Jag undrar just vad som rör sig i det lilla Piraffhuvudet. I onsdags var det åter dags för hundträning på klubben och jag räknade iskallt med att han skulle vara mer än sjövild när jag tog ut honom från bilen. Förutsatte ju liksom att racet på Haparandas gator hade uppväckt ett nytt intresse.

Men han var han lugnare än någonsin och på den korta vägen från bilen till träningshallen tog han kontakt flera gånger. Jösses undrens tid är inte förbi. Märker dessutom att han klarar allt svårare saker och diverse störningar bekommer honom inte lika mycket. Vi kan även träna betydligt längre innan (om) det slår slint.

När hon säger varsågod, drar jag, tror det är något i buskarna där borta.

Det vi tränar på är att kunna passera andra hundar utan att han kastar sig i väg i glädjefnatt, att han ska ta kontakt och hålla uppmärksamheten på matte, följsamhet.

Har även börjat lägga in lite passivitetsträning vilket nästan är det svåraste för honom just nu. Sist la han sig visserligen ner men det rör sig om mikrosekunder. Han vill gärna att något ska hända och händer inget kan man ju själv börja stöka exempelvis genom att skälla eller stirra ut någon annan fyrbening.  

Som små mikropauser och variation i träningspasset får han genom att gå på balansbommen och springa i den långa agility tunneln. Han är jätteduktig på bägge.

Han mår gott av träningen och hans hjärna behöver verkligen stimulansen. När han sedan gottar ner sig i korgen efter ett väl utfört träningspass, dröjer det inte länge innan det börjar rycka i tassarna och han åstadkommer små pipljud i sömnen.

Pilutta dig.  

Apropå pipljud i sömnen. Efter Affes eskapader i stan har jag haft underliga drömmar, mest åt mardrömshållet då. Vid ett tillfälle drömde jag att Affe blev knockad av min systemkamera, varvid han föll medvetslös ner i vattnet och drunknade. Sjukt, jag vet!

Affe i centrum.  

Fanny blev en hel hund mindre då stora saxen åkte fram. Jag brukar alltid så här års (gegga-perioden) klippa ner henne under magen och längs benen eftersom hon blir som en geggamoja magnet när man är ute och det räcker inte med en handduk,det är dusch som gäller.

Klipp, klipp säger saxen och stackars Fanny så hon såg ut. Funderade länge på vad hon liknade och kom fram till att det var ett får, fåra-Fanny *haha* Gigantisk päls (ull?) och pinnsmala ben.

       Fanny?  

Nu ska ju terrisarna ryckas, inte klippas. Men lika mycket som Fanny ogillar att bli ryckt, ogillar jag att göra det. Så saxen fick ta resten också. Resultatet blev väl inte så vackert men synnerligen praktiskt.

Sist i är en pudel

Jag älskar verkligen dagens digitalkameror med allt vad det innebär men samtidigt saknar jag de gamla hederliga filmrullarna och spänningen det innebar att få hem fotona i brevlådan och bläddra igenom alstren för första gången. Ofta var ju förstås besvikelsen stor. Minns alltid pappas ord när han granskade mina hundbilder - ja, men titta, hmmm, han har ju faktiskt rört sig en halv millimeter *haha* d.v.s 10 bilder av exakt samma motiv i oförändrad position.

Matte har definitivt gotta i ryggsäcken.  

Största nackdelen med det digitala systemet är att jag är så fruktansvärt lat på att skicka in bilder för framkallning. Dessutom blir jag extremt kräsen och anser att det är ytterst få bilder som duger till att bli förevigade på papper. Vilket leder till nästa dilemma. Jag älskar ju scrapbooking men till detta krävs just riktiga foton. Helgens projekt får bli att gå igenom datorns hårddiskar och välja ut godbitarna.

Triss i tjusiga hundrumpor  

Idag lyste solen, för ovanlighetens skull och vad passar väl bättre än ett besök på stranden i Temmilahti? Sällskap fick vi av Monica och hennes vovvetjejer, behöver jag tala om att Affe trivdes som fisken i vattnet, jag med. Så härligt det var. Fotona i inlägget kommer från dagens lilla utflykt.

Kom igen då, NU DRAR VI!

