Det känns som folk dör som flugor runt om mig. Fick ett nytt dödsbud sent igår kväll. En arbetskollega hade bragts om livet som det så fint heter.

Hon hittades i ett brinnande hus och ni kan ju förstå vilka minnen det väcker till liv. Det var inte lätt att somna igår kväll och klockan ringde tidigt imorse för inventering på Ica.

05,30 stämplade jag in, allt annat än pigg och dessutom på vad som egentligen är en ledig dag.

Det var så klart tung och tryckt atmosfär på jobbet. Som någon sa – man var inte ens nära vänner men ändå mår man så dåligt. Värst tycker jag är alla förbannade spekulationer. I hate it! Folk tror och tycker så otroligt mycket, men ingen vet.

Mycket bra initiativ av ledningen att kalla in en samtalsterapeut för de som behöver prata av sig. Många var väldigt upprörda så det kan nog behövas.

Denna människa, som inte längre finns med oss, jobbade verkligen för fyra, hade aldrig en dålig dag, sa aldrig nej och var alltid glad. Ja, jag kommer helt klart att sakna henne.

Efter inventeringen fick jag ett litet träningsåterfall. Besökte gymmet och sprang av mig 11 km på löpbandet. Nice, men mina fötter var den sista kvarten riktiga plågoris. Aj,aj. Fyndade lite nya blåsor på undersidan av fossingen, kul ställe.

Kom hem i lagom tid för lunch och beslöt mig för att grilla korv. Inget vidare väder men det regnade ju åtminstone inte. HA! Hade knappt hunnit lägga på korvarna på lilla minigrillen innan det började droppa. Ungefär halvvägs öppnade sig himlens skyar och eftersom jag tyckte synd om både mig och mina duschade korvar beslöt jag mig för att de fick vara klara. Jag brände mig väl inte direkt på tungan, om jag säger så. Men det var ändå gott också hemmagjord Coleslaw till, naturligtvis. Yummie.

Jag är jättebra på att beställa. Men jag är nästan ännu bättre på skicka tillbaka det jag har beställt. En av nätshoppingsajterna som jag flitigt beställer ifrån, har som sed att skicka med en liten så kallad ”give-a-way” oftast i form av en pytteliten påse innehållandes någon enstaka godis. Fullkomligt meningslöst egentligen och speciellt för mig som inte ens äter karra. Har dock samlat dessa på hög i sambons godisskåp och inte förrän igår slog det mig hur mycket det faktiskt vuxit i högen.  Men som sagt, jag returnerar ju det mesta, i princip. För i min garderob finns då rakt ingenting att ha på sig när det krävs annat än Icakläder eller mjukisbyxor.

   Shopaholics bevis? Haha, nä så illa är det inte.

Usch, vad trött jag är. Men 04,20 är tidigt, till och med för annars morgonpigga mig. Fast det är klart, det räcker med en halv näves fingrar för att räkna sömntimmarna i natt. Gäsp!

Just det, jag har kollat barnfilm IGEN. Den här gången såg jag spegel, spegel, en nytolkning av klassiska Snövit. Men nä, jag gillade den inte alls. Inte ens Julia Roberts, i rollen som den elaka drottningen kunde höja nivån på filmen nämnvärt.

Mina böcker, ni vet Hungergames trilogin, SKA komma idag och så fort de gjort det, ska jag åka och hämta dem.

Trallla laaa, nu är det slut på veckan, nu är det dags för fredaaaagsmyyyyyyyys

Tjing!

Två dagar med metacam och Affe är ännu halt. Varningsklockorna dånar…. Orkar inte tänka längre än dag för dag nu. Förväntar mig inte mirakel, men ändå......

Magen har havererat. En magkatarr, storlek XXXXXL har kommit på besök. Inte så förvånande med tanke på all oro och inre stress den senaste tiden. Allt sådant går raka vägen ner i magen och upp i huvudet med, för den delen.

På jobbet gör jag inte ett ”bra jobb” och är inte alls vidare trevlig. Har helt enkelt inget tålamod, propparna ryker på nolltid och jag har inget tillövers för krångel och oförskämdheter.

