Tråkigt väder idag, alltså inget spårande och inte kan jag baka eftersom frysen är full av älgkött. Städat har jag redan gjort.

Så vad gör man då? Surfar naturligtvis. Fast det ångrar jag nu, så här i efterhand då en gnagande orolig känsla fått fäste i min mage.

Sökte lite grann på stressad och svårhanterlig hund och hittade ganska omgående ett inlägg av hundpsykolog av Charlotte Swanstein, som satte ord på en inre känsla jag haft. Så här skrev hon:

”smärta och eller sjukdomsbild kan skapa hyper och eller felbeteende”

”En hund som får adekvat aktivering, som det tycks av din beskrivning och har ett tryggt hem, är helt troligt en hund som kan ha en smärta.

Hundar med smärta blir ofta överaktiva när aktivitet sker. Det i sig utsöndrar endorfiner, kroppseget morfin.

Om en hund lärt sig att smärta minskar vid ökad aktivitet så triggar det ju klart igång hunden så fort den är vaken/aktiv. Och när den väl fått sin dos av aktiveringen, så kan djup sömn lättare ske och kroppen vilar då”

”Så som sagt ett veterinärbesök hos en veterinär som gillar utmaningar att leka detektiv. Det kan vara en stor grej, som orsakar hundens enorma stressbeteende och eller en pytte lite del”

”Om man inte finner någonting alls, ja då är det ”ett inlärt beteende som du på olika sätt belönar, vilket gör att han inte kan sluta, utan triggas än mer. Att du försöker prova olika åtgärder och eller försöker vänta ut honom, är helt troligt inte tillräckligt”

Därmed absolut inte sagt att det är så men jag undrar jag. Sista tiden har han uppvisat flera, tyvärr välbekanta och oroväckande beteenden från valptiden, då han bland annat hade inflammation i sina leder. Inflammationer som de i Strömsholm aldrig kunde svara på varför de uppkommit.

I dags läget tänker jag inte göra någonting alls mer än låta honom vara hund på heltid och fostra honom så gott jag kan.

Ett löfte jag avgivit och som jag står fast vid är att det inte kommer att ske några fler ingrepp på honom, som har med hans ben och leder att göra.

Låter det hårt och kallt? Ja kanske, men jag tänker inte låta honom gå igenom processen igen. Naturligtvis ska han inte behöva lida och hur man nu vet det då….

Affen

Åter till dagens väder, regnandet. Det har faktiskt sina fördelar eftersom jag tackvare regnet haft skogen alldeles för mig själv, trots helg och pågående älgjakt.

Det är bara första veckan som det jagas i ösregn. Efter det genomgår alla machojägarna en transformering och blir gjorda av socker, som naturligtvis smälter i regnet. Av ren självbevarelsedrift håller de sig då i hemmets trygga, torra vrå där de analyserar den hittills gångna jakten och lägger upp strategier för den kommande.  Oops nu hamnade jag på sidospår.

Alltså, hoppa i galonisarna och ut på promenad med Affe-fisen. Det finns inget dåligt väder, nannanannaaaa, nynnade jag för mig själv medan jag gick där i geggan och kände regnet rinna via nacken ner för ryggraden.  

Men nog känner man sig lite extra nyttig när man tar sig ut i riktigt busväder och det är väldigt skönt när man väl kommer in igen.

Fanny

Jag hade redan igår bestämt att Affe idag skulle få sin första uppletanderuta. Har jag bestämt något så genomför jag det, på gott och ont. Så nu blev det uppletande i ösregn och det gick minsann det med.

En uppletanderuta är en ruta (egentligen 50*50 meter men i Affes fall betydligt mindre) där jag trampat fram och tillbaka (inom själva rutan). I rutan slänger jag sedan ett föremål och ger Affe kommando att söka rätt på föremålet. Han ska alltså INTE kunna hitta föremålet via mina spår.

Jag VISSTE väl att han skulle gilla det här. Han fattade omedelbart vad som gällde och endast en gång hamnade han utanför själva rutan.

Först hade jag honom kopplad när jag la ut föremålet. Sedan lös och naturligtvis var han tvungen att provsmita en gång bara för att testa.

Grymt bra självbehärskningsträning för honom att få vara lös och bara sitta på sin lilla terrierrumpa och vänta. Men svårt, så svårt.

Egentligen borde man nog ha börjat med apportering innan så han haft det klart för sig. Meningen är ju att hunden ska komma med det upphittade föremålet. I slutändan är det 4 föremål som ska hittas på 5 minuter, om man nu ska tävla (vilket vi inte ska)

Men nu kör vi och till nästa gång ska jag göra en betydligt större ruta. Att lägga in flera föremål är nog än så länge lönlöst då han inte kan apportera. Ska dock börja träna på det lite smått här hemma.

Man blir riktigt varm i hjärtat när man ser hur roligt han tyckte att det var (äntligen något som är hans grej) och att han omedelbums förstod vad det handlade om. Gissa om jag hade en trött-i-mössan-terrier efter bara en si så där 6 små sökturer.

Oj, vilken roman det blev.