Jag och Affe var på rallylydnad igår. Nu var vi ju inte där för själva rallylydnadens skull utan mest för att socialisera.

Första 5 minuterna efter vår ankomst var han gräslig och faktiskt liknar mest en fisk på torra land. Det spritter i hela Affekroppen, en salig blandning av lycka, iver, stress, glädje och nyfikenhet.

Utrustad med klicker, korv, grillad kyckling och mjukost inledde vi vårt kravlösa träningspass, att ”bara” vara. Kontakt-klick osv.

Han var riktigt duktig och verkade dessutom tycka att det var rätt roligt att vara där.

Vi avancerade och kunde promenera omkring och han fortsatte att ta regelbunden spontankontakt med avbrott för vissa hysteriska, lyckoutfall.

Passet avslutades såklart med hundsurr och faktiskt kunde den lilla terrierrumpan nudda asfalten i sittande position lite då och då. En nöjd och lycklig matte som insett att det faktiskt finns hopp för den lilla pestråttan.

Några extra timmar skulle idag ha landat i lönekuvertet men för att skona mitt knä avstod jag.

Åkte till staden för att köpa ett knäskydd men var tvungen att avvakta tills jag fått tag på sjukgymnasten. Vill gärna veta vilket han rekommenderar innan jag investerar, eftersom det ena skyddet, i mina ögon var ohyggligt dyrt, hela 619 spänn och verkade dessutom synnerligen obekvämt med sina stålskenor. *Hehe* det skyddet ger nästan lite Forrest Gump vibbar - Ruuuuun Forrest, run.

Tycker nog att knäet blivit lite bättre men då stödjer jag ju förstås knappt på det överhuvudtaget. Är orolig för kommande arbetsdagar då jag har långa, långa pass som ska avverkas. Vill inte behöva vara borta från jobbet men är samtidigt väldigt mån om att mitt knä ska bli bra, snabbt.

Idag är förövrigt dag tre utan träning och nu börjar olustighetskänslan komma krypande

Tillökning fick vi tidigt imorse    Vid fyra snåret fick vår jämte Alba en liten hanvalp på dryga 600 gr. Det var D-kullen det och jag har redan namngett honom, (inofficiellt) till David- the devil

Vädret är som mitt humör, grått. Nu ska jag gå och göra ingenting eftersom det är det enda jag kan just nu 

Ha det gott.

Knäet sitter kvar och gör ajaj när jag böjer det. Att gå i trappor är pest och kolera. Hittade idag ett stort blåmärke på baksidan av benet, just ovanför knävecket. Inte kan väl det ha något samband med det som knixade till i knäet när jag sprang?

Antar att jag måste vila hela veckan, hur det nu ska gå till. Ska försöka kontakta en ”knäfixare” imorn.

Mot bättre vetande begav jag mig iväg med Affen till spårskogen, där vi tillbringat hela eftermiddagen, delvis i ösregn men är man entusiast så är man. Fast själva brukar vi förstås beteckna oss som spårnördar, hihi.

Affe skulle få två spår, ett som jag gick och ett som min trogna spårkompanjon gick. Skulle egentligen ha gått ett spår åt hennes vovva med men mitt knä var inte riktigt med på noterna, så hon får ha det tillgodo.

Spåret då? Jo vill börja med att ge mig själv ett stort pluspoäng eftersom jag lyckades komma ihåg att snitsla denna gång. Till Affe utdelar jag däremot minuspoäng, rörande hans insats i spår ett (mitt spår) Ofokuserad, oengagerad och olustig kan sammanfatta hans första spår. Han for som en vante fram och tillbaka, tittade på bilar, åt bajs, hoppade och studsade, totalt ointresserad. Morr, grrr, gaah.

Luften gick ur mig och jag blev alldeles förkrossad. Om vi inte kan spåra tillsammans, vad sjutton ska vi då göra? Hann i tanken redan placera spårlinan och selen på hyllan, för gott. Det var med tunga steg jag gick tillbaka till bilen.

Hade inga förväntningar alls på spår nummer två. Men se nu gick det plötsligt bättre. Visst tappade han och var ute och virrade men hittade tillbaka och spårade riktigt fint bitvis och det är ju så mycket roligare (och nyttigare) att gå någon annans spår. Så tack.

Men han känns absolut inte ”spårsäker” fast det är kanske lite tidigt att kunna förvänta sig sådant?

Jag har stora problem att läsa honom, blir så osäker på om han söker ett tappat spår eller om han helt enkelt hittat något mer spännande att följa på.

Med Emil var det aldrig några konstigheter vilket har fått mig att inse hur lite jag egentligen kan om spår. Jag behöver nog gå en nybörjarkurs.

Har i alla fall hittat ett spårslut han verkligen gillar, en pipis. Jösses så roligt han hade med denna leksak. Han kastade upp den i luften och verkligen lekte, underbart att se.