Funderade på att höra mig för om det tillfälligt fanns några andra uppgifter för mig. Skura kundtoaletten vore väl kanske lämpligast just nu. *fniss*

Anar att de kanske tycker jag borde utnyttja mina semesterdagar i första hand. Men hur roligt är det att ha semester NU!  Jag kan ju inte göra något. Sitta hemma och oro sig 24-7 för Affe kallar jag inte semester, snarare VAH (Vård-Av-Hund)

   Komplicerad sak, min nya migränmedicin.

Åkte extra tidigt hemifrån igår för att jag skulle hinna till Apoteket innan jobbet. Mina nya migränmediciner samt en extra flaska med metacam åt Affe behövde hämtas ut. I vanlig ordning tar det ju sin rundliga tid innan det blir ens tur. Väl framme meddelar tantskrället att det här minsann tar tid att plocka ihop. -HUR lång tid undrar jag? -Jaaaaa, MINST 30 minuter.  WHAT!!! Hur är det möjligt… Funderade på att fråga om de själva skulle tillverka medicinen och sedan pilla ner den i små folieförpackningar. Men avstod.  

Så det blev att återvända till roliga Apoteket efter jobbet och NATURLIGTVIS köa igen. En av mina migränmediciner fanns inte hemma, så på fredag ska jag dit igen och KÖA på nytt! Heja Apoteket.

Jag stödjer helt och fullt mitt nya träningsfria liv. Klockan ringde imorse, av gammal vana. Funderade ett slag på om jag skulle dra mig iväg till gymmet. Men nääää.  Klev istället upp duschade och förtärde en brakfrukost, värdig en kung, nästan.  

Väldigt höstligt ute nu. Det är mulet och grått och i natt vakande jag av det ösregnade.

Ett annat säkert hösttecken är den stundande (heliga)älgjakten. På måndagsmorgon smäller det. Kan tro att sambo har mer än en gnutta hemlängtan just nu. Sambo som aldrig, under hela sin jägarkarriär, missat en älgjaktspremiär. Nå, någon gång ska väl vara den första. Startskottet lär han dock missa i år men inte så mycket mer. Fast det är klart. Det viktiga försnacket har ju missats och den sedvanliga traditionen att bada bastu med ”gubbarna” helgen före premiären. Jag har erbjudit mig att elda bastun och hålla i trådarna, utan honom, men han verkade inte riktigt nappa på idén. *haha*

   A och O för en lyckad jaktdag, spiralkorv.

Jag har i alla fall dragit mitt strå till stacken, rörande jakten. Jag har fyllt upp kylen med den livsnödvändiga spiralkorven.

God morgon!

Veterinärbesök med Affen igår och i vanlig ordning hade veterinär Jenny redan ställt diagnos, eller kanske inte diagnos, utan snarare då behandling. Metacam (smärtlindring och antiinflammatoriskt) i 7-21 dagar, vilket blev 10 dagar.

Fortfarande omöjligt att säga vilket ben det rör sig. Kan inte fatta att det ska vara så svårt. Släpade med honom till klubbens träning i måndags med en yttepytte liten förhoppning att han kanske skulle halta där och att någon kunde hjälpa mig att avgöra om det är höger eller vänster framben. Men som jag misstänkte blev han totalt haltfri och så "i gasen" att benet hade kunnat sågats av utan att han märkt något. Väl hemma på gården linkade han fram igen.

   En liten tröttis efter gårdagens ståhej.

Samma visa på djursjukhuset, naturligtvis. -Vi kan röntga om du vill, sa veterinären. Men det säger sig självt att röntga från bog till tå är inget litet projekt och DESSUTOM på två sidor. Nä, det får i sådana fall vänta, om han ännu är halt efter de 10 dagarna med vila och Metacam. Han fick i alla fall beröm för muskulaturen i bakbenen, allt simmande i sommar är nog en stor bidragande orsak.