Lycka = strandbus med kompisarna

Ha en fortsatt trevlig kväll och helg

Mitt huvud sprängs snart, jag kan knappt röra nacken och axlarna värker.  Jag antar att det har med gårdagens händelse, Affe on the loose att göra. Spände mig nog rejält när jag blev så fruktansvärt rädd.

Fanny     

Än finns det krut i gammeltanten. Här tar hon i så löven sprutar (syns till vänster i bilden)  

Gäller att hålla tungan rätt i munnen när man springer fort.  

I väntan på inkallning     

Bara för att riva upp gårdagens sår lite, upptäckte jag imorse en lösspringande hund på E4an när jag var på väg till en postansvarigträff i Kalix.

Viltstängel är bra men inte när djuren befinner sig på fel sida om dem, som var fallet med denna stövare. Hunden var visserligen pejlförsedd men totalt obrydd om bilarna. Han sökte spår, vilket upptog honom helt och fullt.

Eftersom jag skulle på möte(och naturligtvis var sen) hade jag ingen möjlighet att stanna och försöka fånga in hunden, vilket kändes rätt lumpet. Tänk om det hade varit Affe…

Blinkade och varnade mötande bilister så gott jag kunde, nu var det bara att hoppas på det bästa.

När jag körde hem försökte jag kolla efter eventuella ”tråkiga” tecken längs vägen men såg lyckligtvis ingenting. Hoppas husse eller matte fick hem vovvan i helt skick.

Affe     

En riktigt lång, skön skogspromenad har jag och Affe hunnit med idag och innan vi var hemma var det nästan becksvart. Affe hittade en mindre sjö som han naturligtvis inte kunde motstå, någon badkruka är han då rakt inte. Jag tittade huttrade på medan han roade sig. På vägen hem stötte vi på Hälge älg x 2 tack och lov befann sig Affe då i koppel.

Plaskeliplask.  

Affe har kopplat på sin allvarsamma min. Vilket översatt betyder: HUR LÄNGE MÅSTE JAG STÅ HÄR?  

Nu skulle jag behöva börja sanera huset. Affe lyckades nämligen imorse trampa i hundbaja, modell större (tror jag) Detta upptäckte jag precis när det var dags för avfärd, nu förstår ni varför jag var sen.

Att en liten hundtass kan rymma så mycket gojja är ofattbart och att han hunnit sprida de bruna spåren på så många stället i huset är ett mysterium. Min vita ryamatta är stämplad, skinnsoffan och några hundfiltar likaså för att inte tala om golvet i hallen. USCH!

Apropå usch. Denna gigantiska spindel (bild nedan) krälade omkring på köksväggen imorse. Den var för stor för att jag skulle kunna (läs våga) mosa ihjäl den med papper. Så hela dammsugaren åkte fram istället och NATURLIGTVIS bytte jag påse direkt efter. För vem vill ha ett spindelbo i dammsugaren med miljoner små spindelbarn som väller ut genom munstycket. Jenny kan möjligtvis ha sett för mycket skräckfilmer.

Imsevimse äckel päckel

Tjingeling..

Helvetes jävlar!  Förlåt ordvalet.  Eller nä förresten, en svordom är på sin plats efter denna kväll.

Smet iväg *ironi* (ni kommer att förstå när ni läst dagens inlägg) en halvtimme tidigare från jobbet för att hinna hämta Affe hemifrån och närvara på hundträningen inne i stan.

I vanlig ordning är han helt galen när jag tar ut honom från hundburen, kastar sig i väg och är totalt okontaktbar. Alltså jättesuperduper ivrig men lugnar sig när vi väl kommer in i lokalen.

På mig har jag alltid en hundförarväst med massor av fickor och andra finurliga finesser, däribland en ögla där jag fäster kopplet för att kunna ha båda händerna fria.

När Affe vid ett tillfälle kastar sig i väg hör jag ett svagt knäpp. Öglan sprack och jag ser Affe, fri som vinden med kopplet efter sig, försvinna iväg som en tornado mitt inne i stan. Jag ropar som en galning och en gång kommer han faktiskt men jag lyckas inte ta fast honom. Bara han inte springer mot vägen. Jag hann bara tänka tanken och vips befann han sig mitt på den trafikerade gatan.

