Haha, minns ni min vilodag? Så fort solen kikade fram var minsann jag och Affen ute och power walkade, stackars hund. Jag kan iallafall dopa mig med Berocca Boost som faktiskt är riktigt raketbränsle i min kropp. Men Affen, nä han får nöja sig med energin som kommer ur belöningsgodisarna längs vägen. Han börjar bli sååå duktig och nu hyser jag goda förhoppningar att det mesta faktiskt går att fixa till med honom. Det krävs bara massor av tid, massor av envishet och en uppsjö godis ;)

En till promenad, en kort en, blev det framåt kvällen när det åter drog in ett (mycket lätt) åskoväder. Men himlen såg så hotfull ut att jag nästan väntade mig att få en blixt i skallen. Nu kom det inte en enda blixt och enbart en knall, som Affe mest blev fundersam över. Inget skällande och ingen rädsla, bara fundersam var ljudet kom ifrån.

Jag gjorde det, klickade hem en ny dator. Det blev ett stort svart hål på kontot och jag funderade länge och väl. Ska jag, ska jag  inte. Koden för bankdosan var giltig i fyra minuter och jösses vad jag tvekade. Om koden hunnit "gå ut" då är det inte meningen att jag ska ha datorn. Men det hade den inte och nu vänta, vänta...

Igår blev det endast en promenad och man kan nog inte kalla det för power walk, snarare bara walk eftersom lilla fjonkan Fanny var med.  Långsammare tempo men desto längre sträcka i stället. Man märker faktiskt att hon börjar komma i bättre form, hon sprang hela vägen hem och utan att sacka efter en enda gång. Affe är alltid lite mera "i gasen" när Fanny är med men något som varit nästintill omöjligt tidigare är att låta Fanny springa före/framför. Det har varit ett evinnerligt dragande i kopplet. Men inte nu längre, han gick jättefint vid min sida och Fanny en bit framför. Tänk vad små saker kan göra en lycklig.

Det enda som förpestade promenaden var ormen. Det fasansfulla i det hela var att jag inte såg den (först), jag med mina "orm-spanar-ögon" konstant påkopplade. Jag kan till och med HA KLIVIT PÅ DEN, hundarna sprang i vart fall rakt över den. Den måste, måste, måste ha varit död. Den var just i slutet av vägen och vi hade precis vänt och börjat återfärden hemåt, då jag registrerade den. Det tog några sekunder för hjärnan att få ihop det jag just sett och jag hann gå några steg innan jag fattade. Tvi, tvi, tvi. Äckelpäckel orm.

Att trampa på en orm, död som levande är ångestframkallande, uääääck. Ingen tröst att det var en yttepytteliten rackare heller.

41 matlådor, är vad som finns i frysen. Pasta på längden och tvären, korv, bacon, älgkött, uj vad jag har lagat mat. Sambo kommer eventuellt att vara borta på jobb under tre veckor i sträck, tillskillnad från 1 vecka i vanliga fall och två lådor om dagen i tre veckor, ni kan väl er matematik.

Försökte få till en ledig dag, nu när sambo är hemma, för att köpa kläder och skor till den stundande begravningen. Ja, jag ger vika, ser ut som en falukorv i den tänkta kjolen och det är högst tveksamt att knappen hålls kvar i linningen när jag placerar mig i sittande ställning. Frågade runt lite på jobbet bland sommarvikarierna. Svar: Jo, jag är ledig men jag vill INTE jobba, för..... Spiken i kistan! Locket på! Det är tydligen bara jag som måste jobba för att tjäna mitt leverbröd.

Mot jobbet och mot en lönecheck.