Vad tror jag då själv, i form av hobbyveterinär? Jag tror att sista månadernas aktiviteter har blivit för mycket för hans leder/muskler. Vi har simmat, varit i skogen, vi har gått massor, dessutom extra och väldigt långa promenader, mycket (mest) på asfalt och ingen vila alls. Sedan kan det ju ha hänt något som jag inte vet om... men det lär jag aldrig få veta i sådana fall.

Frågan är då hur mycket hunden ska hålla för? Jag vet vad jag tycker men jag vet också att sambo är av en annan uppfattning... En sak ger jag honom rätt i, det kan bli för mycket av det goda, när det blir näst intill maniskt.

Nu ska vi vila i tio dagar, både jag, Fanny och Affe. Själv har jag helt tappat träningssuget (det lilla som fanns kvar) och jag skiter i allt vad bantning, GI och LCHF heter. Det finns viktigare saker än att försöka bli smal. Tog ju bara 38 nästan 39 år att komma fram till det *haha*

Den här dippen hittade jag på Ica igår och jag tror ju knappast att jag kommer att blöta ner grönsaker med den. Och scones, jag ska äta scones. Som jag längtat.

Veterinären skulle vid ett tillfälle lyfta upp Affe från golvet och kom väl på att han kanske borde fråga om han är snäll. -Jaa, svarade jag, -det är han verkligen. -Trodde nog det sa veterinären och lyfte upp en hysteriskt lycklig Affe.  Säga vad man vill om Affe, hans stressnivå, hans hysteriska beteende (på andra platser än hemma) koppeldragande osv. Men snäll är han den jycken och god som guld, verkligen. Är övertygad om att jag aldrig någonsin kommer träffa en vänligare hund än honom, min lilla Piraff.

Just det, håller på att byta blogg för denna driver mig så sakteliga till vansinne. Meddelar ny adress när jag fått igång allt.

En dag i taget, med näsan helst ovanför vattenytan.

Tjingeling!

Halv nio i morse begav jag mig i väg på svampexkursion. Tog hjälp av bilen ca 2,5 km och traskade väl en si så där 3-4 km (enkel väg) för att komma fram till svampstället. Huh, det var inga lätta steg som bar mig och än tyngre blev det att gå där i skogen utan hund, TRÅKIGT!!

Hittade väldigt få svampuslingar men några deciliter fina, stora, blåbär som jag inte kunde lämna kvar åt sitt öde. Tramp, tramp, hela långa vägen tillbaka till bilen.

   Gott om rönnbär i år

Frosten tog ju potatisblasten rätt tidigt och jag har inte haft några stora förhoppningar rörande årets potatisskörd. Idag var jag tvungen att granska hur det såg ut och om man säger så här. Det är tur att  vi inte ska leva på potatis allena under kommande vinter, då hade vi blivit smala som stickor och varit konstant hungriga. Men det är faktiskt bättre än förväntat och pottisarna är betydligt större än jag trodde.

   Dagens skörd

Affe är ju en lustig liten prick, det måste erkännas. För att vara någon som sätter i sig kopiösa mängder blåbär i skogen beter han sig inte så lite underligt när det kommer till ett litet blåbär inomhus. Så här såg det ut idag när jag råkade tappa ett blåbär på golvet.

Jag tror nu jag vet vad som menas med ångest, på riktigt. För en stund blev det riktigt tungt, nästan lite svårt att andas och i bröstet kändes det som jag hade en stor blöt frottéhandduk. Det här är med Affe blir tidvis lite övermäktigt och jag känner hur det suger energi från hela mig.

Jag tog ut honom på det "onda" gruset och den hårda asfalten, för att försöka klargöra vilket ben det är han faktiskt haltar på. Jag skäms och känner mig som världens uslaste matte. Dels för att jag gör honom mer skada och gör så han får mer ont och dels för att jag INTE kan säga vilket ben det är. Det är så pinsamt.

Jag vill inte behöva sätta bort min Piraff, han är ju inte ens tre år. Varför blir det så här? Varför, varför? Var det inte straff nog att min Emil fick bli en änglahund, blott fyra år gammal.

