Oj, vad skönt att vara ledig. Vaknade i vanlig ordning 03,03 men lyckades hålla mig i sängläge till ca 6,30 Och innan "hotell" frukosten fick jag med mig Ruben på en promenad.

När jag låg sjuk och däckad i Thailand hittade jag en app med snorbilliga roliga, helt onödiga saker. Jag klickade hem en massa, så nu är det julafton i brevlådan nästan varje dag. En av dessa totalt onödiga prylarna är äggformaren. Den gör perfekta små runda ägg i stekpannan, varje gång, vilket är livsavgörande för smaken. Eller inte, men fina blir de. Den invigde jag imorse, vilket syns om ni synar frukostbilden ordentligt.

   Han ser fasiken lite obehaglig ut med bara ett
lömskt litet öga som syns.

Dagen har rullat på och jag har egentligen inte fått något konkret gjort mer än att städa och plocka lite.

Har haft inspirationsbrist för hunderiet i flera månader men så idag, plötsligt, kom känslan tillbaka. Jag blev sugen på att göra än det ena än det andra. Vilken underbar känsla. Nu ska jag bara mecka ihop, jobbet, hundarna och energinivån, så att det funkar.

Nämnde tidigare en kamp med försäkringsbolaget och den extra försäkringen jag tecknat. Helt värdelöst, aldrig, aldrig teckna en sådan igen. Jag fick ersättning för vården och tre förstörda semesterdagar á 400:- Jag var dålig i 6 dagar.
Totalt 2607:- fick jag tillbaka. Skit! Men tror faktiskt inte att jag orkar ta det vidare, trots att jag faktiskt har dokumentation på att jag varit dålig mer än tre dagar.

   Vi är inte redo för beach 2016, varken jag
eller Ruben

Och ungefär här dog motivationen att blogga. Återkommer en annan dag.....
Tjingeling.

Milda makter vad det händer saker. Det senaste har jag inte riktigt tagit in än. Det är på tok för stort för att lilla, obetydliga jag ska förstå den verkliga omfattningen av det hela. Bit för bit börjar det dock att sjunka in. Hjälp!!
Tig min mun så får du socker, är mitt favorit ordspråk och kanske jag borde ha haft det i åtanke innan jag öppnade truten, som för övrigt ännu värker, och svarade. Herrejösses, vad har jag gett mig in på. Men efter sista Thailandsresan, den på egenhand, är tydligen allt möjligt.  
Ni får veta mer längre fram. Just nu måste jag hålla det för mig själv och försöka absorbera det hela. Risken att jag snart spricker är dock överhängande. Dels har jag dragit på mig en helmassa vikt, fet som en julegris, och sedan alla dessa hemligheter. De är så många. En tung börda att bära.

Mötet på jobbet, i förra veckan, som jag lovade mer info om, resulterade i utökat ansvarsområde för mig. Från att ha varit (är) brödansvarig, är jag nu även ansvarig för kolonial non-food, som det så fint kallas. På ren svenska är det helt enkelt sådant som inte går att äta typ skurmedel, blöjor, toapapper och djurmat, vilket förvisso kanske går att äta *hahaa* Men även det glutenfria sortimentet och barnmaten.
Jag kommer att ta över ansvaret helt, vilket innefattar hela biten med säljare, kampanjer, beställningar och hyllvård. Det är måååånga artiklar att hålla rätt på.
Ansvaret är på prov tillsvidare. Jag har ett enormt arbete framför mig och i slutändan ska jag ju kunna uppvisa ett positivt resultat, rent ekonomiskt för avdelningarna.
Så!  Nu vet ni åtminstone en av mina hemligheter. Men som sagt det finns fler, betydligt fler. Om ni bara visste...

Dagen i dag skulle bli hektiskt, det visste jag. Jag hade ett schema i huvudet som jag försökte beta av. Tillslut höll jag på med 5 olika projekt samtidigt. Ett av projekten påbörjades kl 5,30 och ännu kl 14 var jag inte klar.
Har varken hunnit, eller velat titta på klockan idag. Men vid ett tillfälle var jag tvungen. Trodde nog att klockan kanske kunde vara max si så där 12.10 Den var nästan 14. Mamma mia. Efter 11 timmar, prick, stämplade jag ut. Trött så in i graven.

