Ingenting går riktigt min väg just nu och det mesta känns urkigt och blä. Jag som brukar vara på topp under hösten. Suck, men i år är ingenting som det ska.

Fast det är klart, det finns ju ljusglimtar också och de betyder desto mer.

Mitt ljus i mörkret är i vanlig ordning hundarna, mina ögonstenar och just nu framförallt Affes träning som Ä-N-T-L-I-G-E-N går framåt. Sista gångerna har jag lämnat träningshallen med ett leende på läpparna och varit strålande glad istället för butter och irriterad.

I onsdags närvarade hans gelike. En exemplarisk och självsäker liten terrier som i vanliga fall brukar framkalla statisk elektricitet i Affe-kroppen.  

Nog ”glädje-spritter” det fortfarande massor i honom men numera kan han lägga band på sig någorlunda, bryta betydligt oftare och liksom återkomma till mig.

Önskar jag kunde muta till mig en filmare så ni får se hur det ser ut med en Affe ”in action” Fast om ni tänker er hur Tiger i Nalle Puh hoppar i väg på sin svans, boing, boing, boing, är ni ganska nära. Affe är nämligen rätt look a like fast han studsar på sina bakben istället, öronen är som slickade sträck bakåt och det liksom rister i hela hunden - Heeeeeeeeej kompis, här är jag, ska vi busa nu? Ett kroppsspråk omöjligt att missuppfatta. Förövrigt är ALLA potentiella buskompisar.

På hemmaplan börjar det också infinna sig en hel del rutiner, de flesta fullkomligt oviktiga *ha ha*

Jag som inte tittat på TV sedan urminnes tider har nästan med våld börjat glo på burken igen. Jättemysigt tycker Affe som så fort jag börjar närma mig TVn snabbt som ögat parkerar sig i soffan och kryper ihop nära, nära gärna med huvudet vilandes mot mitt ben, lilla gosingen.

Jag lider av en light fågelfobi, undrar just om det finns något namn på det, ni vet typ agorafobi. Är lite fobisk för kattor också men det hör inte hit.

Tror min fobi inleddes när jag i unga år såg Hitchkocks film Fåglarna.

Fobin späddes sedan på när jag och mamma under en cykeltur blev ”attackerade” av fiskmåsar och när min bästis släppte ut sin galna, hysteriskt flaxande burfågel i ett litet, trångt rum.

Domherrar och talgoxar är inget problem men så fort de blir lite större vaknar misstänksamheten.

Varför jag nämner min fågelfobi beror på att någon påstod sig ha sett örn här i faggorna. Bla, bla, bla, struntprat tyckte jag ända tills det plötsligt fanns bildbevis på fågelfan. Kungsörn kallas den visst, mördarfågel säger jag. Hur ska jag nu våga ha hundarna lösa?

Flyg fula fågel flyg!  

Man tror man känner någon och så plötsligt gör man det inte alls, förvirrande. Men det kanske inte är så konstigt, ibland känner man ju knappt sig själv 

Nu ska jag och Affe bege oss iväg till stan och ett extra pass i träningshallen.

Ha det bäst!