Hinner ni med? Dags för ett nytt inlägg från tokigterrier :)

Lat lördag och ännu latare söndag. Har i alla fall varit två svängar till skogs idag. En tur med Ruben och en tur med Affe. Inget får mig att må så bra som en skogspromenad i hundarnas sällskap.

Ensamhetsträningen blir lidande under helgen när sambo är hemma. Idag körde jag dock ut honom ur huset så jag åtminstone kunde lägga till en timme i ensamhetsprotokollet. En timme är ju bättre än inget alls resonerar jag.

Barn är viktiga bitar i socialiseringsprocessen och sambo tog med sig Ruben till våra gudbarn. Ett uppskattat möte på alla plan tror jag. Bullen är åtminstone helt slut efter den visiten.

   Snygg-Ruben.

Bullebarnet ser för övrigt ut som en gammal gubbe i truten, det vill säga tandlös. Framtänderna är ett minne blott, tills vidare. Funderade vad det var Affe analyserade djupt och ingående på golvet. Det visade sig vara en pytteliten Ruben-tand.

   Bus-Ruben.

Många är det som fallit ner i Facebook-träsket och de flesta verkar vara totalt oförmögna att ta sig tillbaka till verkligheten. De kan helt enkelt inte släppa alla delningar och meningslösa statusuppdateringar.
Jag har aldrig gillat Facebook och de enda jag egentligen gör där är att "plåga" folk med mina hundbilder. Okej, jag spelar farmheros och candy crush, då men det är något annat det.

Något jag istället trillat dit på är Instagram. Heliga Instagram där jag matas med bilder på sådant jag tycker om och inte riktigt kan se mig mätt på. Plötsligt kan man få en "följare" som befinner sig på andra sidan jordklotet. Tänk att någon från Australien faktiskt gillar mina Ruben-bilder, fatta vad häftigt.

Sänder många tacksamma tankar till M, som introducerade mig i Instagram världen. Jag var lite seg i starten men nu jäklar finns det inga hämningar. Tokigterrier på Instagram, det är jag det.

   Än finns det hopp i naturen.

   Bredvid de gigantiska virkeshögarna känner man sig ganska liten.
Tänk om de skulle börja rulla....

Go söndag på er.

I dag har vi inte gjort många knop, jag och hundarna, vilket är rätt skönt faktiskt. Och för första dagen på vad som känns som evigheter har jag inte packat in mig själv i bilen och kajkat iväg för att ensamhetsträna Ruben. Borde väl egentligen ha gjort det, man ska ju ta tillvara på tillfällena, men orka...... Eller också hade vi kunnat åka till IKEA och socialisera. Men nej, idag myser vi bara hemma.

   Snart har han vuxit i fina Madofi-halsbandet

   Heeeej kompis..

   Ruben ser ut som en riktig pajsare...

   Det ska va gött att leva annars kan det kvitta..

En sväng till skogen har vi varit, jag och hundarna, där jag till största delen av tiden satt på en stubbe och lät Ruben analysera omgivningen. Vi passade på att äta de sista blåbären. Både Ruben och Affe älskar blåbär men skillnaden är att Affe plockar sina själv, sötstrumpa.

   Snälla matte får jag vara lös? Jag lovar att inte gnida mig i något,
på heders tass..

När vi sedan kom hem agerade Ruben mattes stj(hj)älpreda när jag rensade jordgubbslandet. Nu sussar de sött i varsin korg och jag funderar själv på en liten power nap i sackosäcken.

   Lilla hjälpredan..

   Friska luften, skogen och jordgubbslandet
blev lite för mycket för Ruben som somnade
sittandes på köksgolvet.
Hur söt är man inte......

   Tack och hej för mej...
  

Ooops, jag har gjort det igen, låtit er hänga i ovisshetens djungel. Orsak: Min pappa har varit här och vem vill sitta framför datorn då.

   Stöddig kille med tassen på stubben.

Pappa har varit här på arbetsläger. Han hade en lång lista med arbetsuppgifter att beta av och någon rast och ro var det definitivt inte tal om.
Dessutom har vi ränt runt som två torra skinn eftersom Rubens ensamhetsträning fortgår. Pust, vad jobbigt det är. Nästa vecka ska jag passa på att jobba några timmar medan han ensamhetstränar. Bra för mig och bra för jobbet, en så kallad win-win situation. 

   Gosingen Affe tar igen sig på en ny filt.

Ruben har under den gångna veckan roat sig kungligt på pappas bekostnad, pappa som kanske inte alla gånger var fullt så road av bullterriern som satt fast i hans byxben och slet hål i hans strumpor. Stackars pappa.

   Den här bilden är en personlig favorit.

   Karakteristisk bullterrier profil.