Nu är det totalt kört, han kommer att dö för han kommer definitivt att bli påkörd, är det enda jag tänker. Som ett satans JAS plan susade han fram och tillbaka, tvärs över gatan.

Några hundar skällde på en balkong, vilket lockade hans intresse men inte tillräckligt. Räddningen blev den man som kom bärande på take away käk.

Det luktade säkert jättegott i Affenosen för mannen lyckades suga tag i Affes framben så länge att jag hann ställa mig på hans koppel och därmed förhindra ytterligare flykt.

Det är ett under att inte både jag och hund slutade på bårhuset. För det slog mig när jag körde hem att jag gjort precis likadant som Affe, dvs. kastat mig över vägen utan att titta åt varken höger eller vänster. Jag minns inte ens att jag tog mig över vägen, om jag ska vara ärlig.

Efteråt kom chocken, hela kroppen skakade och jag var nära till tårarna. Blev av förklarliga skäl inte ett toppen pass denna gång. Affe var minst sagt uppspelt och exalterad, han hade ju haft jättekul där på stadens gator.

Min förra hund, Emil blev påkörd av en bil men klarade sig mirakulöst. Ljudet och synen av det är något jag aldrig, aldrig glömmer. Trodde det skulle bli en repris idag.

Hade några fina bilder på Fanny från dagens promenad men de får helt enkelt vänta tills en annan dag. Är inte riktigt på humör. Ska gå och ta hand om mitt knä som inte alls gillade dagens språngmarsch inne i stan.

Just det, höll på att glömma  TVÅ MÅNADER TILL JULAFTON

Ingenting går riktigt min väg just nu och det mesta känns urkigt och blä. Jag som brukar vara på topp under hösten. Suck, men i år är ingenting som det ska.

Fast det är klart, det finns ju ljusglimtar också och de betyder desto mer.

Mitt ljus i mörkret är i vanlig ordning hundarna, mina ögonstenar och just nu framförallt Affes träning som Ä-N-T-L-I-G-E-N går framåt. Sista gångerna har jag lämnat träningshallen med ett leende på läpparna och varit strålande glad istället för butter och irriterad.

I onsdags närvarade hans gelike. En exemplarisk och självsäker liten terrier som i vanliga fall brukar framkalla statisk elektricitet i Affe-kroppen.  

Nog ”glädje-spritter” det fortfarande massor i honom men numera kan han lägga band på sig någorlunda, bryta betydligt oftare och liksom återkomma till mig.

Önskar jag kunde muta till mig en filmare så ni får se hur det ser ut med en Affe ”in action” Fast om ni tänker er hur Tiger i Nalle Puh hoppar i väg på sin svans, boing, boing, boing, är ni ganska nära. Affe är nämligen rätt look a like fast han studsar på sina bakben istället, öronen är som slickade sträck bakåt och det liksom rister i hela hunden - Heeeeeeeeej kompis, här är jag, ska vi busa nu? Ett kroppsspråk omöjligt att missuppfatta. Förövrigt är ALLA potentiella buskompisar.

På hemmaplan börjar det också infinna sig en hel del rutiner, de flesta fullkomligt oviktiga *ha ha*

Jag som inte tittat på TV sedan urminnes tider har nästan med våld börjat glo på burken igen. Jättemysigt tycker Affe som så fort jag börjar närma mig TVn snabbt som ögat parkerar sig i soffan och kryper ihop nära, nära gärna med huvudet vilandes mot mitt ben, lilla gosingen.

Jag lider av en light fågelfobi, undrar just om det finns något namn på det, ni vet typ agorafobi. Är lite fobisk för kattor också men det hör inte hit.

Tror min fobi inleddes när jag i unga år såg Hitchkocks film Fåglarna.

Fobin späddes sedan på när jag och mamma under en cykeltur blev ”attackerade” av fiskmåsar och när min bästis släppte ut sin galna, hysteriskt flaxande burfågel i ett litet, trångt rum.

Domherrar och talgoxar är inget problem men så fort de blir lite större vaknar misstänksamheten.

