Jag undrar just vad som rör sig i det lilla Piraffhuvudet. I onsdags var det åter dags för hundträning på klubben och jag räknade iskallt med att han skulle vara mer än sjövild när jag tog ut honom från bilen. Förutsatte ju liksom att racet på Haparandas gator hade uppväckt ett nytt intresse.

Men han var han lugnare än någonsin och på den korta vägen från bilen till träningshallen tog han kontakt flera gånger. Jösses undrens tid är inte förbi. Märker dessutom att han klarar allt svårare saker och diverse störningar bekommer honom inte lika mycket. Vi kan även träna betydligt längre innan (om) det slår slint.

När hon säger varsågod, drar jag, tror det är något i buskarna där borta.

Det vi tränar på är att kunna passera andra hundar utan att han kastar sig i väg i glädjefnatt, att han ska ta kontakt och hålla uppmärksamheten på matte, följsamhet.

Har även börjat lägga in lite passivitetsträning vilket nästan är det svåraste för honom just nu. Sist la han sig visserligen ner men det rör sig om mikrosekunder. Han vill gärna att något ska hända och händer inget kan man ju själv börja stöka exempelvis genom att skälla eller stirra ut någon annan fyrbening.  

Som små mikropauser och variation i träningspasset får han genom att gå på balansbommen och springa i den långa agility tunneln. Han är jätteduktig på bägge.

Han mår gott av träningen och hans hjärna behöver verkligen stimulansen. När han sedan gottar ner sig i korgen efter ett väl utfört träningspass, dröjer det inte länge innan det börjar rycka i tassarna och han åstadkommer små pipljud i sömnen.

Pilutta dig.  

Apropå pipljud i sömnen. Efter Affes eskapader i stan har jag haft underliga drömmar, mest åt mardrömshållet då. Vid ett tillfälle drömde jag att Affe blev knockad av min systemkamera, varvid han föll medvetslös ner i vattnet och drunknade. Sjukt, jag vet!

Affe i centrum.  

Fanny blev en hel hund mindre då stora saxen åkte fram. Jag brukar alltid så här års (gegga-perioden) klippa ner henne under magen och längs benen eftersom hon blir som en geggamoja magnet när man är ute och det räcker inte med en handduk,det är dusch som gäller.

Klipp, klipp säger saxen och stackars Fanny så hon såg ut. Funderade länge på vad hon liknade och kom fram till att det var ett får, fåra-Fanny *haha* Gigantisk päls (ull?) och pinnsmala ben.

       Fanny?  

Nu ska ju terrisarna ryckas, inte klippas. Men lika mycket som Fanny ogillar att bli ryckt, ogillar jag att göra det. Så saxen fick ta resten också. Resultatet blev väl inte så vackert men synnerligen praktiskt.

Sist i är en pudel

Jag älskar verkligen dagens digitalkameror med allt vad det innebär men samtidigt saknar jag de gamla hederliga filmrullarna och spänningen det innebar att få hem fotona i brevlådan och bläddra igenom alstren för första gången. Ofta var ju förstås besvikelsen stor. Minns alltid pappas ord när han granskade mina hundbilder - ja, men titta, hmmm, han har ju faktiskt rört sig en halv millimeter *haha* d.v.s 10 bilder av exakt samma motiv i oförändrad position.

Matte har definitivt gotta i ryggsäcken.  

Största nackdelen med det digitala systemet är att jag är så fruktansvärt lat på att skicka in bilder för framkallning. Dessutom blir jag extremt kräsen och anser att det är ytterst få bilder som duger till att bli förevigade på papper. Vilket leder till nästa dilemma. Jag älskar ju scrapbooking men till detta krävs just riktiga foton. Helgens projekt får bli att gå igenom datorns hårddiskar och välja ut godbitarna.

Triss i tjusiga hundrumpor  

Idag lyste solen, för ovanlighetens skull och vad passar väl bättre än ett besök på stranden i Temmilahti? Sällskap fick vi av Monica och hennes vovvetjejer, behöver jag tala om att Affe trivdes som fisken i vattnet, jag med. Så härligt det var. Fotona i inlägget kommer från dagens lilla utflykt.

Kom igen då, NU DRAR VI!

Lycka = strandbus med kompisarna

Ha en fortsatt trevlig kväll och helg