Fast kompisar blev dom, pappa och Ruben. Dessutom lärde sig Ruben snabbt pappas frukostrutiner. Vilka innebar att Affe och Ruben tilldelades en bit ost och en bit leverpastej vardera. Bullebarnet vägrade tillslut att gå ut om pappas frukostbestyr sammanföll under planerad utgång.
Varför heter det envis som en åsna när det borde heta envis som en bullterrier.......

 
Lilla Herr Ruben uppvisar även tydliga åsikter om utevistelse när det regnar..... Få se hur det blir när snön kommer....

Istället för att läsa en massa av mitt babbel får ni titta på foton från veckan som gått istället.

   Grabbarna Grus...

   Ruben håller matte under någorlunda uppsikt.

      
  
Finaste lilla Piraff-pojken (än så länge)

 
Fullt ös på viltåkern.

 
Blev rätt lustiga bilder, nästan som att de är målade.

 
Finaste Piraff, inte så fin längre. Hittade något päckel
att rulla sig och det mina vänner luktade
inte kardemumma, så att säga. URK!!!!

   
  
 
Den obligatoriska "Pigg" förnedringen. Ruben Pigg, hahaa

  
KLACKARNA I TAKET, MOT NYA ÄVENTYR.

Just det, jag har ett nytt motto. Kort och
koncist men slagkraftigt.
FÖR ATT JAG KAN!!!

Trevlig helg

Det har varit ett tungt år många sätt och skratt har suttit alltför långt inne, alltför länge. Men igår fick jag ett mms av min sambo, mitt under pågående jakt, som fick mig att skratta så tårarna rann.
-Ber allra ödmjukast berörd part om ursäkt, men va fan, du skulle ha behållit kallingarna på. *haha* jag skrattar fortfarande.
Fast bilden är ju inte bara rolig, den speglar även ett genuint, tvättäkta (hahaaa, flåt) intresse och så fina vovven Storm som sitter så stolt på den fällda älgen och inväntar sin husse. *fnitter igen* men varför inga kalsonger.......

Ruben har varit med mig till blåbärsskogen idag och blåbär var mums fast å andra sidan så är allt mums i Rubens mun. Hmmm, idag kom det ut en EAN kod.... Han fick ett superkort korvspår som gick bra. Hunden börjar dock bli minst sagt älgfixerad.

Affe har under eftermiddagen fått ett nytt spår med färsk älgklöv, ca 1 timmes liggtid, delvis draget över sand/sten.
Det är så otroligt roligt för plötsligt spårar hunden som en klocka. Min parson Emil, som inte längre finns hos oss, var en riktigt spårterminator och nu börjar jag se samma sak i Affe, trots hans få spårtillfällen.
Han spårar numera i ett betydligt lugnare tempo och är riktigt noggrann, det har han inte varit tidigare. Förr har han plötsligt kunnat vika av spåret och ge sig av åt ett helt annat håll, antagligen till något annat välluktande i skogen.
Nu blev  det ett ganska långt spår och man märkte att han blev lite trött mot slutet. Vi hade behövt ta en liten vätskepaus men matten hade glömt vattnet. Så stolt och glad han var när han hittade klöven.  

Trodde ni att jag skulle blåsa er på bilden???? Nä, sån är inte jag, delad glädje är dubbel glädje.
Och man ska ju alltid spara det bästa till sist.......

Mot en ny vecka med nya möjligheter. Wihoooo, min pappa kommer hit på tisdag.

Känsliga varnas. Ruben analyserar död älg...

Imorse var Ruben och hälsade på herr älg igen. Den här gången rådde det ingen tvekan, han viftade på lilla svansen så fort han fick syn på älgen och gick direkt fram för att analysera den. Tungan var tydligen intressant för den fick sig en rejäl omgång och var inte långt ifrån att lossna när Ruben inledde en seg dragkamp med den. Jösses han är stark den här hunden.

Hemma igen var det bara att stoppa Ruben i duschen, han var totalt nerblodad.

En färsk men späd talltopp till frukost, har jag rätt?  

Gapa stort och säg aahhhhhhhhhhh. 

    Doktor Ruben ska analysera din tunga.

   Och möjligtvis ta med mig den hem, om jag kan...

   Efter en blodig analys av älgen ser man ut så här.

   Nybadad och fräsch som en nyponros.

   Fniss..

Lämnade hundarna en dryg timme och åkte till stan. Snacka om partners i brott. Affe öppnade tjänstvilligt grinden till hallen så Ruben fick fri tillgång till alla mina skor på skohyllan. Det var skor all over the place när jag kom hem, grrrr. Och kiss på mattan hade kommit också grrrr igen. Tror dessutom varenda doja blivit av med den där plastpluppen på skosnöret. Morrrrr.

   Så här fint blommar det än. De inköpta
kärlekspelagonerna har verkligen
varit kärleksfulla hela
sommaren.