Varför jag nämner min fågelfobi beror på att någon påstod sig ha sett örn här i faggorna. Bla, bla, bla, struntprat tyckte jag ända tills det plötsligt fanns bildbevis på fågelfan. Kungsörn kallas den visst, mördarfågel säger jag. Hur ska jag nu våga ha hundarna lösa?

Flyg fula fågel flyg!  

Man tror man känner någon och så plötsligt gör man det inte alls, förvirrande. Men det kanske inte är så konstigt, ibland känner man ju knappt sig själv 

Nu ska jag och Affe bege oss iväg till stan och ett extra pass i träningshallen.

Ha det bäst!

Om Affe skulle kunna sjunga är detta sången han skulle framföra. Ni känner igen melodin…

Jag fångade en räv igår men räven den var död, lika glad är jag för det men gladast är nog matte, trallallalaa, trallalallalaa

Ska inte bli långrandig måste bara få berätta vad Affe lyckades med igår.

Sambo ringde hem och frågade om Affe kunde spåra blodspår. Det var en räv som blivit skadskjuten. -Njaaa, svarade jag -vi kan ju prova, dock lämnar jag inga garantier.

Han hittade blodet omgående och i vanligt Affemanér kutades det kors och tvärs.  Eftersom jag inte hade en susning om var rävskrället gått lät jag Affe virra på, helt utan förhoppningar att han skulle finns något.

Men så plötsligt låg han där, Mickel räv och Affe HADE HITTAT HONOM, vilken lycka. Han såg minst sagt snopen ut över sitt fynd, lilla Piraffen och jag var mest glad över att räven var död. Hade varit lite läbbigt att finna en halvdöd Mickel.

Plötsligt kom Affe på att man minsann nog borde skälla på sitt villebråd, vilket han gjorde med liv och lust.

När husse sedan bar i väg Mickel, med ett stadigt grepp om svansen, satt det fast ett stycke terrier i andra änden, alltså i rävens nos. Såg rätt lustigt ut då det blev ett ganska långt ekipage.  

Affe och Mickel räv  

Om jag nu ska säga något om själva spårandet så är jag väl egentligen inte så nöjd med hans insats. Han fortsätter att ha nosen högt och verkar främst gå på luftvittring *morr* Visst är jag petig   

Men samtidigt är jag så klart fruktansvärt glad och framförallt väldigt stolt över honom. Att få genomföra ett ”arbete” tillsammans med sin hund är helt obeskrivligt och jag svävade på moln hela kvällen igår.

Affe skäller ståndskall  

Det var en nöjd och trött Affe som sedan tog igen sig i korgen resten av kvällen. Här och där var den vita pälsen färgad av rävens blod men så ska det väl vara när man gjort ett väl utfört arbete i skogen.

Nu är vi nyss hemkomna från måndagsträningen på klubben. En träning jag inte alls var sugen att åka till men som jag är väldigt glad att jag gjorde.

För dagens pass kan nog vara det bästa hittills och dessutom kunde vi träna nästan en hel timme (rekord)

Visst, han drar i kopplet, är hysteriskt glad, kastar sig i väg och skäller men betydligt lindrigare än tidigare.

Vi intensivtränade att passera andra vovvar, utan att han skulle slänga sig iväg mot dem och den övningen gick mer bra än dåligt. Tänk vad underbart att kunna få säga så, mer bra än dåligt.

Så nu har jag en trött liten fis-Affe igen. Själv är jag också rätt sliten då jag har jobbat hela dagen idag trots att jag egentligen var ledig.

                                                  Ha en bra vecka   

Uj, vad jag är usel på att uppdatera. Har visserligen jobbat en hel del men det är väl ingen ursäkt. Funderar på vad som hänt sedan sist och inser med fasa att jag nog håller på att bli gammal för jag minns ju inte.

I onsdags fick jag iallafall Affen levererad till stan (det minns jag) och kunde därmed delta ta på onsdagsträningen. Jag introducerade ett av agilityhindren för honom, kallas visst balansbommen eller något liknande.

Från början gick han bara några steg och ville ner. Men jag placerade godis på trappstegen och det tog inte många försök så kutande han över hela bommen utan bekymmer.

Provade även använda klickern när han tog kontakt. Tidigare har han varit så stirrig och inte ens hört att jag klickat men nu gick det ganska bra och på det hela blev det ett riktigt bra pass.

