Har inte varit glad de sista dagarna och då är det svårt att blogga utan att spy en massa galla och förpesta även er tillvaro. Men i alla fall så:

Styrde vi kosan mot Strömsholm på måndag morgon. Resan gick utmärkt och Piraffen sov hela vägen förutom i rondellerna då han satte sig upp och spanade (rondellhund?  )

Strömsholm slog mig med häpnad, vilket ställe. Tänk ett stort, stort sjukhus med massor av personal och bara för djur. Helt underbart att vi har den servicen för våra fyrbenta vänner.

Vi kom in snabbt och veterinären klämde och kände på Affen så gott det nu går med en superglad terrier dock fortfarande med sylvassa tänder. Han fick lugnande och nya röntgenbilder togs.

Sedan var det dags för piggelinspruta och veterinärens utlåtande och alltså ingen artroskopi.

Veterinären misstänkte att han har skada i en tillväxtzon men att skadan är på tillbakagång och mest troligt med tiden kommer att läka ut helt. Att det inte blivit värre än vad det är beror på att jag vilat honom ordentligt. Snopet? Ja visst men ändå skönt att slippa ingrepp, så klart. Den nya diagnosen löd, Epifysiolys i scapula   

Fick instruktioner om att börja promenera med honom, äntligen. Så nästa dag tog vi en ordinerad 15 minuters runda och efter en stunds vila på eftermiddagen är han haltare än på länge och har riktigt ont. Gissa om jag blev nere i skosulorna. Jag har åkt genom halva Sverige i hopp om att min hund äntligen ska få bli hel och slippa ha ont så blir det så här.

Den inbokade telefontiden med veterinären den 23/8 känns föga hoppfull. Tycker du inte att han är bättre då får vi titta på honom igen, sa han som avslutning. Yes, Strömsholm ett stenkast från Haparanda.

Situationen har inte förbättrats ett dugg, tvärtom så är han haltare idag än han var innan vi åkte ner.

Han är en underbar hund, glad, trevlig och social på alla sätt och vis och hittills har ingen lyckats stå emot hans charm. Det gör så ont i hjärtat att han ska behöva ha det så här.

Nu börjar vi om med vilandet igen...

I morgon är det så äntligen dags för besöket på Strömsholm. Visst är jag lite bekymrad över utgången men jag tror ändå att de kommer att hitta ”felet” och kan åtgärda det.

Flygresan ner gick väldigt bra men jag fick omgående onda aningar inne på Kallax då han började skälla och morra i sin lilla väska.

Inne i planet, på plats under sätet sa han inte ett knäpp. Min duktiga lilla piraff.

Nu är han nybadad i Descutan och fick efter torkningen värsta terrierbrytet.

Återkommer när jag vet mer.

Har massor att göra innan avresan till Stockholm på fredag och jobbar gör jag varenda eviga dag innan avfärd.

Affens oförmåga att vara ensam sätter käppar i hjulet och begränsar mig en aning i mina göromål.

Eftersom det är ett synnerligen fästingrikt område vi beger oss till och jag inte vill behandla honom med kemikalier för så kort tid, har jag bestämt mig för att prova något nytt, Shoo. En liten bricka som hänger i halsbandet och ska med hjälp av ett elektriskt fält (kroppens naturliga) fungera avvisande på insekter. Mumbo jumbo, jag vet men man har 30 dagars nöjd-kund garanti   

Idag var det dags att lämna Piraffen ensam hemma lite längre igen. Med två veckors rullande schema betyder det att det var 2 timmar och 30 minuter som gällde igen. Gick bättre idag fast han hade pinkat på sin filt, inget var dock sönder tuggat och han hade inte brutit sig ut.

Snacka om att man (jag) är uppe i varv. När jag kom till Ica idag, ca 1 minut före arbetspasset skulle påbörjas, undrade jag varför det var så otroligt fullt i mina fickor. Det visade sig att jag i stressen tryckt ner den trådlösa hemtelefonen i västfickan samt mobiltelefonen. Jag och mina kollegor fick oss ett gott skratt   

Över två timmar kvar till morden i Midsomer, tror faktiskt inte att jag kommer att orka hålla mig vaken så länge…

Go natt   

Under färden mot G-stad i fredags hörde de av sig från Strömsholm och undrade om jag ville att de bokade in operation i samma veva. OPERATION?? Hallå! Helt allvarligt var jag nästan beredd att avboka hela fredagens veterinärbesök i Luleå eftersom jag tyckte han haltade mindre än någonsin. Men på röntgenbilderna som inte visade något i Gammalstad hade de i Strömsholm kunnat identifiera något. Ett något som dessutom tydligen kräver operation, OCD.

Där sprack min bokade flygresa hem på tisdag. En operation nästa dag hade inte min lilla hjärna kalkylerat med när jag bokade biljetterna. Kanske skulle kunna hinna i tid till Arlanda och flyget men det kan bli ack så tight, säkrast är nog att boka om, suck.

