Egentligen inledde jag min nya, tillfälliga, ansvarsroll redan i fredags men idag var det liksom på riktigt. - Hur känns första dagen? Frågade en kollega - som att jag dött och hamnat i helvetet.
Förlåt, men just då var det en mardröm. Vi hade precis annonserat en vinnare på facebook i en tävling vi haft. Vinsten var en jättestor mjukishund. Jag skulle hämta hunden och lämna den i förbutiken, där vinnaren skulle hämta den. Men den var borta, spårlöst borta och jag vet med säkerhet att jag sett den imorse. Stressad var jag nu tvungen att leta runt i huset och försöka efterlysa hunden. Funderade på om jag själv i mitt virriga tillstånd råkat flytta den. Men den fanns ingenstans.

  En av hundarna var vinsten..

Arg som ett bi med knallröda kinder, råkade min chef passera och var vänlig nog att ringa ett samtal. Hunden ska återlämnas under morgondagen. Vi visste bägge två vem som tagit den. Men det var inte ett roligt samtal att ringa, så jag tackade ödmjukt.
Jag var gräsligt frustrerad så jag hade nog haft svårt att hålla en vänlig ton och ett sakligt anförande. Det tog ett tag innan irritationen la sig. Tig min mun så får du socker, är det som gäller när hunden förhoppningsvis återgäldas under morgondagen.

Min fina Ruben.  

Det var dags för Rubens allergispruta igår och det gick katastrofalt dåligt. Det var ett under att jag inte fick det injicerat i mitt eget finger. Först gick det jättetrögt, så helt plötsligt gick det hur lätt som helst att tömma sprutan. Men vänta nu, vad är det som rinner längs nacken. Men skit, jag hade ju lyckats trycka igenom nålen i nackskinnet som jag håller upp. Så idag var det bara att försöka jaga rätt på veterinären för att fråga vad jag ska göra nu. Han fick ju i sig en del, men omöjligt att säga hur mycket eller hur lite. Ordinationen blev att jag skulle ge en ny spruta idag. Tror ni jag var nervös.. Men det gick jättebra *pust*

   Årets midsommarkort.

   Jag älskar vår prickiga hatt.

En dag i helgen efter jobbet  packade jag in Ruben i bilen och åkte till badstället. Vi badade bägge två!!! Brrr Får jag inte UVI och frostskador är det snudd på mirakel. Ruben fick simma och hämta en apport i vattnet. Det var första gången och han tyckte det var roligt. Men att sedan släppa apporten. Nope, det gick inte för sig.

   En promenad i skogen på lunchen är inte helt fel.

Tjingelingen   

Oh my.... Jag lever! I går morse trodde jag inte att jag någonsin skulle se en ny dag gry. Jag var övertygad om att jag dött och hamnat i helvetet. Har visserligen haft den känslan hela veckan på jobbet men nu var det verkligen på riktigt. Kl 10,30 efter en massa migränmedicin var jag på benen och en hel dag gick i princip gått till spillo och jag som hade massor att göra. Krönte mästerverket med näsblod, modell störtflod. Det går bra nu!

   Precis så här kände jag mig igår.

Enda meningsfulla under gårdagen blev promenaden med bullen och att jag efter ca 6 veckor fick upp gardiner i köksfönstren.

   Ruben med ett försenat grattiskort, det enda han fick förövrigt..

Jobbelastningen är enorm nu och jag önskar jag kunde klona mig själv i tre delar. Blir bättre framöver, försöker jag åtminstone intala mig själv. Jag kan köra på, bara jag slipper migränen.
Idag blev jag för första gången riktigt nervös inför sommaren. Det är skit att vara ledig egentligen. Man får alldeles för mycket tid att måla upp diverse katastrofscenarion.

På måndag efter midsommar drar verkligheten igång och varar i 8 veckor. Häck väck våt fläck, det lär vara jag i augusti. Jag känner mig redan nu som den där fågeln i Kalle Anka på julafton, ala papapa  piaaa.......

