Idag blev då inget alls som jag planerat. Hade ett bankmöte inbokat klockan 10 och det var med stor motvilja jag började göra mig i ordning för avfärd. Någonstans inom mig hoppades en liten ond djävul att hon på banken var sjuk så det hela skulle bli inställt. Döm av min förvåning där de en stund senare ringde från banken och lät meddela hon faktiskt var sjuk. Jag fick ju så klart omgående dåligt samvete.

Åkte och tränade i hopp om att schasa ut de sista resterna av förkylning ur min kropp. Kändes inte alls bra och hemma igen kände jag mig än mer vissen. Tur att jag är ledig så jag kan kurera mig. Då ringde telefonen – Hej det är kris på jobbet och ingen kan stänga, kan du komma? Vad säger man? Kollade snabbt av med sambo om han kunde vara hemma ikväll och ha Affe-jour, vilket han kunde. Inget att skylla på med andra ord så nu är det bara att tagga inför ett extra pass på Ica.

Många timmar extra blir det denna vecka, utöver ordinarie schema. Börjar fundera på en dag ledigt någonstans fast julkarusellen börjar så smått komma igång och det gillar ju jag och den som spar hon har.

På hemmafronten plockade jag igår fram stjärnor och ljusstakar. Men nä det smakar inte riktigt. Lite som att äta godis när man inte är sugen eller dricka vatten när man är törstig eller sova när man inte är trött. Jösses jag skulle kunna rabbla i evigheter. Resten av pyntet, tomtar, gran mm får vänta ett tag till.

Jag hade en medstjälpare i mitt adventspyntande, en Affe vem annars? Alla jullådorna skulle inventeras noggrant och när jag vände ryggen till passade han på att sno allt han kom över. Rätt söt var han visserligen, där han låg på vardagsrumsmattan och lekte med en stulen tomteluva. Vardagsrumsmattan, dit han förövrigt för allt för allt sitt tjuvgods. Den här hunden måste ha varit kleptoman i sitt tidigare liv och här hemma går han under namnet lill-Kirre, efter en lokal klåfingrig figur.

Klepto-Affe  

Förra året hade jag gjort en jättefin dekoration på golvet med några tomtar, en släde, en lykta och en liten gran. Funderade på samma arrangemang i år men insåg snabbt, efter att jag ställt fram tomtarna på golvet, att det absolut inte skulle fungera. Skillnaden mellan i år och förra året är att jag numera har en Affe på frifot. Vid den här tiden för ett år sedan befann han sig fortfarande bakom lås och bom, inte instängd i bur men väl bakom kompostgaller på en begränsad yta. De dryga 50 cm höga tomtarna var oemotståndliga och omöjliga att lämna ifred. Alltså ingen golvdekoration i år.

Ont i sin hals har han, den lilla kraken. Det märks tydligt när han försöker skälla (förbjudet) eller när han blir ivrig. Ätandet går betydligt långsammare och han spottar emellanåt ut maten och gör ett nytt försök. Men det ska väl bli bättre och bättre. Vila och inga aktiviteter ännu en tid framöver. Synd på finvädret idag som verkligen lockade till promenad. Fanny fick sig i alla fall en lite längre tur utomhus, då hör och häpna, hon och husse begav sig till skogs. Husses omdöme efter promenaden, långsamt bortåt, snabbt hem. Det är mattes lilla mysbubbla i ett nötskal det.

Nu väntar jag med spänning på mina foton som jag skickat in för framkallning. Över 300 bilder blev det och tog någon timme att ladda upp.

Tjing

Pust, vilken vecka jag haft och detta skulle vara min så kallade ”lätta vecka” Men det har varit rena rama motsatsen. Onsdag till och med fredag har jag dessutom varit bort hemifrån 12-13 timmar i stöten, tufft för en som älskar att vara på hemmaplan. Dessutom vill den envisa förkylningen inte ge med sig, seeegt.

Jag är van att saker och ting INTE går smidigt och lätt, som det gör för övriga vanliga människor. I mitt fall gäller regeln, kan något gå fel, gör det oftast det.

