I går var jag en väldans lycklig Affeägare och Affe var nog en väldans lycklig terrier. Egentligen skulle jag nog inte behöva skriva något i dagens inlägg för bilderna talar sitt egna tydliga språk. Och kanske en av de sämre bilderna säger mest?

   Fyrbent lycka

Affe fick träffa min mosters hund Selma. Det var första mötet och tycke uppstod omedelbart. Som galningar kutade de runt, runt, jaga eller jagas det var frågan. Försökte ta foton men att lyckas få med bägge hundarna på samma bild och dessutom med någorlunda skärpa blev ett nästintill omöjligt företag.

   Små mikropauser i kutandet.

   Försöker förstå vad det är han gör, leker halsduk eller kanske huvudbonad?

   Järnspikar, vad piiinsamt. Tror hon just upptäckte att jag inte är någon riktig man!

För Affes del är det en stor bristvara det där med att vara hund på riktigt och det är nästan ett år sedan han sist var lös och fick busa av sig med en kompis. Fanny gillar ju inte alls det där med att vara lek-social, tyvärr.

   LUFTATTACK! Selma leker sjunkbomb.

   Pussas? Vill du?

   Jag kan visa, jag vet hur man gör.

     AJ! nej inte så.

   Äh, dumma brud. Lets go wild and crazy istället

   Kom igen, nu springer vi.

Min moster bor alldeles vid vattet och naturligtvis dröjde det inte länge innan jyckarna var i plurret, den ena värre (Affe naturligtvis) än den andra.

   Mot vattnet, sisten i är en rutten katt.

Selma nöjde sig med att besöka badet i tasshöjd medan Affe självklart skulle simma. Och när man simmar apporterar man leksak. Så Affe han letade leksak i vild förtvivlan och simmade allt längre ut, döv för alla inkallningar, KRÄK. Jag fick tag på en fotboll, som jag bollade runt med uppe på torra land, vilket tillslut lurade upp den lilla träskråttan.

Resten av dagen hade jag en mycket nöjd, trött och behaglig liten Affe.

  Affe plaskar

   Ensam Affe-fis kvar i vattnet 

Jag är så glad att Affes hundspråk fungerar trots att han vistats nästan hela sitt första år i bur.

Mot måndag och ny vecka.