Ruben har börjat få vaccin mot sina allergier och vi har varit till Öjebyn två gånger under veckan. Men mer om det i nästa inlägg.

Jag är ledig i helg enligt schemat och jag önskar faktiskt att jag förblir ledig. Jag erbjöd mig att hoppa in om det behövdes, men hoppas verkligen på motsatsen. Det har varit en tuff vecka med extremt mycket (tand)värk och mycket jobbtimmar. Jag skulle behöva vila upp mig.

Imorgon tänker jag äta en riktig lyxfrukost i värsta hotellanda. Jag är redan hungrig....

Tjing

Det onda fortsätter och jag ser ut som en hamster. Tyckte i alla fall det var dags att återgå till jobbet idag. Strax efter lunch hade jag fått nog, då var smärtan övermäktig och kirurgens ord, att inte vänta för länge mellan doserna smärtstillande ekade i öronen. Fast vänta för länge gjorde jag egentligen inte. Jag ansåg nämligen att jag helt kunde avvara den ena tabletten. Jag hade fel.

Idag har jag och Ruben firat. Vi lyxade till det med kaffe och mandelkaka efter maten. Egentligen är tilldragelsen i sig inget att fira. Det är något gigantiskt och jag har verkligen ingen aning om hur jag ska få ihop det hela. Men det finns vissa riktigt positiva aspekter i det hela och när det uppdagades fick det mig nästan att sätta min fisherman's friend  i halsen. Det var tur jag satt ner, för överraskningsmomentet var totalt. Jag tackar mig själv för att jag gjorde något fast det kändes jobbigt och belönades verkligen till 100% för den insatsen.
Men som sagt, hur jag ska lyckas ro det i land har jag inte en susning om ännu. Mer information längre fram :)

2016 har varit ett händelserikt år får man nog säga och vi har inte ens kommit halvvägs ännu.

AJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ

AJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ

AJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ

Okej, nu räcker det!

Jag har varit och opererat ut en visdomstand idag. *gör vågen alldeles på egenhand* Det är det absolut vuxnaste jag gjort i hela mitt liv. Jag var visserligen kanske inte så vuxen efteråt när jag frågande om man inte fick ett bokmärke eller liknande för att man varit duktig.

   Den här fick jag för att jag varit duktig *stolt*

Jag har supermega obehagskänslor av allt som har med tandläkare att göra. Var hyfsat nervös på vägen dit. Lycko mig som hade världens snällaste chaufför med mig. Det krävs följeslagare eftersom man inte får köra bil när man fått lugnande.

Hade först tid på röntgen och bröt ihop. Satt fastspänd med huvudet och skulle blunda. Försökte visualisera en solstol i Thailand. Tårarna sprutade och jag skakade som ett asplöv. Stackars röntgenpersonalen.

Kom till operationen och fick träffa kirurgen. Blev försedd med diverse tabletter och händerna skakade så jag höll på att skvätta ut vattnet i den lilla muggen. Fick lugnande och pyttipanna vad lugn jag blev. Tårarna rann när jag la mig på britsen. Men när kirurgen påbörjade arbetet med bedövningen fick man liksom annat tänka på. Jag kände inte ett skit under ingreppet. Men när man märker tillvägagångssättet, kraftens som krävs, inser man snabbt att man kommer att ha ONT efteråt. Tanden sågades i tre delar innan den kunde dras ut. Det ljudet skar genom märg och ben.

