Halv nio i morse begav jag mig i väg på svampexkursion. Tog hjälp av bilen ca 2,5 km och traskade väl en si så där 3-4 km (enkel väg) för att komma fram till svampstället. Huh, det var inga lätta steg som bar mig och än tyngre blev det att gå där i skogen utan hund, TRÅKIGT!!

Hittade väldigt få svampuslingar men några deciliter fina, stora, blåbär som jag inte kunde lämna kvar åt sitt öde. Tramp, tramp, hela långa vägen tillbaka till bilen.

   Gott om rönnbär i år

Frosten tog ju potatisblasten rätt tidigt och jag har inte haft några stora förhoppningar rörande årets potatisskörd. Idag var jag tvungen att granska hur det såg ut och om man säger så här. Det är tur att  vi inte ska leva på potatis allena under kommande vinter, då hade vi blivit smala som stickor och varit konstant hungriga. Men det är faktiskt bättre än förväntat och pottisarna är betydligt större än jag trodde.

   Dagens skörd

Affe är ju en lustig liten prick, det måste erkännas. För att vara någon som sätter i sig kopiösa mängder blåbär i skogen beter han sig inte så lite underligt när det kommer till ett litet blåbär inomhus. Så här såg det ut idag när jag råkade tappa ett blåbär på golvet.

Jag tror nu jag vet vad som menas med ångest, på riktigt. För en stund blev det riktigt tungt, nästan lite svårt att andas och i bröstet kändes det som jag hade en stor blöt frottéhandduk. Det här är med Affe blir tidvis lite övermäktigt och jag känner hur det suger energi från hela mig.

Jag tog ut honom på det "onda" gruset och den hårda asfalten, för att försöka klargöra vilket ben det är han faktiskt haltar på. Jag skäms och känner mig som världens uslaste matte. Dels för att jag gör honom mer skada och gör så han får mer ont och dels för att jag INTE kan säga vilket ben det är. Det är så pinsamt.

Jag vill inte behöva sätta bort min Piraff, han är ju inte ens tre år. Varför blir det så här? Varför, varför? Var det inte straff nog att min Emil fick bli en änglahund, blott fyra år gammal.

Tusen tankar inför tisdagens veterinärbesök... Ska jag låta honom rasa av sig i skogen innan, för tänk om det är sista gången..... Fast tänk om det bara är något enkelt som gör att han söndras mer om han springer som en tok.

Jag vet inte, jag vet verkligen inte......

Sorry, skulle inte älta mer i bloggen men detta är inte kul alls..... Och här är den nu, den blöta frottéhandduken igen.....