Bara några få scenarion från denna vecka. Ska hänga upp mina nyinköpta färdigsydda hissgardiner och upptäcker att någon missat att sy dit ett snöre, suck. Kommer till mitt inbokade frissabesök och det visar sig att frisören tappat bort nycklarna, vi kommer inte in, får vänta en timme, suck. Hon färgar mitt hår och det blev gult, suck. Hon måste färga om och jag kommer försent till jobbet, suck. Ny färgtid inbokad nästa dag, med samma resultat, suck. Nu måste jag vänta på utväxt innan vidare färgning. Men som sagt kan saker krångla, så krånglar det.

Lite deju-vu känsla i det som nu kommer. Det är nästan, så när som på någon vecka, två år sedan Emil gick igenom samma sak som Affe nu gör.

Affe iklädd ynkel-skrynkel skepnad tassar nu omkring här hemma och varierar liggläget mellan soffan och buren. Fredagens veterinärbesök i Gammelstad resulterade i operation och avlägsnandet av halsmandlarna. Från OP lät de meddela att ”de (mandlarna)var väldigt fula” och dessutom lättblödande. Ingen tvekan med andra ord att de skulle väck.

Att det var halsmandlarna kom inte som någon överraskning alls, däremot att de skulle ta dem omgående. Emil var tvungen att bli kvitt infektionen innan de kunde operera honom. Vilket jag även räknat med i Affes fall.

Ynkel skrynkel vaktar jullådorna.  

I väntrummet innan besöket var han som vanligt överallt, på fodersäckar, i benhyllorna och alla skulle bemötas med svans-vift och stå på bakbenen hälsning. ”Här är jag, se mig”

- Skönt att se att det finns andra med sådan energi, sa en annan väntande besökare. - Visst blir man lite avundsjuk på de som har hundar som bara lägger sig ner när de kommer hit? Jag var inte sen att hålla med.

Att lämna honom var inte alls jobbigt, vilket det annars brukar vara. Beror antagligen på att han inte kastade en endaste blick på matte utan stack gladeligen och stolt iväg med veterinären, bråttom, bråttom mot eventuella nya äventyr. - Ingen separationsångest där inte! ropade jag efter dem.

En (ny och väldigt grön) djurvårdare kom med Affe efter operationen och skulle så stort ”prata hem oss” Men elaka Jenny satte sig på tvären. Affe var inte alls ok och så mycket har jag varit med i svängarna att jag vet att man inte släpper iväg en hund i det skicket. Han raglade in i väggar och skåp, darrade och andades konstigt. Djurvårdaren lommade iväg och tillbaka kom veterinären. - Han ska få stanna en stund till, det finns en pågående kattföreläsning om du är intresserad? *asgarv* - Nä, jag tror jag sätter mig därute.

Enligt veterinären hade han en reaktion (läs tripp) på morfinpreparatet (smärtlindring) han fått och Affe var helt enkelt hög som ett hus *fniss*

När veterinären en stund senare kom med honom till väntrummet (hade han landat) och var betydligt redigare.

- Känns det bättre nu när du fått prata med veterinären? klämde den lilla djurvårdaren ur sig och la huvudet på sned. När det kommer till mina hundar har jag skinn på näsan, jag vill ha raka besked och tolererar inget nonsens, vilket jag på ett ganska fint sätt (hoppas jag) förklarade för henne.

Eftervården är som vanligt värst. Ta det lugnt och inte skälla, då det kan börja blöda i halsen på nytt, tror dock de glömt att tala om det för Affe. I övrigt får han på en metacamkur i 10 dagar samt mjuk mat och husse har inhandlat ett paket vaniljgräddglass som står helt till Affes förfogande.

Vår klubbträning denna vecka skiter sig, jättetrist tycker jag men såklart måste Piraffen få bli hel i sin hals.