Ingreppet gick snabbare än jag vågat hoppats på och jag var redo att åka hem omgående. Men nix pix. - Ligg ner, du har fått lugnande! Äh, jag skruvade mig som en mask och ville absolut titta på min avlägsnade tand. Sköterska var uppenbart orolig att jag skulle ramla ner från britsen och kom med diverse varningar. Blev förflyttad till ett annat rum med huvudet placerat i högläge. Blev visad en klocka jag kunde ringa på om det var något. Låg och funderade om det funkade att beställa roomservice med den klockan *hahaaa* Var så kopiöst sugen på ett stort, kladdigt skrovmål.  Efter 10 minuter var jag dödens less. Satte på mig skorna och kikade ut i korridoren. Bingo, min kirurg kom gående. Uppenbart less på sin bångstyriga patient, släppte han i väg mig hem. -  Hur tar du dig härifrån? frågade han allvarligt. - Jag har bilen på parkeringen svarade jag lika allvarligt och började sedan gapskratta. Han var inte lika jätteroad.

När bedövningen släppte kom den molande värken. Jag har en förskräcklig liknelse rörande värken men den är klockren. Som att bli våldtagen i örat, typ. Man ska inte skämta om sådant men känsliga göre sig icke besvär.

Idag är det massor av borttappade bokstäver och konstig meningsbyggnad. Jag bjuder på det.

Glass är bra medicin, bullen håller med.  

Jajamensan I'm back, på alla plan och visst är det måndag. Fick synnerligen dåliga vibbar av den här dagen då jag strax före 05.00 rullade in på Icas parkering och en ny underbar varningslampa började lysa i bilen.

Eftersom jag varit rutten på att uppdatera bloggen kan ju inte ni veta att bilen är en envis, otäck, mardröm, som börjat krångla kopiöst.
Dagen innan Thairesa nummer ett, kom jag ut till bilen, efter att ha haft den på tomgång, öppnade dörren och möttes av ett enormt rökmoln INNE I BILEN.. Min fars beteckning på det hela var gaskammare.
Första verkstaden lyckades inte få någon ordning alls och när jag kom tillbaka från Thailand fick jag ha munskydd alternativt andas i en vante eller i jackärmen när jag körde. Jag hade kronisk huvudvärk.

Tillslut fick bärgningsbilen ta hand om eländet. Plättlätt tyckte verkstaden och jag anade nog att den reparationen gick lite för snabbt. Luktade precis lika mycket som innn. Tillbaka till verkstaden i Kalix, nytt försök. Avgassystemet byttes och de överlämnade bilen med orden. - Luktar det fortfarande avgaser i kupén måste vi bygga om hela bilen och det kan vi ju inte göra.  

Det blev avsevärt bättre men luktar fortfarande ibland. Orkar inte bry mig. Efter några dagar slutade bakrutetorkaren att fungera, eller den rör sig typ 2 cm innan den inte orkar länge. Och nu var det dags för krockkudden. Någon som är intresserad att köpa?  Det är snygg färg och häftigt regnr.

I alla fall, åter till dagen idag. Parkerade bileländet och påbörjade öppningen av Ica. Yes! Där gick larmet. Fan! Under de år jag öppnat har det aldrig hänt. Ivrig att komma tillbaka och jobba efter ledighet och sjukskrivning???  Skämdes som en hund hela dagen.
Dagen rullade på i ett rasande tempo och 11 timmar efter instämpling blev det utstämpling, oops. Det var underbart att vara tillbaka. Jag träffade äntligen de individerna som alltid får mig att le oavsett hur eländig tillvaron kan tyckas vara. Magiska människor.

Ett möte sent på eftermiddagskvisten kanske kommer att leda till någonting positivt framöver. Om det blir av återstår att se.

Yey!! Imorgon får jag återgå till jobbet igen *lycka* Har ju varit sjukskriven en vecka nu eftersom jag inte varit kry efter resan.

 
Provsvaren påvisade att ingen salmonella eller några andra stygga smittsamma bakterier, fanns i kroppen. Jag käkade ju antibiotika i Thailand, en hästkur. Jag tror minsann jag blivit av med varenda basilusk i kroppen.

   Finaste lilla bagaren

Nu börjar en kamp med försäkringsbolaget att försöka få tillbaka lite "plåster på såren" Verkar dock inte hoppfullt alls och jag vet nu att den extra reseförsäkringen är helt värdelös. Ska inte teckna den i fortsättningen, PM till mig själv!

