Affe är halt och mitt hjärta bara brister.

Är detta slutet på framgångssagan? Hoppas inte.

Jag står fast vid tidigre tagna beslut. Han är en frihetsälskande hund som både kräver och förtjänar att kunna vistas lös och fri utan begränsningar och restriktioner. Jag kommer inte att hålla honom i bur och det ska inte göras några fler ingrepp på honom.

Nu är det vila som gäller och eventuellt en metacamkur, sedan får vi se hur det blir. En dag i taget och hoppas på det bästa men idag gråter jag.

Varför måste det vara så orättvist.....