Affe fick återigen beröm i onsdags på klubbträningen, vilket jag slurpar i mig så klart och växer ytterligare som stolt hundägare. Jag tog platsliggningen ett steg längre, eller rättare sagt ett skutt längre eftersom jag sprang och hoppade framför honom. Han var en duktig Piraff och låg kvar. Provade även att platsa honom med hundar nära framför sig och likaså det gick bra.

Till något annat. Jag gillar inte att vara beroende av andra och jag vill gärna klara av saker själv. Men när det kommer till bilen och dess skötsel är jag definitivt ute på tunn is. Det är bra att jag vet hur man tankar, även om också det för en tid sedan på att gå galet. Det gäller att kunna skilja på bensin och diesel *hi hi*

Det övriga bilhanterandet överlåter jag alltså med glädje och varm hand åt sambo eftersom det är så fruktansvärt bekvämt.

Men i fredags insåg jag att det hade varit synnerligen praktiskt att veta hur man fyller på spolarvätska. Detta eftersom hemfärden med Affe skulle komma att ske i kolmörker, dessutom längs en E4 som är väldigt blöt och grisig just nu.

I väntan på att jag skulle få hämta Affe plockade jag fram bilens instruktionsbok och letade fram en påfyllningsmanual, hur svårt kan det vara, tänkte jag.  Första problemet var motorhuven. Som den blondin man är fick jag naturligtvis inte upp huven mer än de första 10 centimetrarna.  Skiter i det konstaterade jag och försökte stänga huven igen, vilket inte gick. PANIK! Men voila, helt plötsligt fick jag upp huven. Nu gällde det bara att få den att hållas uppe (få lös staget) och hitta rätt behållare. Jag var mäkta stolt och nöjd när jag efter en god stunds fipplande lyckats plutta i en hel flaska spolarvätska.

Gissa om jag spolade rutan hela vägen hem från Luleå.

Första advent idag och jag har under hela gårdagen städat som en galning. Idag ska jag plocka fram ljusstakarna och försöka få till lite ”känsla” men ska erkänna att det juliga inte alls kommer till sin rätt utan den vita snön som bakgrund. Snön som ännu på obestämbar tid lyser med sin frånvaro.

Vacker solnedgång igår  

Ha en trevlig första advent

Jag är för trött för att orka skriva ett vettigt inlägg. Men min vana trogen just den här dagen 24/11 känner jag mig lite tvungen att skriva något i alla fall. Haha det är nästan som Kalle Anka på julafton.

Alltså, here we go. För fjärde året just idag påpekar jag att det är julafton om prick och precis en månad. Yihooo eller inte, har inte riktigt bestämt mig än.

Mitt hem är upp och ner, det är kaos i alla rummen. Min förkylning har varit otroligt envis och har hämmat mig i det mesta däribland min årliga adventsstädning. Jag har påbörjat men inte orkat fullfölja.

Är ledig imorgon och hoppas kunna ta tag i städandet då. Men först ska jag med Piraffen till djursjukhuset. Berättar mer om det sedan.

Ha det gott   

Tog en härlig långpromenad i solen med Affe-fisen idag. Det var en välbehövlig sådan eftersom han uppvisade tydliga rabiessymptom, efter att ha legat i träda i några dagar nu.

Drygt 8 minus grader och strålande sol.

Jag har haft min mega-arbetsvecka och det sätter sina spår, både på mig och hundarna. Dessutom har jag som aldrig blir sjuk, lyckats dra på mig en förkylning. Det gick så snabbt att jag inte ens hann sätta in esberitoxkuren. Men nu fick jag i alla fall en förklaring till varför jag var så outsägligt trött i fredags. Inget hjälpte, inte träning, inte kaffe, inte socker, inget. Trodde aldrig jag skulle överleva mitt 10,5 timmars arbetspass. Men det gjorde jag uppenbarligen.

Åh suck, nu börjar matte med sitt "klä på" IGEN!  

Vänta och vänta. Är hon aldrig klar?  