Det känns i alla fall bra att ha fått någon slags prognos och diagnos för hans åkomma och mest troligt har det legat helt utanför mina händer (jag har alltså inte söndrat honom)

OCD är genetiskt betingad. Men valpen föds inte med skadorna. Det uppstår en tillväxtrubbning under den fas då valpen växer som fortast. Kost och motion kan visserligen påverka om hunden bär på anlagen.

Prognosen för hundar med OCD i bogleden (Affe) är god och efter artroskopi och rehabilitering blir de flesta hundarna helt återställda.

Så! Nu vet ni lika mycket som jag =)

Dagens samtal med djursjukhuset i Gammelstad ledde till ett framtida besök på ortopedin i Strömsholm.

Men innan remissen skickas ska ett nytt besök i Gammelstad utföras (nu på fredag)

Kontaktade Strömsholm för att kolla den eventuella väntetiden för remisser. Man måste ju kunna boka in ledighet och transportmedel (flyg) för det är ju inte direkt ett stenkast att ta sig dit.

Någon gång i mitten av augusti var första lediga tiden men efter som det rör sig om valpen palpen räknas det som lite bråttom. Som det ser ut just nu verkar jag ha en tid den 26 juli, väntar dock på en bekräftelse från Strömsholm.

Om det nu inte skulle visa sig på fredag att hältan är borta och han inte ömmar från bogen. Skulle vara så, får det bli en ren nöjestripp till Stockholm med Affen, eftersom flygbiljetterna redan är bokade. Men helt allvarligt så skulle ingen annan än jag bli gladare om så var fallet.

Jag fick en smärre chock när det framgick att det var till Strömsholm jag skulle för att få Affes artroskopi utförd. Och som vanligt när jag hamnar i chocktillstånd blir jag småfnissig och övertrevlig, ett sjukt tillstånd jag vet.

Det första jag gjorde när samtalet var avslutat var att googla Strömsholm och ta fram en vägbeskrivning. I min geografi hade Strömsholm lika gärna kunna ligga i Göteborg. Nu visade det sig tack och lov att det bara är dryga 17 mil från min pappas residens i 08-land.

Undrar om vi ska transportera oss i en mikroskopisk hyrbil igen, precis som vi gjorde när vi hämtade Affen från Örebro i maj.

Jag är så glad (trots allt) och det känns så skönt att det börjar hända saker, saker som förhoppningsvis gör att Affen äntligen ska bli bra i sitt ben och om inte, så får jag antagligen veta det också.

Frågade veterinären om prognosen och hon tyckte nog att den var relativt god och det tänker jag utgå från tills i så fall motsatsen blir bevisad.

Undrar just om det tänker komma något askmoln den här gången som gör att jag måste boka om min resa femtiotvåtusen gånger.

Blir förövrigt min fjärde tur och returresa sedan mars i år. Kan tillägga att jag tecknat mig för ett bonusprogram och får faktiskt lite avdrag på resekostnaden.

Eftersom jag tänkt lägga allt flygande på hyllan, sålde jag bort alla mina hundtransportväskor på Tradera, bara för en dryg månad sedan, så dumt. Nu får jag börja leta en ny igen.

Så bra! Nu kom bekräftelsen från Strömsholm. Inbokat besök den 26/7 kl 9.00

Piraff, någon som vet vad det är? Nää trodde väl det. Det är en korsning mellan en piraya och en giraff och till den kategorin hör Affe (livsfarliga tänder och långa skånkar till ben) Kunde i och för sig även vara en avkomma mellan en Pirra (av rasen Kelpie) och en Affe men det får vi nog alla hoppas att vi ska slippa se.

I alla fall så har den här piraffen börjat tappa sina tänder. De sylvassa små nålarna som envist sargat mina händer och armar har nu börjat ge upp sitt grepp. Resultatet är en fin glugg uppe och nere, längst fram i munnen, hade han varit människa hade han definitivt inte kunnat vissla just nu.

 Piraff tassar

Väntade hela fredagen på att de skulle ringa från djursjukhuset, vilket de inte gjorde. Antar att det har att göra med belastningen så här under sommartider. Jag satt själv 55 minuter i kö enbart för att komma fram till deras växel. Får väl ringa tillbaks på måndag. De skulle i alla fall höra av sig till Strömsholm och försöka skynda på avläsningen av röntgenbilderna.

Sverige stannar verkligen av under sommarmånaderna, skrämmande och irriterande för dem (mig) som inte går omkring i sommarvakuum.

Var och tränade bilåkning härom kvällen (med Affen) och bevittnade något som genast fick hornen att växa och ”räddar” instinkterna att sätta in.