Tusen tankar inför tisdagens veterinärbesök... Ska jag låta honom rasa av sig i skogen innan, för tänk om det är sista gången..... Fast tänk om det bara är något enkelt som gör att han söndras mer om han springer som en tok.

Jag vet inte, jag vet verkligen inte......

Sorry, skulle inte älta mer i bloggen men detta är inte kul alls..... Och här är den nu, den blöta frottéhandduken igen.....

Något inplanerat idag sket sig, typiskt. Men inte hänga läpp över det. Fick istället till ett extra träningspass på gymmet, ett slags bonuspass skulle man kunna säga. Men råkade därmed övertrassera löpkontot (ytterligare) med sammantaget 1 mil den här veckan. 2*10 km och 1*5 km. FY, FY PÅ MIG!! Får väl skylla på att jag har en helmassa överskottsenergi nu när jag inte får släpa runt Affen på promenader. Och på att jag inte har min träningssnut som sällskap med mig på gymmet just nu.

Vaknade till i natt vid två tiden och hade så fruktansvärt ONT i magen. Låt det vara magsjuka, för TÄNK om det INTE är magsjuka, tänk om det är blindtarmen, tänk om jag måste in på sjukhus, vem ska ta hand om hundarna då. Sambo är ju borta en och en halv vecka till. Tusen tankar.

Undrar just om det var de picklade grönsakerna på tom mage, min  kycklingsallad, kaffet. Who knows... Men lika plötsligt som värken uppträtt, lika plötsligt försvann den.

Där låg jag, blixtstilla, i sängen och vågade inte röra mig av rädsla att värken skulle återkomma om jag rubbade mitt läge.

Så från ingenstans, - Vad var det? Var det verkligen muller jag hörde? Skit, då måste jag ju flytta mig ur mitt "säkra läge" eftersom gatewayen som styr hela den digitala delen av mitt hem var inkopplad. Hasa mig försiktigt upp, dra ur alla kontakterna och lägga mig i "läget" igen.

Men värken återkom inte och åskandet blev lindrigt, tack och lov. Affe orkade inte ens bemöda sig med att klämma fram ett muff. Vilket han brukar göra när åskan går.

Bör man tala om för någon att denne har en spindel som kryper omkring i håret? Säkert, men hur?

Hade vid ett tillfälle under dagens lopp en manlig kund som länge och väl stod böjd över disken då han fyllde i diverse papper. Hans hår var kortklippt, lite lockigt och försett med någon extrem stylingprodukt som fick håret att se blött och blänkande ut. Så plötsligt får jag syn på den, the spider och kan klart och tydligt bevittna hur den tar sig fram mellan lockarna, upp och ner med en tydlig målmedvetenhet. Medan jag bevittnade spindelns framfart funderade jag på hur man skulle kunna formulera sig. - Ursäkta, du har ett tillbehör i håret, förutom geggan du kladdat dit. - Du, det är något som kryper i ditt hår. - Hallå, du har en spindel i skallen. Men jag förblev knäpptyst, även om jag nog själv gärna velat bli upplyst om att jag hade något levande i mitt barr.

Har klickat hem lite böcker, närmare bestämt tre stycken. Jag ligger lite efter topplistorna och har inte en susning om det är något som tilltalar mig överhuvudtaget. Men en sak vet jag och det är att jag vill läsa böckerna innan jag ser filmen. Vad har jag då beställt. Jo, Hungerspelen, Fatta eld och revolt, en romantrilogi av Suzanne Collins. Tydligen har dessa tre böcker sålt bättre än de sju böckerna om Harry Potter tillsammans. Någon  gång i veckan lär de dimpa ner i lådan och jag är inne i en massiv bokslukar period så det passar perfekt.

Skulle lätt kunna gå och lägga mig prick, precis NU. Men 18,30 en lördag.... Diskmaskinen behöver 1 timme och 20 minuter på sig att bli klar, ska försöka hålla mig så länge åtminstone.

Och ja, Affe är tyvärr fortfarande lika halt. Jag har en obehaglig känsla angående detta....