Var och la två nya spår. Den här gången fick Ruben ett enkelt (men lite för långt) korvspår. Gick väl så där. Han fattar inte riktigt än, det märker man. Men han blev hysteriskt glad över spårslutet, en burk med korv och rå älgfärs.

Affe fick ett lite längre spår idag och chockerar mig genom att spåra så bra. Idag gick han nästan mitt i spårkärnan och när han tappade ringade han in och kom tillbaka igen. Vad har hänt... Han hade till och med tid att hitta några av godisarna jag lämnat i spåret. Spårslutet är dock inte jättekul. Hade samma med bekymmer med min förra hund, som också han hellre hade fortsatt att spåra.

   Affe är beredd.

   Tråksak, har du inget roligare åt mig.

   Yin och Yang

Happy lördag.
  

Jag har påbörjat säkert 5 inlägg men inte lyckats fullfölja ett enda. Nå, det har ändå inte varit någon rolig läsning så ni har inte missat något.

 
Affes mage är ännu lite till och från, vilket så klart oroar mig. Och Ruben fick en släng av utslag. Faktiskt så många att jag bokade in ett veterinärbesök.
Var inte bekymrad från början men det blev värre när jag hittade "rovorna" på tassarna, under ena sporren, på nosen, på huvudet och i örat och..... Jag tillfrågade min guru, min Gud och mitt alltiallo, den heliga Herr Google och det blir man ju minsann inte lyckligare av. Gahhhhh, det kunde ju vara en massa hemskheter.
Men under helgen blev de färre och färre, utslagen alltså, så jag avbokade besöket. Återstår att se om de kommer tillbaka.

Socialträningen fortskrider och vi försöker delta på hundklubbens träningar inne i stan, två gånger i veckan. Dessutom brukar vi passa på att besöka IKEA under helgerna, då det är mycket folk och rörelse där.

Jag har även försökt ta tag i min egen träning på gymmet och i löpspåret. När jag gör det får Ruben hänga med och vänta i bilen. Brukar fylla en kong med mat och sedan frysa in den, då har han att göra medan jag tränar.

 
Två timmar har jag kommit upp i när det gäller Affe och Rubens "ensam-hemma-träning" och det är jag ganska nöjd med. Brukar låta webbkameran spela in deras aktivteter och en del bus är det så klart. Affe trampar mycket, spejar och lyssnar. Ruben är faktiskt betydligt lugnare.

   Vi tillbringade en stund nere vid hamnen, när vi
lämnat Ruben ensam hemma.

   Herr Jätteöra.

Idag har jag gjort något jag saknat länge. Jag har nämligen varit och lagt spår åt både Affe och Ruben. Det var Rubens första spår och det blev på tok för svårt. Nu fattar jag varför man inleder med de så kallade "korvspåren" alltså nybörjarspår. Det var ju visserligen helt kravlöst, så han misslyckades ju inte. Men det kan väl erkännas att matten blidde något besviken. I min enfald trodde och hoppades jag att 13 veckors Ruben skulle spåra klockrent.
Affe däremot förvånade matte positivt genom att spåra jätteduktigt och inte alls lika slarvigt, yvigt och virrigt som han gjort tidigare. Kanske lilla terrierknoppen börjar komma ikapp sin ålder.

   Älgklöv och spårsnitslar.

   Ruben funderar på vad det är som luktar.

   Även om man inte kan spåra ÄN, kan man sitta
och se söt ut.

Det är fredag den trettonde idag och det brukar inte vara någon otursdag för mig. Men just idag gick mitt halsband sönder, ett halsband som hängt 4 år kring min hals och som betyder väldigt mycket för mig. Det är två hängen i form av ringar med inskriptionerna "Min Emil" på den ena  och  "Fanny   Emil" på den andra. Har visserligen funderat på hängena sista tiden och tänkt att jag skulle behöva få dit både Affe och Ruben också. Så kanske det var ett tecken.

Imorgon är det jag som går och lägger korvspår.

Nu borde jag börja städa, usch vad trist.

Ha en trevlig fredag
  

Usch just nu känns det inte roligt alls. Jag är så där superduper, äckligt orolig för Affe. Så orolig att jag går omkring med ett konstant illamående i magen. Och det är just magen som är problemet för lilla Affe-fisen.

Det började i tisdags på förmiddagen då han hade uppenbart ont i magen. Efter ett tag kräktes han, det kom upp lite osmält mat och han blev bättre. Jag avbokade akuttiden jag fått på djursjukhuset.
Har sedan dess gett honom skonkost och tyckte nog det verkade hyfsat. Men igår kom det diarré och han uppvisade under kvällen "ont i magen tecken" igen. Jag blir så orolig att jag nästan går sönder.

