Sprang milen på förmiddagen, utomhus i ett väder som var som gjort att springa i. Skulle visserligen inte bli någon mil idag, bara 5 km det hade jag bestämt. Men bestämmelser är till för att brytas mot. Kom hem, bytte om och tog med mig Affe till svampskogen där jag faktiskt hittade lite mer kantareller *lycka*

Affe var lycklig på sitt sätt då han upptäckte att blåbären minsann återuppstått. Inte hade väl han glömt hur gott det var med blåbär, trots att det gått ett år och han rensade flitigt (helt på egentass) blåbärsrisen från bär.

Lite väl sura i mitt tycke, än så länge  men snart kan blåbärskampen med Affe inledas.

Jobbat har jag naturligtvis gjort och efter det var det dags för ytterligare en kort svamprunda i kombination med hundpromenad där även Fanny fick hänga med. På den rundan kammade jag dock noll på svampfronten.

Tog den dagliga repan i jordgubbslandet men det går trögt och bären vill inte bli så där härligt djupröda som jag vill ha dem.

Nu väntar jag på att Morden i Midsomer ska börja. Lär dock bli ett tryck på inspelningsknappen lagom till första reklampausen eftersom det svider förfärligt i mina ögon. Vilket kanske inte är så konstigt när jag varit i farten hela dagen och knappt suttit på min bakdel mer än när jag rattade bilen till och från arbetet.

Lite lustigt idag på min springrunda. När jag hade en dryg km kvar stod det plötsligt en ren mitt på vägen. Men istället för att ta sin flykt till skogs, springer den mot mig. Dumma, dumma djur. Kanske jag, i mitt svettiga, flåsade tillstånd, var lite lik en brunstig ren eller något, vad vet jag.

Nu är ju renar fredliga djur och hittills har jag aldrig hört talas om någon som blivit attackerad av Rudolf-ren. Men nog kan jag erkänna att jag saktade ner på farten när renen inte gjorde någon ansats att vilja stanna eller vika av. Kan väl tillägga hornen var rätt rejäla. Med ett tiotal meter i mellan oss inser den tydligen sitt misstag och flyr sin kos. En gång var jag tvungen att vända mig om och kolla så att den inte var efter mig, vilket den naturligtvis inte var.

Funderar lite på alla bilarna som stod inkörda här och där längs min springväg, en väg som i vanliga fall är helt öde. Men nu är det ju bärtider och då invaderas skogarna.

Hur som helst, på vägen tillbaka fanns det knappt en enda bil kvar och jag undrar just om det är jag som skrämt folket på flykten. Som jag dunsar fram där längs vägen, frustande och stånkande vore det väl inte konstigt om folk blir rädda. Det finns ju faktiskt björn i faggorna.

Brunstig ren och flåsande björn, jag har många strängar på min lyra.

Natti natti