På en central gata i stan (vältrafikerad) möter jag en bil (taxi) som har en hund springande efter sig eller rättare sagt vid sidan om och då inte på trottoardelen utan mitt på vägen. Hunden är mycket fokuserad på bilen och visar tydligt att det är bilen eller någon i bilen som den vill till.

Min första tanke är att det är någon ”dumdjävul” ursäkta uttrycket som koppelrastar hunden med hjälp av bilen (det har jag sett en gång) Men nej, denna hund var lös och det var här jag var beredd att komma till undsättning (kasta in jycken i min bil osv.) Nu visade det sig att bilen, som visserligen körde rätt sakta, svängde in vid ett närliggande bostadsområde och förmodligen släppte av en kund som jag antar var ägare till jycken. Hann dock inte se någon som jag kunde ”läsa lusen av” kanske var tur det. Jag är rätt lugn och försynt i vanliga fall, men när djur är inblandande i dåligheter (orsakade av människor) kan jag bli smått rabiat.

Förövrigt kan ni känna er fria att komma hit och hämta humlor, helt gratis. Dessa kryp fascinerar Affe alldeles något kollosalt. Han spanar in varenda maskros och klöverblomma i hopp om att finna någon surrande varelse som man sedan kan jaga. Inte alls bra för hans ben trots att jag bara koppelrastar honom.

Humöret dippar rejält och jag ser det mesta i gråskala just nu. Energin är som bortblåsta, jag varken vill eller orkar. Allt beror så klart på Affens ben som inte vill bli bra.

Han har åter börjat halta rejält och jag sitter just nu i skrivande stund och väntar på samtal från djursjukhuset. Jag är numera riktigt orolig och börjar någonstans förbereda mig på att detta kanske inte slutar väl. Kan man verkligen ha sådan otur? Undrar just vad jag gjort för att förtjäna detta...

Jag har i tidigare inlägg kommenterat året 2010 som ett riktigt skit år och nu när vi är uppe i halv tid ser det inte så mycket ljusare ut.

Min glada, goa, busiga lilla Affe, livet är inte alls rättvist.

2 timmar och 30 minuter kan vara ett ögonblick eller en hel evighet.

På 2 timmar och 30 minuter kan man uträtta underverk eller ingenting alls.

2 timmar och 30 minuter var den tiden Affen var tvungen att vara ensam hemma idag med enbart Fanny som sällskap.

Jag hade velat trötta ut honom med en rejäl (valp)promenad men det gick ju inte pga. benet. Försökte lägga ett kort spår på hemmaplan men det gick inget vidare, myrorna hade beslagtagit Frolicbitarna och vinden gjorde det lite för svårt.

Delade av huset mellan Fanny och Affe med hjälp av kompostgaller, blir för mycket våldsamt, okontrollerat bus annars.

Bunkrade med ett jättegott ben, en tärning med godis (aktiveringsleksak) samt en annan aktiveringsleksak som jag pillade in hundmat de luxe i (dvs. de små burkarna med paté eller vad sjutton nu det är i dem, dyra som skrutt och aldrig något jag köper i vanliga fall)

2 timmar och 30 minuter. Hej då vovvarna, var nu snälla, matte kommer snart.

På vägen hem försökte jag föreställa mig det absolut värsta som kunde ha hänt. Död givetvis men så dramatisk ska man inte vara. Rivit sönder mattan och/eller tuggat i sig jättemycket vadd från mjuka korgen, nja. Tuggat sönder benen på köksbordet, nja. NÄ! Det absolut värsta skulle vara om han försökt hoppa över gallret och blivit hängande, har livlig fantasi, jag vet. Fast det fenomenet har faktiskt inträffat med min allra första hund, Dino. Jag kan inte ha varit mer än 7-8 år men jag minns det glasklart, en fruktansvärd syn.

Det första som möter mig i hallen är Affe, PÅ FEL SIDA OM GALLRET. Han hade dock inte hoppat över utan lyckats få till en springa som han sedan pressat sig igenom.

Å nej, alla kablar som jag inte trott att jag behövt skydda och jag som just på egen hand lyckats lappa ihop kabeln till internet.

Men kablarna var orörda, allt annat också. Men han har haft pissparty! Han som aldrig har lyft på benet ute har på något mirakulöst sätt lyckats pinka mot väggen och den ena korgen var plaskvåt. Han måste ha stått på korgkanten och pinkat mot väggen (och mina nya tapeter) kräk  

Detta i sig var väl inte så upprörande. Men vad som är värre och som bekymrar mig betydligt mer är  det garanterade ”buset” som skett mellan Affe och Fanny. Definitivt inte någon lämplig aktivitet för ett skadat ben. Få se i vilket skick han är i efter någon timmas vila.

2 timmar och 30 minuter! Jag antar att tiden i alla fall gått snabbt för hundarna och som husse uttryckte sig ”huvudsaken är att man har roligt” men i det här fallet är jag nog inte böjd att hålla med.