Hemma-veterinär Jenny har naturligtvis analyserat tillståndet. Tror inte att han ätit något olämpligt. Det har visserligen tuggats mycket ben och han har satt i sig en del gräs när vi varit ute. Men nej, jag misstänker att det är stress. Det är ingen vidare miljö här hemma just nu för hyperaktiva, stressnissen Affe. Den pågående älgjakten innebär att husse är hemma (hemma å hemma är väl att ta i) vilket innebär att det är ett evigt springande. Det ska bytas kläder, bytas hundar, hämtas korv, laddas telefoner osv. Hundar skäller, hundar piper, främmade hundar på gården. Jag blir själv nästan galen.

 
Dessutom är matten på en massa äventyr med bebisRuben och avundsjuka Affen får inte följa med. Stress, stress, stress. Nu ska jag försöka hålla ställningarna till söndag eftermiddag då allt lugnar ner sig igen. Kära gode Gud, kan du inte pleeeeees avsluta jakten i förtid.......

   Tuffa-Ruben var och hälsade på älgen.

Rubens ögon (öga) har glädjande nog blivit riktigt bra och det bara efter en ynka veckas behandling. Behandlingen (kortisondroppar i ögat)  skall dock fortlöpa under tre veckor till.

   Same, same but different.

Förövrigt har jag ett stort sug i min kropp just nu. Ett sug som alltid återkommer under hösten. Vi talar naturligtvis om spårsuget. Jag hoppas och tror att jag och Ruben ska få många givande stunder i spårmarken. Förhoppningsvis kommer jag att kunna använda honom som eftersökshund på skadat vilt. Har inte lagt något spår åt honom än men gissa om det kliar i kroppen. Han uppvisar redan nu positiva och lovande tecken på att vilja använda sin nos till nosigheter *fniss*
Klurar lite på terrängen, han har ju liksom så korta ben än. Får nog bli på ängen till att börja med.

Nu är det dags att mata Piraffen med torsk, ris och majsvällning. Själv tror jag att jag ska "baka" ihop en lasagne, till min mage. Måste liksom ha något aptitligt när man helst inte vill äta alls...

Kram

Ruben har sedan starten haft lite bekymmer med sina ögon. Det har runnit och varit irriterat. Vid första veterinärbesöket (i Kalix, den lokala kreaturs stationen)  kom de med rådet att jag skulle sätta Zilkeyedroppar i hans ögon, 3 gånger om dagen. Till att börja med blev det bättre men så försämrades det igen.

I torsdags kontaktade jag djurkliniken i Öjebyn, där de har en ytterst kompetent ögonspecialist. - Vi har en avbokad tid hos honom idag, kl 11.15 sedan kommer han att vara ledig ett tag  framöver (LÄS ÄLGJAKT!!!) - Eh, okej, jag kommer!
Hinner jag till Öjebyn från Haparanda på strax över 2 timmar, med tanke på att jag inte vet exakt VAR  det är någonstans? Har bara varit där en gång tidigare, för 100 år sedan.
In med Ruben i bilen, panik, panik, panik. Dåligt med diesel i bilen ännu mer panik. Tur att jag är så naturligt vacker *ironi* för jag hann varken duscha eller fixa till mig. En snabb inventering av mig själv klargjorde att jag åtminstone hade hela, rena kläder på mig, alltid något. Resten får jag helt enkelt kompensera  min bländande personlighet *mer ironi*

 
40 minuter före utsatt tid var jag på plats. Schhhh och hysch, hysch, för när jag räknar på det inser jag att det gått fort, väldigt fort. Men körkortet är än så länge i tryggt förvar i portmonnän, för jag har väl inte klippt några fartkameror, eller......

 
Bilresan med Ruben gick bra och bilåkning verkar inte bli något framtida bekymmer, skönt. I väntrummet på kliniken var han en ängel, så lugn och harmonisk. Han tittade så klart på de andra besökarna men låg lugnt och stilla i min famn. Valpar väcker alltid uppmärksamhet men "bullar" lite extra, har jag märkt. - Vad roligt med en lite "annorlunda" ras sa en av de som inte kunde motstå "Rubencharmen"

Han fick en diagnos på sina problem, follikulär konjunktivit,  en ganska vanlig åkomma hos unga hundar tydligen. Under 1 månads tid ska han nu behandlas med kortisondroppar och sedan ska det förhoppningsvis vara bra. Undrar om jag någonsin kommer att få äga en kärnfrisk hund........

I fredags åkte Affe, Ruben, jag och husse till bästa badstället och hade en mysig stund. Ruben är inget vattendjur än så länge men tror att det kommer att ge sig med tiden. Han tittade avundsjukt när Affe plaskade men nöjde sig med att gå ut en liten bit i vattnet med jättetassarna. Bilderna i inlägget är så klart tagna där.

Igår var vi och stadstränade och vad passar väl bättre än att tillbringa passet vid ingången till IKEA. Och imorgon bär det av till veterinären igen. Då är det dags för 12 veckors sprutan.