Idag har jag varit migrän"bakis" hela dagen. Men "to do" listan minimerar inte sig själv så det är bara att bita ihop och sätta igång. Promenerat med motvillig bulle. Men när det blåser slipper man myggkräken och då är det bara att gå, vare sig man vill eller inte. Jag har tvättat x-antal maskiner. Bullen är också tvättad.

   Nybadad.

Huskysarna har fått sig en motionsrunda med cykeln och gräsmattan är klippt. Jag har städat och slängt ihop en rabarberpaj, som jag inte alls var sugen på längre, när den var klar. Gick förbi jordgubbslandet och fann en massa oidentifierbara grejer där. Ogräs, vissa 50 cm höga, hur har det gått till.

   Hundar i arbete.

Nä, nu är det natti natti. Måste försöka ladda. Det blir en gristuff vecka. Midsommarveckan är i precis samma klass som julveckan, om inte nästan snudd på värre.

   En midsommrig bild på Jamie

   3 år och moppen kan fortfarande få sig en omgång.

Tjingeling

Jag utbildade mig för massor av år sedan till barnskötare och utbildningen hade som tradition att vi elever skulle sätta upp en föreställning för kommunens förskolor.
När jag hade något slags samtal med min lärare, var det hennes absoluta övertygelse att jag skulle ha en av huvudrollerna. Min tanke var mer åt att vara ett träd eller liknande.
Det blev huvudrollen, lillebror i Karlsson på taket. Jag hade aldrig själv kommit på tanken.

Precis likadant är det med min jobbsituation under sommaren. Jag är satt på en position med

ansvar som heter duga. Jenny - drottning över kolonial, mamma-mia. Jag tackade ödmjukt för förtroendet men undrade om de inte fått hela mig om bakfoten. Jag är ju liksom ingen, och ingenting  alls. Enda skälet att jag accepterade erbjudandet är för att jag litar på att de vet  vad de gör. I sanningens namn hade de väl inte jättemassor av kandidater att välja på. Hur många jobbar frivilligt hela sommaren........

Jag är en vecka in i "avgiftningen" och det går så bra. Saker och ting kommer aldrig att bli sig lika igen men nu vet jag att jag faktiskt fixar det. Nu måste jag ta tag i något annat också.

   Ruben och hans polare tar en selfie.

Jag höll på att avslöja en hemlighet härom dagen, jag hade det på tungan. Det var ytterst nära. Men nä, jag får nog hålla på det lite till. Men just nu börjar det bli tufft med hemlighetsmakeriet, till och med för mig. Sa lite skämtsamt, när någon frågade hur jag kände över den senaste informationen jag fått tilldelad mig. - Jo, för all del, var bara tvungen att andas i en papperspåse efteråt, men annars är det bra. *gapskratt* Sanningen är väl att jag hade migrän i tre dagar efteråt. Det är så ofantligt mycket som snurrar i luften just nu och jag är insyltad upp över öronen.

   Lycka är en fyrbent vän.

Ruben har hunnit fylla tre år nu i helgen, älskade lilla bulle. Jag gjorde en tårta åt honom och minsann föll den herrn på läppen. Mycket svett, många tårar men mest skratt har det blivit under de här tre åren. Jag hoppas verkligen att vi får ytterligare många år tillsammans.

   Lilla bullen.

Jag har jobbat hela helgen men slutade tidigare idag och hundaktiviteter stod på agendan. Inledde med en promenad med en ovanligt promenadvillig bulle, så sällsynt. Tog en cykeltur med huskysarna. Åh, det var roligt. Låter man dem springa i fri fart går det verkligen undan.

   Så sällsynt att se en bullerumpa på promenaden.
Oftast befinner han sig 1 m bakom.

Sedan blev det gräsklippning, gång nummer två för i år och efteråt belönade jag mig själv med några grillade korvar.

Borde ha städat men nä, det får bli en annan dag.
Ruben fick sitt vaccin, spruta nummer 11 om jag inte missminner mig och 0,75 ml vaccin injicerades. Gick inte jättebra. Lyckades få en bula under huden. Men åtminstone ingen allergiskreaktion, som jag var rädd för.

   Två glada huskys, som gillar när det är fart och fläkt.

