Hinner ni med? Dags för ett nytt inlägg från tokigterrier :)

Lat lördag och ännu latare söndag. Har i alla fall varit två svängar till skogs idag. En tur med Ruben och en tur med Affe. Inget får mig att må så bra som en skogspromenad i hundarnas sällskap.

Ensamhetsträningen blir lidande under helgen när sambo är hemma. Idag körde jag dock ut honom ur huset så jag åtminstone kunde lägga till en timme i ensamhetsprotokollet. En timme är ju bättre än inget alls resonerar jag.

Barn är viktiga bitar i socialiseringsprocessen och sambo tog med sig Ruben till våra gudbarn. Ett uppskattat möte på alla plan tror jag. Bullen är åtminstone helt slut efter den visiten.

   Snygg-Ruben.

Bullebarnet ser för övrigt ut som en gammal gubbe i truten, det vill säga tandlös. Framtänderna är ett minne blott, tills vidare. Funderade vad det var Affe analyserade djupt och ingående på golvet. Det visade sig vara en pytteliten Ruben-tand.

   Bus-Ruben.

Många är det som fallit ner i Facebook-träsket och de flesta verkar vara totalt oförmögna att ta sig tillbaka till verkligheten. De kan helt enkelt inte släppa alla delningar och meningslösa statusuppdateringar.
Jag har aldrig gillat Facebook och de enda jag egentligen gör där är att "plåga" folk med mina hundbilder. Okej, jag spelar farmheros och candy crush, då men det är något annat det.

Något jag istället trillat dit på är Instagram. Heliga Instagram där jag matas med bilder på sådant jag tycker om och inte riktigt kan se mig mätt på. Plötsligt kan man få en "följare" som befinner sig på andra sidan jordklotet. Tänk att någon från Australien faktiskt gillar mina Ruben-bilder, fatta vad häftigt.

Sänder många tacksamma tankar till M, som introducerade mig i Instagram världen. Jag var lite seg i starten men nu jäklar finns det inga hämningar. Tokigterrier på Instagram, det är jag det.

   Än finns det hopp i naturen.

   Bredvid de gigantiska virkeshögarna känner man sig ganska liten.
Tänk om de skulle börja rulla....

Go söndag på er.