 
Annars är jag tjock och svullen som en julegris. Gick upp, av okänd anledning,  nära på 7 kg, enbart på några dagar när jag kom hem, vilket är och var förskräckligt. Benen är som timmerstockar, usch. Svart sopsäck med hål för ögonen vore lämplig utstyrsel på nästa veckas första arbetspass. Jag skäms!

   Gode Gud, får jag ta en biskvi till? -Jaaa, det får du *hahaaa*

Angående det här med att resa till Thailand själv. Det var ju ett enormt stort steg att ta och tyvärr kom det upp mycket negativt bland mina kollegor på Ica. Det är ju liksom inte rumsrent att åka till Thailand själv och definitivt inte när man precis kommit därifrån. Men känslan när jag satt i taxin, på väg ut till hotellet, var enorm och det kändes i varenda cell i kroppen att det var rätt. Det var nästan som att komma hem.

    Spelar ingen roll att man har stora öron
när man ändå inte vill höra på andra
resonemang.

Slutsatsen bland mina kollegor och skälet till återresan var så klart att jag träffat någon där nere. Tillslut, när ingen uppenbarligen lyssnade på mina egentliga skäl,  lessnade jag.  - Jo, han är 150 cm lång, odlar ananas, har fyra barn och håller på med thaiboxning . *puckon* Tusen tack, verkligen!  till högsta chefen som, flikat in detta under en diskussion i fikarummet under min bortavaro. Jag skrattade gott när jag fick höra talas om detta.

Innan jag bokade resan diskuterade jag med någon som definitivt tyckte att jag skulle åka - Fan vad skönt, klart du ska åka, var den ordagranna kommentaren. Mina föräldrars stöd var också enormt betydelsefullt.

Det finns mindre än en handfull personer som har förmågan att påverka mig, att de var positiva gjorde att jag vågade ge mig ut på färden. Inte en gång från det att jag tryckte på BOKA knappen har jag ångrat mig, inte ens när jag var som sjukast. Inte ens då längtade jag hem. Jag saknade endast efter någon att beklaga mig för. Men insåg snabbt att det inte gör någon lyckligare. Så jag bet ihop, kräktes, bet ihop ännu mer och kräktes lite till. *fniss* Det är en nyttig erfarenhet att upptäcka att man faktiskt kan ta hand om sig själv fast man är 8000 mil hemifrån. 

 Vi är ju så coooola *fniss* 

Livet då? Jodå, läser tillbaka i bloggen om den gräsliga soppan som rådde vid ungefär den här tiden förra året och hur dåligt den fick mig att må. Jösses, det är det värsta jag varit med om, inte ens separationen var så gräslig. Soppan finns ännu kvar, på sätt och vis, men ändå inte. Man kan säga att locket är lagt på. Men när soppan innehåller ens absoluta favoritingredienser, är det svårt att låta bli, att inte glutta på locket ibland. *hahaaa* Skämt och åsido, numera är soppan  bara trevlig och jag värdesätter den högt.  

Perspektiv och målsättningar har plötsligt ändrats. Allt har fått en ny mening. Jag var jätteorolig för hur jag skulle kunna "ladda om" efter resa nummer två och finna inspiration och motivation i vardagen, främst på jobbet.
På planet hem, mellan Stockholm och Luleå, 60 minuter, föll ALLA bitar på plats. Jag kastade mig runt halsen på pappa, grät en skvätt och bubblade ut mina planer. Total lycka och överväldigad av lugnet som plötsligt infann sig. Det är så det ska bli. Fan vad fint!

Tanken är väl att försöka återuppliva bloggen igen. Så ni får väl kika in lite då och då, plötsligt händer det..

   Patong beach

Jaha, då var man tillbaka från Thailandsresa nummer två i år. Hahaaa, jag sa ju att jag hade en hemlighet.

Denna gång åkte jag helt själv. Jag har aldrig rest själv tidigare och det här var definitivt inte första och sista gången. Att resa själv är underbart, ett privilegium. Man får göra precis som man själv vill, man slipper ta hänsyn och man slipper ha dåligt samvete.  Passar ego-Jenny perfekt!