Var till grannlandet i förmiddags för att inhandla skurmedel och andra städattiraljer till den stundande storstädningen. Vill ha något nytt (effektivt) skurmedel med fräsch doft. Men det var ju ett otroligt korkat valt tillfälle, jag känner ju för sjutton ingen lukt (eller smak) Men det insåg ju inte jag förrän jag redan stod där bland alla flaskorna och sniffade. I ett tappert försök att känna lukt lyckades jag dessutom spilla ut en halv flaska på mig själv.

Har känt starka olustkänslor inför årets jul och allt julkrafs har enbart gett mig gåshud och rysningar av obehag. Men det har gett vika och nu ser jag fram emot att få bona om lite i hemmet. Men som jag önskar att jag kunde få lägga allt julklappsköpande på hyllan. Känns som att jag inte alls kommer att ha tid och ork med sådant i år. Och den där städningen som jag tjatar om, suck den tynger.

Tänk att ogräs kan vara så vackert med lite frost på sig.

Måste få återkomma lite till dagens promenad. Jag har ju nämnt tidigare att jag uppmanar Affe till nosande under promenaden, hur knäppt det kanske än låter.

Idag blev jag dock kluven. Han tog nämligen upp spår av människa, på vissa ställen syntes skoavtrycken tydligt i frosten och han spårade verkligen jättefint. Problemet var bara att han bakspårade, något som är tämligen förbjudet i spårsammanhang. Nej, nej, neeeej vrålade spårhjärnan medan en annan del av skallen tyckte det var jättejättebra att han spårade så fint. Nu lät jag honom spåra. Hade kanske kunnat avleda honom, men….

Med blixten aktiverad ser grässtråna nästan ut vara ditritade i efterhand. 

Något lösspringande för Affes del är det ännu inte tal om. Det är fortfarande gott om Rudolf-ren i faggorna. Dessutom är det slutspurt av älgjakten och de sista älgarna ska så klart fällas och hamna i frysboxen. Min box är dock så knökfull att jag inte ens får in en ärta. Undrar just var mina lussebullar ska bo innan de hamnar i magen.

Är det måntro frågan om någon slags omvänd psykologi när hunden funkar bättre på avstånd än i min närhet? Har nu flera gånger häpnat över att Affe är betydligt lydigare och har lättare att ignorera de andra hundarna när jag ”platsat” honom och gått en bit därifrån än när han befinner sig i kortkoppel vid min sida. Intressant.

Nu väntar jag med spänning på en väldigt försenad kombinerad födelsedagspresent, gåva och julklapp.

Ni är mina vittnen på att jag för länge sedan av sambo blivit lovad en Kitchen aid (köksmaskin) Men eftersom det inte varit livsnödvändigt har jag avvaktat.

Nu har jag hittat något annat som skapat ett "måste,vill ha sug". En pytteliten, kompakt systemkamera av märket Sony.

Min ”gamla” Canon är visserligen helt suverän men fruktansvärt klumpig att släpa med på hundpromenaderna, vilket jag gärna vill göra. Men vet ju aldrig när det perfekta fototillfället uppstår. Dessutom, blir det som jag önskar kommer denna kamera förhoppningsvis att användas flitigt i slutet av januari. My lips are sealed.

Ha en bra vecka

Atjooo och snörvel

När jag nu äntligen är tillbaks från underjorden är det väl lika bra att hålla ångan uppe. So here we go, ett nytt inlägg från Tokigterrier.

Ledig har jag varit igår och idag, fast mina lediga dagar har en tendens att fyllas med alltför mycket aktiviteter. Igår var jag faktiskt till och med tvungen att avboka en aktivitet, ett möte på banken till förmån för ett möte på jobbet. Javisst ja, jag var ju ledig. Men igår var enda dagen jag och den andre mötesdeltagaren kunde synka vår agenda. Vad viktig jag lät nu.

Vackert ljus och alldeles spegelblankt nere vid ån igår. 

Rudolf med röda mulen, tycker inte Jenny om. Satans ren, rent ut sagt. Dessa urbota korkade, stendumma djur har åter hittat hit, till mina domäner, samma visa varje år. Alla byns jakthundar har således drabbats av akut renfeber och skäller som vettvillingar i sina hagar, irriterande.