Kram och god natt (snart)

Jag är sååå mätt i min mage. Den kycklingsalladen visste minsann vart den skulle och som efterrätt blev det en stor, härlig, skummande latte.

Min huvudvärk har släppt och jag kan röra nacken igen. Allt tack vare träningspasset jag genomförde efter jobbet idag. Ett uns av dåligt samvete kände jag för hundarna som, i och med detta, blev ensamma 90 minuter extra. Men lite egen "mattetid" var definitivt nödvändig och på sin plats. Gav dem dock mat bums när jag kom hem och jag tror jag är förlåten. Lättflirtade jyckar man har.

Nu sitter jag och taggar för lite städning. Gillar känslan att kliva in genom dörren när det är nystädat och fräscht.

Två inlägg från Tokigterrier på samma dag hör inte till vanligheterna. Mest kom inlägg två till för att jag skulle kunna påminna er om att det är Julafton idag om 4 månader.

Hmm, det verkar vankas party hos grannen. Vilket med andra ord betyder att jag har gratis musik. Synd bara att det inte riktig är min stil. Dunk, dunk, dunk...

Dags att plocka fram snabeldraken!

 JA,JA! Jag SKA rycka upp mig, försöka åtminstone. Måste bara en sista gång få frottera mig i olyckan och eländet innan jag klampar vidare.

För er som inte förstått min upprördhet och nedstämdhet över Affens hälta så kan jag meddela att han har en dödsdom hängande över sig, ett löfte jag tidigare avgivit ifall han inte håller i sina leder och ben.

Affe är inte en hund som man begränsar i sin rörlighet. Han är en frihetsälskande liten vovve som förtjänar att få rasa fritt i skog och mark.

Att inte veta är fruktansvärt och att fundera på "den" händelsen som eventuellt ligger inom snar framtid skär nästan sönder mig inombords. Så, där har ni min vardag.

    Min Piraff   

Så till frotterandet.

Det är en underbar höstdag där ute och jag vill gå en lång, lång promenad med Affen-Karaffen innan dagens arbetspass, vilket naturligtvis inte går. Visst, jag kan promenera på egen hand men hur meningslöst är inte det. Typ som att köra bil utan bensin. Äh, det var en rutten liknelse.

Hade tänkt göra lite höstfint här hemma. Men hur fint blir det när man har flera meter, fula, gröna, kompostgaller uppställda? Inte särskilt fint.

Inne på dag 4 med huvudvärk, yey.

Hade tänkt laga något smaskigt och onyttigt som lite tröst för allt tråkigt som inträffat. Men då går jag naturligtvis upp i vikt, får dåligt samvete och måste tjura över det *haha*

Måste fundera på om  det är något mer negativt jag kan dra upp, så här på morgonkvisten.... Tänka, tänka. Ja, självklart. Visste väl att det fanns mer. Min och hundarnas Stockholmsresa har blivit inställd, av en massa skäl. Visserligen kloka skäl men inte desto muntrare för det.

En av mina bättre egenskaper, om jag får säga det själv, är att jag aldrig har förmågan att vistas någon längre tid där nere på botten. Det finns nästan alltid något positivt att se framemot även om det är en sådan liten skitsak som en supersmarrig hemmagjord kycklingsallad som väntar på en i kylen efter dagens fullföljda arbetspass. Min nya "homemade" dressing är "to die for"

Ska försöka vara muntrare i kommande inlägg.

Ha en fin fredag och en trevlig helg.

Hur orkade jag tidigare? Hur kom det sig att jag inte gav upp? Var fann jag styrkan? Just nu känner mig bara helt, totalt uppgiven. Orkar inte gå igenom detta igen. Orkar inte vara ledsen och orolig. Huvudvärk!

Monterade upp dom satans kompostgallren, bara för att finna Affe på FEL sida om dem när jag varit ute en sväng. Jävla hund, varför måste han hoppa upp och ner i soffan....

Veterinärbesök inbokat på tisdag, måste ge honom en chans.