I morgon är det måndag igen och nu börjar intensivträningen på jobbet inför sommaren. Jag är inte alls så orolig som jag borde vara. Jag går omkring i en liten bubbla och låssas som ingenting. Magen säger motsatsen och Losec är typ min bästa vän just nu.

Avgiftning! Inte så allvarligt som det låter *hahaa* Men det ska faktiskt bli en slags avgiftning för min del i några veckor nu. Eller egentligen hela sommaren, när jag tänker efter. Det har absolut inte alls med droger att göra, raka motsatsen skulle man faktiskt nästan kunna säga. Det är rakt igenom bara positivt, om än lite sorgligt...

   Pajas..

Välkommen tillbaka inspiration, motivation och ork. Jag vill någonting igen, äntligen! I lördags cyklade jag för första gången med Jamie och Jinx. Jag har en ny cykel, som jag verkligen älskar och avgudar, den är som gjord för mig och mina hundar.

   Min cykel.

Jag och Jamie provade cykla för drygt ett år sedan. Då hamnade jag i diket, det har varit lite motivations hämmande. -Du kan ju cykla med en i taget sa uppfödaren.  Nää, nää, äh, det är liksom inte min stil. Jag brukar väl lägga upp en plan i bakhuvudet men i stundens hetta glömmer jag den och går liksom all in. Så sele på och iväg. Mamma mia vad fort det gick. Men oj, vad skojigt det var. Tjohooo. Behövde inte trampa en gång på 5 km. Bara bromsa *hahaa* Tror hundarna också tyckte det var riktigt skoj. Båda jobbade på bra, till och med Jinx som knappt alls blivit inkörd.

   Jamie

   En öronlös Jinx. Tycker hon liknar ekorren i Ice age :)

Idag tog jag med mig dem på en löprunda. Nästan 6 km knåpade vi ihop. Jinx, den lydiga, fick vara lös hela vägen och Jamie får agera min motor i midjebältet. Fasen, vad skönt. Men redan på vägen hem började jag känna av träningsvärk. Bådar inte gott för morgondagen. Men det är helt underbart att "vilja" (orka) göra saker igen.

   Svårt att fota och springa samtidigt.

Ruben fick på sig en dragsele och till den kopplade jag ett däck, som han skulle dra. Men däcket var toktungt. Vi behöver ett lättare att börja dragandet med.

Så till tråkigheter. I onsdags morse var vi, jag och Ruben ute i vanlig ordning. Det var första myggmorgonen och det var miljoner av dem, typ. Ruben var seg på att göra nummer två, så vi gick och vi gick. Kom hem till slut och han började nästan direkt att bete sig underligt. Herrejösses, hunden svullnande upp praktiskt taget framför ögonen på mig. Läpparna blev tredubbla, nosen röd, huden mellan trampdynorna blev svullen och ilsket röd.

Jag trodde han skulle dö. Klockan 4 på morgonen och med minst 30 minuter till närmaste veterinär. Vad gör man? Svar! Ingenting! Man kan  bara hoppas att det inte slår sig på andningen så hunden kvävs. Nu äter han kortison i 11 dagar. Otäck upplevelse och det var första gången för hans del. Det måste ha med vaccinet att göra, på något sätt.

   Det har varit morsdag och mamma har fyllt år.
Här är Rubens hälsning.

Eftersom mamma bort 100 mil härifrån var vi tvungen att
fira henne på egenhand. Bullen tar firandet på allvar! 
Matte var inte jätteglad... 

Och så här ser man ut när man norpat en bit av tårtan olovligt. 

Ruben gjorde instagramsuccé i fredags. Facebook ger jag inte mycket för. Instagram däremot är jag totalt nernördad i. Bilder jag kan tycka bara är så där kan få en helmassa "likes" medan mina personliga favoriter blir ratade. Den här var dock riktigt trevlig, får jag väl erkänna.

Min instagram stjärna 

 
Sista myggfria kvällen. Så glad att vi tog vara på den.

 
Tur han är en minibullterrier. Annars hade han inte rymts i rutan.  

Tjingeling!!