Veterinärbesök med Affen igår och i vanlig ordning hade veterinär Jenny redan ställt diagnos, eller kanske inte diagnos, utan snarare då behandling. Metacam (smärtlindring och antiinflammatoriskt) i 7-21 dagar, vilket blev 10 dagar.

Fortfarande omöjligt att säga vilket ben det rör sig. Kan inte fatta att det ska vara så svårt. Släpade med honom till klubbens träning i måndags med en yttepytte liten förhoppning att han kanske skulle halta där och att någon kunde hjälpa mig att avgöra om det är höger eller vänster framben. Men som jag misstänkte blev han totalt haltfri och så "i gasen" att benet hade kunnat sågats av utan att han märkt något. Väl hemma på gården linkade han fram igen.

   En liten tröttis efter gårdagens ståhej.

Samma visa på djursjukhuset, naturligtvis. -Vi kan röntga om du vill, sa veterinären. Men det säger sig självt att röntga från bog till tå är inget litet projekt och DESSUTOM på två sidor. Nä, det får i sådana fall vänta, om han ännu är halt efter de 10 dagarna med vila och Metacam. Han fick i alla fall beröm för muskulaturen i bakbenen, allt simmande i sommar är nog en stor bidragande orsak.

Vad tror jag då själv, i form av hobbyveterinär? Jag tror att sista månadernas aktiviteter har blivit för mycket för hans leder/muskler. Vi har simmat, varit i skogen, vi har gått massor, dessutom extra och väldigt långa promenader, mycket (mest) på asfalt och ingen vila alls. Sedan kan det ju ha hänt något som jag inte vet om... men det lär jag aldrig få veta i sådana fall.

Frågan är då hur mycket hunden ska hålla för? Jag vet vad jag tycker men jag vet också att sambo är av en annan uppfattning... En sak ger jag honom rätt i, det kan bli för mycket av det goda, när det blir näst intill maniskt.

Nu ska vi vila i tio dagar, både jag, Fanny och Affe. Själv har jag helt tappat träningssuget (det lilla som fanns kvar) och jag skiter i allt vad bantning, GI och LCHF heter. Det finns viktigare saker än att försöka bli smal. Tog ju bara 38 nästan 39 år att komma fram till det *haha*

Den här dippen hittade jag på Ica igår och jag tror ju knappast att jag kommer att blöta ner grönsaker med den. Och scones, jag ska äta scones. Som jag längtat.

Veterinären skulle vid ett tillfälle lyfta upp Affe från golvet och kom väl på att han kanske borde fråga om han är snäll. -Jaa, svarade jag, -det är han verkligen. -Trodde nog det sa veterinären och lyfte upp en hysteriskt lycklig Affe.  Säga vad man vill om Affe, hans stressnivå, hans hysteriska beteende (på andra platser än hemma) koppeldragande osv. Men snäll är han den jycken och god som guld, verkligen. Är övertygad om att jag aldrig någonsin kommer träffa en vänligare hund än honom, min lilla Piraff.

Just det, håller på att byta blogg för denna driver mig så sakteliga till vansinne. Meddelar ny adress när jag fått igång allt.

En dag i taget, med näsan helst ovanför vattenytan.

Tjingeling!