (tackochlov) utan svärfar. Imorgon är den stora tilldragelsen och tiden är knapp.

Förutom frallorna och pajdegarna, som förövrigt ska förgräddas innan dagen är slut, har under veckan 3 kg älgfärs stekts, ost rivits och tomater hackats. Men än ser jag inte ljuset i tunneln. Färdigställandet av pajerna, bålen och välkomstdrinken bekymrar mig, svärfars hemmagjorda kort ger mig magsår och här sitter jag och gör INGENTING. Men jag har ju liksom jobbat och idag var den nionde (i rad) och avslutande dagen innan ledigheten. Ett fint litet pass som inleddes 05.30 imorse med inventering och avslutades 10 timmar senare.

Är dock lite fundersam på hur mycket jag egentligen vågar ta mig an idag med matlagning och så. Gjorde parisare till middag idag och satte mig till bords, skar första biten och mums vad gott det var. Fast visst saknades det något? Jepp, det gjorde det, själva parisaren i sig, alltså korven. Stabilt.

Att jobba 10 av 11 dagar har gått över förväntan bra, man blir liksom lite avtrubbad även om nerverna och tålamodet kanske inte riktigt är vad de borde vara.

Fast jag undrar om jag har en Ica-stämpel i pannan? Passade på att handla en av dagarna efter jobbet, iförd civiljacka, uppdragen i halsen (så inget Ica-rött skymtade) brallorna var visserligen del av uniformen men de är rätt neutrala. Blev stoppad vid kyldiskarna av en yngling, helt obekant, tror inte ens han var en lokal förmåga.  -Hörru, du jobbar väl här! What? – Jo svarade jag, MEN inte just nu!  sa jag och pekade på min jacka och handlingspåse. Men han gav sig inte och högst motvilligt kopplade jag åter på Ica-Jenny och hjälpte fjanten att hitta färdigskivad hamburgerost.

Måndagsträningen med Piraffen gick fortsatt bra och denna gång levererade han ett träningspass utan ett enda skall, yey! Annars brukar han hysteriskälla i början och mot slutet.

Promenaderna har förändrats makalöst och bedrivs nu nästintill hela tiden i slakt koppel, så länge det inte finns någon störning det vill säga. Men jag resonerar som så att det måste gå bra utan störning, innan det kan gå bra MED störning. Han är lite intensiv fem första minuterarna men det lägger sig och han kommer ihåg vad som gäller. Visst får jag fortfarande stanna många gånger och ”påminna” honom men oj vilken skillnad det är.

I tisdags hade jag en sådan otrolig lyx när jag kom från jobbet i form av ett färdig lagt spår åt Affe. Det var supersnälla Sari som lagt ett spår åt oss, som bara var att gå *lycka*

Han tog upp spåret fint men sen blev det mycket irrvirr. Nå, det är länge sedan sist och dessutom lite svår terräng. Men han kom till slutet och fick sin belöning.

Igår var det onsdagsträning och han var lite mer ”gasad” (inte konstigt med en matte som oxå är stressad just nu) men det gick ändå ganska bra.

Fick frågan vad jag "tänkte" mig med Affe? Full i skratt men helt ärligt svarade jag att det jag främst ”tänker” med Affe är han ska kunna gå med fyra tassar i backen, längre än så har jag inte planerat.

Kaffet är slut och därmed rasten, nu ska jag börja kavla ut mina (vilande) pajdegar och förgrädda dem.