Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger. 
Mat! Jag har inte kunnat äta. Det fan otroligt. Jag som älskar mat. En morgon fick jag spotta ut smörgåsen efter att ha vevat runt den i munnen utan att kunna svälja och då mina vänner är det illa.  

Så efter att ha skrämt slag på de som är närmast mig till vardags (alltså de som ser mig på jobbet varje dag) har jag nu försökt ta tag i mitt liv igen. Alla vill ju prata, fråga och bry sig om, i all välmening (oftast) Men det där tror jag ju inte på, att prata alltså. Det hjälper kvastskaft. Det man inte pratar om, finns inte! Eller det gör det ju så klart men man lär sig leva med det. Fast jag skriver ju ändå här så kanske det finns behov av någon slags ventil ändå..

I alla fall så krävdes det ungefär 4 timmar vågskvalp, en termos kaffe och bulle sällskap i lördags, för att få pusselbitarna att falla på plats, någorlunda och strukturera upp tillvaron lite.

Hirvijärvi  

Älskade lilla knäppskalle.

   Oops..

 Sola magen... 

Jag är fortfarande knäckt. Jag är trasig till tusen och skörare än en kinesisk porslinsvas. Men någonstans under vågornas skvalpande kom jag till insikt om hur det måste bli och det kommer inte att bli lätt alls. Jag har redan tagit tag i vissa bitar men jag vacklar, jag är svag...  Vek, jag hatar att vara vek. Jag har satt upp regler. Regler som igår kändes solklara. Men idag är svårare än igår. Jag skulle vilja skjuta upp vissa saker men innerst inne vet jag att det bara onödigt.
Hur kunde det bli så här illa. Dumma, dumma mej. Djupa andetag och fokusera på någon slags målbild.

Det finns fyra människor i min absoluta närhet som på något sätt utgör mitt säkerhetsnät. Var och en av dem fyller olika funktioner, alla lika viktiga. Under den här veckan har jag helt förlitat mig några av dem.
En av dem har världens skarpaste radar. Han kan på långt håll se att det är något. Min kroppshållning är tydligen talande. Han är den enda som kan hålla mig tillbaka när jag vill för mycket eller kör på alldeles för hårt.
En av dem vet allt om mig, honom anförtror jag mitt liv, stackars honom.
Den tredje får mig alltid att skratta oavsett hur nedgången jag är. Han har följt min "resa" under snart 4 år och vet det mesta om mig. Han säger aldrig det jag vill höra. Men det jag hör får mig alltid att resa mig lite. Utom kanske när han kallade mig "roadkill" för något år sedan. Påminde honom om det häromdagen eftersom jag nu verkligen kunde associera mig med ett dött, överkört, tillplattat djur *hehe*
Den fjärde är svår att kategorisera och har rätt nyligen tagit status i tillvaron som väldigt betydelsefull. Vi tänker väldigt lika och jag kan vara helt avslappnad med honom, oerhört värdefullt.

Så till övriga livet som faktiskt fortsätter även om man befinner sig i koma eller ligger i fosterställning och kramar täcket *hahaa*

Min gräsmatta är klippt. Duktig flicka får jag säga till mig själv, ingen annan gör ju det. Den hade hunnit bli en äng. Först har det regnat en massa dagar. När det sedan slutade regna har jag helt enkelt inte förmått mig att harva gräs i mitt skräpiga mentala tillstånd.

Städat, jag har städat idag. Klapp på axeln där. Ruben har också genomgått en rekond. Klorna är klippta och filade. Öronen är tvättade och han är nybadad.  Och jag har tvättat en herrans, himla, massa maskiner med tvätt. Jag har dessutom klämt i mig en massa god mat i helgen, bara en sån sak. Aptit välkommen tillbaka.

Jag har ju tidigare nämnt något jag hoppades så mycket på och nu kan jag väl berätta vad det handlar om. Jag jobbar extra åt Karamellkungen och fyller på godis och nötter. Än så länge har det inte blivit så många tillfällen. Men i torsdags, på min lediga dag, fick jag åka till Ica Maxi i Luleå och fylla godis där. Jättejätte kul och precis vad min sargade själ behövde. Körde tillbaka till Haparanda och kl 11,30 stämplade jag in på "riktiga" jobbet eftersom vi var i behov av extra händer. Helt underbart. Mer sådana dagar, tack =)

Det bästa när man går på nitar är att man faktiskt lär sig något. I det här fallet är det en hård läxa och jag har lovat mig själv att inte göra om misstaget igen. Det som inte dödar, härdar. Jepp, säkert men inte än. Känns som en väldigt lång och slingrig väg tillbaka till mitt forna jag. Ensam är dock stark, alltid.

Tjingeling