Yey!! Imorgon får jag återgå till jobbet igen *lycka* Har ju varit sjukskriven en vecka nu eftersom jag inte varit kry efter resan.

 
Provsvaren påvisade att ingen salmonella eller några andra stygga smittsamma bakterier, fanns i kroppen. Jag käkade ju antibiotika i Thailand, en hästkur. Jag tror minsann jag blivit av med varenda basilusk i kroppen.

   Finaste lilla bagaren

Nu börjar en kamp med försäkringsbolaget att försöka få tillbaka lite "plåster på såren" Verkar dock inte hoppfullt alls och jag vet nu att den extra reseförsäkringen är helt värdelös. Ska inte teckna den i fortsättningen, PM till mig själv!

 
Annars är jag tjock och svullen som en julegris. Gick upp, av okänd anledning,  nära på 7 kg, enbart på några dagar när jag kom hem, vilket är och var förskräckligt. Benen är som timmerstockar, usch. Svart sopsäck med hål för ögonen vore lämplig utstyrsel på nästa veckas första arbetspass. Jag skäms!

   Gode Gud, får jag ta en biskvi till? -Jaaa, det får du *hahaaa*

Angående det här med att resa till Thailand själv. Det var ju ett enormt stort steg att ta och tyvärr kom det upp mycket negativt bland mina kollegor på Ica. Det är ju liksom inte rumsrent att åka till Thailand själv och definitivt inte när man precis kommit därifrån. Men känslan när jag satt i taxin, på väg ut till hotellet, var enorm och det kändes i varenda cell i kroppen att det var rätt. Det var nästan som att komma hem.

    Spelar ingen roll att man har stora öron
när man ändå inte vill höra på andra
resonemang.

Slutsatsen bland mina kollegor och skälet till återresan var så klart att jag träffat någon där nere. Tillslut, när ingen uppenbarligen lyssnade på mina egentliga skäl,  lessnade jag.  - Jo, han är 150 cm lång, odlar ananas, har fyra barn och håller på med thaiboxning . *puckon* Tusen tack, verkligen!  till högsta chefen som, flikat in detta under en diskussion i fikarummet under min bortavaro. Jag skrattade gott när jag fick höra talas om detta.

Innan jag bokade resan diskuterade jag med någon som definitivt tyckte att jag skulle åka - Fan vad skönt, klart du ska åka, var den ordagranna kommentaren. Mina föräldrars stöd var också enormt betydelsefullt.

Det finns mindre än en handfull personer som har förmågan att påverka mig, att de var positiva gjorde att jag vågade ge mig ut på färden. Inte en gång från det att jag tryckte på BOKA knappen har jag ångrat mig, inte ens när jag var som sjukast. Inte ens då längtade jag hem. Jag saknade endast efter någon att beklaga mig för. Men insåg snabbt att det inte gör någon lyckligare. Så jag bet ihop, kräktes, bet ihop ännu mer och kräktes lite till. *fniss* Det är en nyttig erfarenhet att upptäcka att man faktiskt kan ta hand om sig själv fast man är 8000 mil hemifrån. 

 Vi är ju så coooola *fniss* 

Livet då? Jodå, läser tillbaka i bloggen om den gräsliga soppan som rådde vid ungefär den här tiden förra året och hur dåligt den fick mig att må. Jösses, det är det värsta jag varit med om, inte ens separationen var så gräslig. Soppan finns ännu kvar, på sätt och vis, men ändå inte. Man kan säga att locket är lagt på. Men när soppan innehåller ens absoluta favoritingredienser, är det svårt att låta bli, att inte glutta på locket ibland. *hahaaa* Skämt och åsido, numera är soppan  bara trevlig och jag värdesätter den högt.  

Perspektiv och målsättningar har plötsligt ändrats. Allt har fått en ny mening. Jag var jätteorolig för hur jag skulle kunna "ladda om" efter resa nummer två och finna inspiration och motivation i vardagen, främst på jobbet.
På planet hem, mellan Stockholm och Luleå, 60 minuter, föll ALLA bitar på plats. Jag kastade mig runt halsen på pappa, grät en skvätt och bubblade ut mina planer. Total lycka och överväldigad av lugnet som plötsligt infann sig. Det är så det ska bli. Fan vad fint!

Tanken är väl att försöka återuppliva bloggen igen. Så ni får väl kika in lite då och då, plötsligt händer det..