 Ett sällsynt ögonblick av stillhet. 

I fredags gjorde husse och Fanny oss sällskap på promenaden, det är vi inte så bortskämda med.

De tre bockarna Bruse *ha ha*  Husse har så vacker mössa, mycket diskret ;)

Affe har dock en förmåga att agera terrorist när Fanny är med och bägge är lösa. Han skäller, stör och irriterar. En leksak brukar råda bot på detta och gav den i inledningsskedet den till Affe med påföljd att jag trodde Fanny skulle spränga sig. Som en galning kutade hon efter honom (och hon är inte i så bra kondition än) Till varje pris skulle hon så klart ha pipisen och mycket riktigt, det dröjde inte länge innan Affe schabblade till det och Fanny gick segrande ur racet.

   It's mine and I keep it until I die

När hon väl lagt beslag på pipisen genomgår hon en snabb transformering och äganderätten är omöjlig att ta miste på.

I går åkte jag och Affen i väg på egenhand och jag lyckades få till en liten uppletanderuta. Han har blivit ganska duktig på att sitta lös och vänta medan jag placerar ut föremålet. Endast en gång tjuvade han. Försökte ta lite fina bilder men det är ju lögn att få till några sådana när Affe är i sökartagen och dessutom är det ju så satans mycket träd i vägen. Ni ska veta att det går undan i rutan när Affe söker. Det syns nog även på bilderna *hehe*

Träd 1  

Träd 2  

Träd 3  

Räknade just att jag varit en flitig besökare på Actic denna vecka men vad hjälper det när det enbart igår landade 4 bullar i min mage, 3 kanel och en gräddvanilj bulle, sjukt god förövrigt. Detta plus allt annat olämpligt jag fyller magen med, suck.

Man skulle kunna likna mitt kaloriintag med pengar fast med MOTSATT effekt då, dvs. kalorierna kommer in snabbare än jag hinner sätta sprätt på dem. Tänk om jag kunde säga samma sak om Ica-lönen.

Mamma har alltid sagt att det är bra att ha något att ta utav om man blir sjuk och det är väl klokt. Bara det att jag aldrig blir sjuk så på mig lagras allt i stället. Men jag är generös och delar gärna med mig, om någon vill ha *hi hi*

Nu! Av med pyjamasen, på med ytterkläderna och gå på promenad med vovvarna i höstsolen.

Och har ni (o)tur så dröjer det inte en vecka tills nästa uppdatering.

Tjing

Jag har sprungit milen idag, jag har sprungit milen idag, trallalallala och det var som att träffa en kär gammal vän.

Att det sedan inte var vidare intelligent bortser jag från just nu.

Om sanningen ska fram så borde jag ha slutat efter 8 km men vem slutar då? när det bara är ynka 2 km kvar.

Funderade medan jag sprang de sista kilometrarna, på vad som skulle kunna hindra mig från att nå målet och kom fram till att det bara var om typ knäet skulle vika sig och gå av på mitten eller om jag skulle dö knall och fall.

Det är bra att vara envis men när envisheten orsakar skadeeffekter borde man kanske tänka om…

Senast förra veckan slog det mig att jag att faktiskt borde skratta mig lycklig som överhuvudtaget kan springa. Håller knäet för 5 km så är det ju toppen. Men när man vill MER och när man inte nöjer sig med lagom, suck.

Efter milen belönade jag mig med lite artificiell sol dvs. solarium. Den ”stora massan” börjar väl generellt blekna av efter sommaren. Jag som jobbat prick och precis varenda soliga dag är bra mycket blekare än snittet.

Men som sagt, detta är relativt enkelt att råda bot på och några extra skrynklor i ansiktet är väl inte så mycket att tjafsa om....

 Hallå! Jag har hittat något, hör ni!  

 Husse hjälper Affe att analysera fyndet.  

Efter löpning och solning var det hundar och skog på schemat, i vanlig söndags ordning.

Utöver det vanliga lösspringet, gjorde jag en mikroskopisk uppletanderuta, dock för liten för att det skulle bli någon som helst utmaning för Affe.

