Tjohopp! Då var det officiellt höst då, jag fick nämligen skrapa bilrutan i morse. Minus 2,2 grader sjönk tempen till under natten.

Nu dundrar framgångarna med Affe fram i raketfart och någonstans börjar det lilla berömda, illasinnade hjärnspöket att viska om bakslag och andra tråkigheter.

Jag fattar inte hur han plötsligt kan ha blivit så duktig. Jag vet att det kan verka som skryt men med tanke på vilken liten pain in the rumpa han varit så är jag berättigad till skryt.

Igår till exempel var vi på en riktig långpromenad och naturligtvis får vi ett ekipage framför oss, bestående av två hundar och deras ägare. Några 100 meter skilde oss åt och dryga 4 km kvar hem, fasa, pest, pina och kolera. Övervägde att vända åt motsatt riktning, alltså bortåt igen. Men häller man i sig två muggar kaffe just innan promenaden, fattar ni vad som hägrar. Så vi fortsatte och han var så duktig. Kan minsann konstatera att hårda asfaltsspår inte verkar vara några som helst bekymmer. Visst var han intresserad och lite dragig i mellan åt men inget exceptionellt. Jag kör ju fortfarande ståndaktigt med trädleken, när han drar, så stannar jag. Det ska med andra ord ALDRIG löna sig att dra. När de sedan vek av verkade Affen milt sagt besviken och  började pipa lite ynkligt.

Idag passerade en katt över vägen, bara en bit framför oss -Åh nej. Men istället för att börja dra, körde han ner nosen i backen och sniffade sig fram. Sånt gillar matte, jajamensan.

Förövrigt en helt underbar höstdag idag och när vi var ute på vår morgonpromenad beslöt jag mig för att han skulle få vara lös och springa lite. Men min lilla gosing hade tydligen inget springbehov alls utan höll sig konsekvent vid min sida och gick finare utan koppel än med och vad gör knäppa jag då? Jo, känner ett stygn av irritation. -Men spring då, nu när du äntligen får vara lös.

Antar att han är ganska nöjd, min lilla kille. Jag har ju dragit upp motionen rejält den sista tiden, något som mitt knä definitivt svarat på med missnöje. Kanske inte så konstigt. 90 minuters promenad igår kväll, en mil på bandet imorse och efter det, bara frukost och sedan 70 minuters promenad. Nu är det aj-aj-aj på ett nytt konstigt ställe i knäet och kanske, mest troligt, vila resten av veckan.*GRINA*

Idag har Ica återgått till  det normala (om det nu någonsin är normalt höhö) semestrarna är slut och jag har alla mina dagar kvar. Tralla lalla la.