Pust, vilken vecka jag haft och detta skulle vara min så kallade ”lätta vecka” Men det har varit rena rama motsatsen. Onsdag till och med fredag har jag dessutom varit bort hemifrån 12-13 timmar i stöten, tufft för en som älskar att vara på hemmaplan. Dessutom vill den envisa förkylningen inte ge med sig, seeegt.

Jag är van att saker och ting INTE går smidigt och lätt, som det gör för övriga vanliga människor. I mitt fall gäller regeln, kan något gå fel, gör det oftast det.

Bara några få scenarion från denna vecka. Ska hänga upp mina nyinköpta färdigsydda hissgardiner och upptäcker att någon missat att sy dit ett snöre, suck. Kommer till mitt inbokade frissabesök och det visar sig att frisören tappat bort nycklarna, vi kommer inte in, får vänta en timme, suck. Hon färgar mitt hår och det blev gult, suck. Hon måste färga om och jag kommer försent till jobbet, suck. Ny färgtid inbokad nästa dag, med samma resultat, suck. Nu måste jag vänta på utväxt innan vidare färgning. Men som sagt kan saker krångla, så krånglar det.

Lite deju-vu känsla i det som nu kommer. Det är nästan, så när som på någon vecka, två år sedan Emil gick igenom samma sak som Affe nu gör.

Affe iklädd ynkel-skrynkel skepnad tassar nu omkring här hemma och varierar liggläget mellan soffan och buren. Fredagens veterinärbesök i Gammelstad resulterade i operation och avlägsnandet av halsmandlarna. Från OP lät de meddela att ”de (mandlarna)var väldigt fula” och dessutom lättblödande. Ingen tvekan med andra ord att de skulle väck.

Att det var halsmandlarna kom inte som någon överraskning alls, däremot att de skulle ta dem omgående. Emil var tvungen att bli kvitt infektionen innan de kunde operera honom. Vilket jag även räknat med i Affes fall.

Ynkel skrynkel vaktar jullådorna.  

I väntrummet innan besöket var han som vanligt överallt, på fodersäckar, i benhyllorna och alla skulle bemötas med svans-vift och stå på bakbenen hälsning. ”Här är jag, se mig”

- Skönt att se att det finns andra med sådan energi, sa en annan väntande besökare. - Visst blir man lite avundsjuk på de som har hundar som bara lägger sig ner när de kommer hit? Jag var inte sen att hålla med.

Att lämna honom var inte alls jobbigt, vilket det annars brukar vara. Beror antagligen på att han inte kastade en endaste blick på matte utan stack gladeligen och stolt iväg med veterinären, bråttom, bråttom mot eventuella nya äventyr. - Ingen separationsångest där inte! ropade jag efter dem.

En (ny och väldigt grön) djurvårdare kom med Affe efter operationen och skulle så stort ”prata hem oss” Men elaka Jenny satte sig på tvären. Affe var inte alls ok och så mycket har jag varit med i svängarna att jag vet att man inte släpper iväg en hund i det skicket. Han raglade in i väggar och skåp, darrade och andades konstigt. Djurvårdaren lommade iväg och tillbaka kom veterinären. - Han ska få stanna en stund till, det finns en pågående kattföreläsning om du är intresserad? *asgarv* - Nä, jag tror jag sätter mig därute.

Enligt veterinären hade han en reaktion (läs tripp) på morfinpreparatet (smärtlindring) han fått och Affe var helt enkelt hög som ett hus *fniss*

När veterinären en stund senare kom med honom till väntrummet (hade han landat) och var betydligt redigare.

- Känns det bättre nu när du fått prata med veterinären? klämde den lilla djurvårdaren ur sig och la huvudet på sned. När det kommer till mina hundar har jag skinn på näsan, jag vill ha raka besked och tolererar inget nonsens, vilket jag på ett ganska fint sätt (hoppas jag) förklarade för henne.

Eftervården är som vanligt värst. Ta det lugnt och inte skälla, då det kan börja blöda i halsen på nytt, tror dock de glömt att tala om det för Affe. I övrigt får han på en metacamkur i 10 dagar samt mjuk mat och husse har inhandlat ett paket vaniljgräddglass som står helt till Affes förfogande.

Vår klubbträning denna vecka skiter sig, jättetrist tycker jag men såklart måste Piraffen få bli hel i sin hals.

Affe fick återigen beröm i onsdags på klubbträningen, vilket jag slurpar i mig så klart och växer ytterligare som stolt hundägare. Jag tog platsliggningen ett steg längre, eller rättare sagt ett skutt längre eftersom jag sprang och hoppade framför honom. Han var en duktig Piraff och låg kvar. Provade även att platsa honom med hundar nära framför sig och likaså det gick bra.

Till något annat. Jag gillar inte att vara beroende av andra och jag vill gärna klara av saker själv. Men när det kommer till bilen och dess skötsel är jag definitivt ute på tunn is. Det är bra att jag vet hur man tankar, även om också det för en tid sedan på att gå galet. Det gäller att kunna skilja på bensin och diesel *hi hi*

Det övriga bilhanterandet överlåter jag alltså med glädje och varm hand åt sambo eftersom det är så fruktansvärt bekvämt.

Men i fredags insåg jag att det hade varit synnerligen praktiskt att veta hur man fyller på spolarvätska. Detta eftersom hemfärden med Affe skulle komma att ske i kolmörker, dessutom längs en E4 som är väldigt blöt och grisig just nu.

I väntan på att jag skulle få hämta Affe plockade jag fram bilens instruktionsbok och letade fram en påfyllningsmanual, hur svårt kan det vara, tänkte jag.  Första problemet var motorhuven. Som den blondin man är fick jag naturligtvis inte upp huven mer än de första 10 centimetrarna.  Skiter i det konstaterade jag och försökte stänga huven igen, vilket inte gick. PANIK! Men voila, helt plötsligt fick jag upp huven. Nu gällde det bara att få den att hållas uppe (få lös staget) och hitta rätt behållare. Jag var mäkta stolt och nöjd när jag efter en god stunds fipplande lyckats plutta i en hel flaska spolarvätska.

Gissa om jag spolade rutan hela vägen hem från Luleå.

Första advent idag och jag har under hela gårdagen städat som en galning. Idag ska jag plocka fram ljusstakarna och försöka få till lite ”känsla” men ska erkänna att det juliga inte alls kommer till sin rätt utan den vita snön som bakgrund. Snön som ännu på obestämbar tid lyser med sin frånvaro.

Vacker solnedgång igår  

Ha en trevlig första advent