Fanny hade lite mera att göra men det är nog mest för att hon gillar att kuta kors och tvärs. Ibland känns det som att hon inte vill hitta prylen då det roliga springandet och själva letandet upphör.

 Lilla fina Fanny-raggsocka  

På vägen hem fick jag mig ett gott skratt, så klart på Fanny och Affes bekostnad. Två hundar och en pipleksak kan i vissa fall betyda bråk men inte hos tokig terrier, lyckligtvis.

 Den är min! Ge hit NU!    

Gav pipisen åt Affe (mest för att han skulle låta Fanny vara i fred) - Nananananaaa, du kan inte ta den och så kutade han iväg. Men Fanny är slug som en vessla och när han var våghalsig passade hon snabbt som ögat på att sno den.  

Fanny TAPPAR ALDRIG en pipis. Hon knölar den längst in i munnen och där är den sedan i tryggt förvar.

 Åh nej, nu kommer galningen igen, kan ingen knyta fast eländet, suck. 

Bytte till mig leksaken och gav den åter till Affe. Mamma Mia vilket race det blev, över stock och sten, fram och tillbaka, uppenbarligen ett perfekt tillvägagångssätt att få sprutt i benen på lilla fröken Raggsocka.

Ta den om du kan, nanannanaaa.

Syrran må vara smart, men hon är inte snabb, vrooom.  

Over and out! 

Jag har bestämt mig för att Affe bara är en galen, galen terrier. Eller rättare sagt en tokigterrier *haha* i vart fall tills motsatsen är bevisad.

Insåg att det inte funkar att jobba med honom annars.

Man kan ju inte träna värsta lydnaden och sedan gå omkring och förbereda sig på att kanske sätta bort honom. Det har jag föresten gjort nog under första delen av hans liv.

Det lär vara omtvistat om hundar kan drabbas av samma bokstavskombinationer som människor. Jag för min del är i alla fall övertygad om att Affe har en liten men välblandad cocktail av de olika bokstäverna, kanske till och med toppat med lite Asperger eller någon annan tvångsmässig åkomma.

Hittade ett frågetest om Asperger på nätet (var annars) som jag såklart inte kunde motstå att göra och sanna mina ord så antydde analysen att minsann jag också kunde ha en släng av Asperger. Kanske skulle tillägga att det var hela 16 frågor som ställde den välgrundade? diagnosen.  Som tack för att man tagit testen får man en bok. Servicemanual till ett bättre liv. Inte illa pinkat.

Som en parentes kanske jag skulle berätta att jag inte har Asperger på riktigt, inte vad jag vet iallafall.

Apropå åkommor. Jag vet att ”instabila” individer har bättre och sämre perioder under året och utan att vara alls insatt i frågan trodde jag kanske att våren räknades till den svårare perioden.

Men efter idag är jag beredd att sätta mina pengar på att det är hösten.

Blir fortfarande alldeles fnissig när jag tänker på herren som rakryggad, mitt i lördagsruschen, knallar in i butiken iförd enbart, tofflor, långkalsonger och undertröja. Dessutom långkallingar med värsta rumphänget. Vilken syn.

Dröjer inte länge innan två snarlika individer dyker upp, dock fullt påklädda tack och lov. En av dem, påtagligt berusad ställer en fråga, antagligen mest för egendel - hur jag hittar nu till bilen. -Till bilen! Utbrister jag, naturligtvis beredd att kasta mig över disken (som den atlet jag är  ) och haffa bilnycklarna.

Jag antar att jag måste ha vrålat TILL BILEN? För han nyktrade omedelbart till några promille och säger klokt -jaaa, alltså jag kör ju inte själv. Pust, Jenny slapp leka polis.

Mina sötisar.  

Fick under eftermiddagen ett sms av sambo med frågan får jag låta Affe träffa död grävling? Javisst tyckte jag.

Affen hade varit eld och lågor, naturligtvis och både ”luggat” den och skällt ståndskall. Och husse är nog lite stolt eftersom han fått skjuta sin allra första Grimbart.

Kanske detta kan bli husses och Affes gemensamma sak i framtiden, hoppas. Fanny hade också fått träffa Grimbart men hon var inte alls intresserad, förvånad jag blir, NOT.

Affe och grimbart   

Go kväll.