Naturligtvis törs jag inte släppa Herr Piraff på sina (livsnödvändiga) springa-lös-rundor och abstinensen börjar bli kraftig. Att se honom sätta efter Rudolf ren tror jag skulle bli för mycket för mitt arma hjärta och för stor påfrestning på mina redan nu darriga nerver. Nä, koppel får det bli, tillsvidare.

Vi har nu för tiden med oss ett motvilligt bihang på våra (koppel)promenader. En Fanny!  -Åh nej, inte nu igen, måste jag, ska vi vända nu. Detta är garanterat vad hon sagt om hon kunnat tala. Men tjock som en julegris är hon och i soffan förbränns inga kalorier, hur mysigt och bekvämt det än är där. Matte vet!

Terrorist-Affe är jättebra på att förstöra för de andra deltagarna på klubben. Under gårdagens träning lyckades han, innan jag fick fast honom, dra i väg till två andra ekipage och sabotera deras platsliggning.

Matte skäms, ber om ursäkt och tackar samtidigt sin lyckliga stjärna att han är snäll och att de övriga deltagarna är minst lika vänligt sinnade och deras mattar överseende.  

Fast han kanske skulle behöva sig en liten näsbränna för att inse att man inte ska springa fram till allt med tassar och svans. Tassar, svans, ben, fötter när jag tänker efter har han inga begränsningar alls. Allt och alla är potentiella polare.

Jag var i mitt förra inlägg inne på det här med vädret och det underliga vinterklimat vi faktiskt har just nu. Imorse när jag slog upp korpgluggarna och tittade på termometern konstaterade jag snabbt, brrr vad kallt det är idag. KALLT!? Det var – 6 grader och det mina vänner är ju blida här uppe så här års, i vanliga fall. Nu är det noll gradigt och jag myser.

Solen, en sällsynt syn denna höst. Men inte idag.

Dags att baka en omgång av mitt frukostbröd och om jag hinner (läs: orkar) ska jag fålla upp de nya julgardinerna jag investerat i.

Hade egentligen tänkt ignorera julen totalt i år. Men här står jag nu med nya gardiner och en ny adventsljusstake. Så det verkar bli jul även i år. Vilket innebär att operation storstädning ska inledas så smått. Suck. Jag har som tradition att vända upp och ner på ALLT, från golv till tak till första advent och jag tror bestämt jag ogillar mina egna traditioner. Och nej, det blir inte jul om jag låter bli städningen eller fuskar någonstans *haha*

Ha det gott

Jaha, om man skulle försöka sig på en uppdatering, ifall det råkar finnas någon trogen läsare kvar...

Man hade måhända kunnat tro att jag gjort slut med bloggen, avlidit eller kanske blivit bortrövad. Kaos, upp och ner, fram och bak, allt på ända och så när luften går ur en och man bara inte orkar med, mer än just det nödvändigaste, får vissa saker stryka på foten, bloggen.

Det lilla uns av energi, trevlighet och socialförmåga man lyckas uppbåda går åt på jobbet, där man liksom inte har något annat val än att vara trevlig och le. Mot slutet av förra veckan kändes det som att läpparna fastnat i le läget och det värkte i kinderna.

Nåväl, säg den storm och olycka som varar förevigt.

Fanny, en förebild när det gäller att stoppa huvudet i sanden.  

Apropå storm, vi har verkligen världens underligaste väderförhållande här uppe i norr och inte alls som det brukar vara i november. Det är dimma och 5-6 grader varmt på dagarna och på nätterna någon enstaka minus grad. Så har det varit i flera veckor nu, varje dag. Men jag klagar inte, nej nej. Det är tvärtom rätt behagligt eftersom man slipper frysa, skrapa bilrutor och skotta snö. Nackdelen är den oberäkneliga halkan som uppstår och all sand och gegga som jyckarna drar med sig in. Idealet vore någon ynka minus grad och gärna lite sol.