   Han som inte fick följa med.

   Inte en droppe regn på två veckor.

   Utsikt när man sitter och äter.

   Matmoppe :)

   Shoppingcenter.

   Hittade faktiskt lite påsk trots att det är
buddhismen som gäller här.

Men visst finns det baksidor, som när man blir sjuk, riktigt sjuk, vilket jag tyvärr blev. Men jag fixade ju även det. Även om, i den stunden då man trodde att man skulle dö av kräkreflexerna i en tom magen, gärna hade haft någon att beklaga sig för. Men oj vilket roligt resesällskap jag varit. Så det var nog tur att det hände nu och inte förra gången, då jag reste med sällskap.

   Min kroniskt glada kompis som levererade utsökta
sweeties åt mig.

  Mina fyrbenta kompisar som parkerade sig under min solstol. 

Den som gräver en grop...  

   Kompis söker svalka i klippskrevan.

Nu var jag inte helt övergiven. Redan på Arlanda träffade jag  Inger och Lasse, som jag omedelbart fastnade för, underbara människor. När jag var som sämst kom Inger med frukost till mig. Hon ringde med jämna mellanrum och kollade så jag inte tuppat av och erbjöd sig att handla, låna ut pengar osv. Tänk att det finns så vänliga människor. Det var en enorm trygghet att veta att de fanns tillhands.

Sjukt god glass  

   Från hotellområdet.

  Från hotellområdet. 

Läkaren fick tillslut packa sin doktorsväska och bege sig till mitt hotellrum, som jag på inga villkor kunde lämna. Massor av piller i små påsar och vila blev ordinationen. Som att jag kunde göra något annat. Benen bar ju inte.

Piller och åter piller..

Fyllde ju år under Thailandsvistelsen
och fick en urgullig tårta av hotellet  

 Jag och Ruben firade innan jag åkte. 

En dryg vecka gick till spillo av min resa. Jag gjorde verkligen mitt bästa att försöka klämma in denna  vecka på de två sista dagarna, när jag äntligen var hyfsat i bra form igen. Jag lyckades ganska bra. De bästa, varmaste minnena kommer faktiskt från den absolut sista dagen. En stor lycka är att jag sista dagen även kunde äta thaimat igen. Bara tre dagar tidigare levde jag i tron att jag aldrig skulle få ner en endaste bit av det igen.

   Yummie.. Sista måltiden *lycka*

  En sen middag på balkongen

  Kyckling med breda slemmiga nudlar. Mmmmmm

Living is easy.

  Mangopannkaka med vaniljsås

Mmmmmm, vårrullar.  

Jag är fortfarande inte frisk, eller lider av sviterna, kanske man kan säga. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på min sjukstatus i Thailand. Från att ha varit uttorkad likt ett gammalt russin, binder jag nu på mig vätska så till den milda grad. Jag har svällt som en svamp och det är fruktansvärt obehagligt. Usch, till och med mina gigantiska täckbyxor stramar.  

   Ur dessa jättesaker får man fram mina älskade jack fruits.

Ingen behaglig läsning de lagt ner i nattduksbordet.
Varje gång jag gick min promenad på Patong beach var det
oundvikligt att tänka på den tragiska händelsen.  

   Precis så där ser min mage ut idag.

Hur var det då att resa som kvinna på egenhand i Thailand. Lite märkligt faktiskt. Jag blev lämnad ifred, blev aldrig "påhoppad" men på sätt och vis lite ignorerad ibland. Män har mer status och en kvinna som reser själv här ses nog som lite underlig.  Fast det kan de ju ha rätt i. Hahaaa.

Spa och massage stod på schemat  

Iskall, blöt, väldoftande handduk och rosellajuice före behandlingen.  

Hett ingefärste efter behandlingen.

 
Balkongvy.

  
Balkongvy

Balkongvy.

  
Hysteriskt brant. Bra träning!

 
Har provsmakat!!!!

 
Har provsmakat!!!

Nu har solen gått ner för sista gången den här resan..