Sällsynt med sol och batterierna börjar ta slut.

Affe fyndade under skogspromenaden häromdagen, detta som ett resultat av att han faktiskt börjat använda sin nos alltmer.  Att han ska kunna ta sig tid att nosa under promenaderna är något jag länge önskat. *He he* han är verkligen en bak och fram hund, min Affe. För oftast är det väl motsatsen man drömmer om d.v.s mindre snifferi på promenaden.  

Men nu stod han länge och väl och sniffade på något. Så länge att jag slutligen var tvungen att kika efter vad han hittat.

Något vitt och ulligt stack upp ur mossan, bomull eller kaninpäls var min första tanke. Snopen jag blev när det ulliga visade sig ha ögon, fyra ben och en liten pluttesvans. Det var ett minidjur av något slag, dessutom ett väldigt gulligt mindjur, dock stendött (inte Affes verk) Efter lite googlande kunde jag fastställa att det var en vessla, snövessla för att vara exakt.

Ett stycke stendöd snövessla.  

Några gånger i veckan finns det möjlighet att träna i brukshundsklubbens lokal tillsammans med andra två och fyrbeningar. Så ofta det bara går försöker jag och Affe delta på dessa träningstillfällen.

Även om jag själv vet att han gjort enorma framsteg så är det så klart kollosalt roligt att få bekräftelse på detta av någon utomstående, vilket jag också fick för en dryg vecka sedan. Gissa om jag blir alldeles sprickstolt.

   Om jag gör mig liten och gömmer mig bakom gräset ser nog inte matte att jag tänker bada.

Börjar äntligen lära mig hur Affen-Piraffen fungerar, i alla fall på vissa områden. Exempelvis har jag insett att han omgående behöver en uppgift när vi kommer till träningslokalen, annars går han igång, börjar skälla och kasta sig vilt omkring (ni vet liknelsen som en båt på stormigt hav) Tar kanske 10-15 min innan han ”landar” och kan fokusera mestadels på mig.

I onsdags la jag in ett nytt moment i träningen, platsliggning. Ska jag vara ärlig trodde jag nog inte att detta var genomförbart, inte än på länge i varje fall. Men det gick så bra. Inte en enda gång stack han iväg till någon av de andra vovvarna, hurra. En gång reste han på rumpan och kom efter mig men det var för att jag gjorde det lite för svårt genom att placera mig bakom en pelare.

  Affen-Piraffen

I fredags avlade jag och Affen ett besök på Djurmagazinet. Oh my God, säger jag bara. Han var över allt och på allt. Ett 15 tal leksaker väl hann knyckas och provpipas, kartonger med godis vältas och hyllor bestigas. Affe var i himmelriket, matte på motsatta stället. Snudd på att vi åkte dit för snatteri då det fanns gotta placerad i lämplig tjuvhöjd. Kan som parentes tala om att han sov resten av dagen efter det besöket och jag hade en enorm huvudvärk.

Affe efter sitt besök på Djurmagazinet.

Till något helt annat. Igår gjorde jag mina egna kycklinghamburgare, helt från scratch, alltså malde bitar av kyckling till färs, kryddade, formade biffar, ja ni förstår. Det är ytterst sällsynt att jag är nöjd med något jag tillrett men detta var ta mig sjutton D-E-L-I-K-A-T. Synd bara att jag inte hade någon att dela delikatessen med. Hoppades in i det sista att någon skulle dyka upp som jag kunde truga på mina burgare och hemmagjorda pommes, men nä. Nå, det betyder ju mer mat åt mig, som om det nu skulle behövas.

Kycklingburgare á la Jenny  

Något som definitivt inte heller skulle behövas är lussebullar, förövrigt min passion i livet. Föll naturligtvis igår för frestelsen och köpte med mig en påse hem. Gud så gott, fast det bara är köpes. Försöker nu intala mig att jag faktiskt är värd dem (alla tre) efter att ha genomlidit en hel timme med en bunt okända fåntrattar.

Så, nu vet ni att jag lever. Ha det gott.