Så kom spårhoppet tillbaka i en tvärvändning igen. Tur att man har lätt för att glädja sig för småsakerna och sätta tilltro till minsta lilla framsteg. Och ändå kallar folk mig för pessimist.

Vi går ju i väntans tider men än så länge lyser tillökningen med sin frånvaro. 63 dygn har gått i Albas dräktighet så den ensamma lilla valpen borde se dagens ljus när som helst nu.

Go kväll.

Jag minns en solig dag i Nikkala, jag minns den som igår, trots att det snart redan gått två år. Det var den dagen då mitt knä gick sönder på riktigt. Jag minns känslan och jag minns smärtan och idag får jag åter hälsa dem välkomna, mitt knä har havererat

Jag är så fruktansvärt ledsen, upprörd och framförallt ångerfull. Varför åkte jag och tränade, varför fortsatte jag springa när det gjorde "lite" ont, varför slutade jag inte, varför är jag så envis, varför, varför. Nu förstår ni kanske varför jag ger mig i kast med terriers

Jag har tagit i för mycket denna vecka, det vet jag. Sprang 10 km i tisdags, 5 km på torsdag, 6 km i fredags och 11 km idag.

Kan mycket väl vara så att detta var det sista korkade Jenny sprang för denna säsong. Så typiskt när man just börjar märka resultat på uthållighet och kondition.

Förra gången detta inträffade blev jag ett ilsket, självömkande vrak och grät många bittra tårar. Tårar har jag fällt i dag med och fler lär det väl bli. Fast ett litet ljus av hopp finns ändå, kanske är det inte riktigt lika illa som för två år sedan, hoppas, hoppas.

Medbjuden på spår blev jag och var så klart tvungen pga. knäet att tacka nej. Bitterheten kommer krypande som en slemmig mask.

Men imorgon bär det förhoppningsvis av till skogs. Tror nämligen inte att det är bra att knäet stelnar ihop totalt, bättre att röra sig lite lätt och då är ju lite Affespår perfekt, intalar jag mig.

Nu lite annat.  En bild på min nya bil, en Kia Sportage. Fin och bra men pytteliten skuff och lite slö i omkörningarna, det ogillar jag.

   Inte en diskret färg, orange metallic. Men riktigt snygg.

Affe brukar ibland få följa med i badrummet när jag är där och duschar, viker tvätt mm. Han största nöje är då att riva ut strumpor från husses strumplåda. Par efter par drar han ut, dödar dem, hämtar ett nytt par som går samma öde tillmötes. Tillslut ligger han på rygg och vältar sig i alla ”dödade” strumpor, så söt.  

Igår gick han lös på min sportsko som han hittade i träningsväskan, men då blev det minsann ajabaja. Känns lite som han är inne i en ny valpperiod eller ny är väl fel att säga, han har ju aldrig fått ha någon.

Strump-tjuv  

   Det man hittar det får man, visst matte?

   Det finns ett par till, där längst bak, bara lite till så når jag dem.

Sambo är lite av en turnisse utav sig och vinner än det ena och än det andra. Nu hade han turen att vinna en tårta och inte vilken tårta som helst utan en morsdagstårta. Vi är inte knussliga med etiketten och satte naturligtvis omgående kniven i tårtan. God var den och mätt är jag.

   En maskerad prinsesstårta.

Tårtan i genomskärning.

Hoppas ni haft en bättre och trevligare dag än jag. Nu ska jag slicka mina sår och ladda för en bättre morgondag.

Kom till jobbet igår morse och möttes i fikarummet av en skurmedelslukt så stark att den lätt kunnat knocka en vuxen karl.

Hela kylen var tömd och innehållet var kastat. - Det är magsjuka säger tjejen som stod för rengöringsdoften. Jag fattade noll. Riva ut allt och sanera bara för att någon har magsjuka, verkar drastiskt.

Men det visade sig att det inte bara var någon som hade magsjuka, utan några. Närmare bestämt elva och innan dagen var slut hann det bli 15 styckna som insjuknat.

Vissa åkommor har en konstig effekt att kunna trigga igång en inneboende hypokondriker. Så fort ordet magsjuka nämns börjar det gå runt i magen och man blir lite lätt illamående. Jag vägrade lämna förbutiken på hela dagen, ens för att gå på rast och jag vet inte hur många gånger jag tvättade och spritade händerna. 

Min teori var att sjukdomen grasserade som värst i bakre delarna av huset, lager, fikarum osv. så om höll mig i mitt hörn (förbutiken) så kanske jag kunde klara mig. Än så länge har inga symptom dykt upp så jag antar att jag klarat mig. De är som vanligt de klena som ryker först.

Onsdagkväll betyder hundträning i stan och äntligen lyckades jag och Affen ta oss dit. Men det var riktigt nära att jag omgående packade in jycken i bilen och åkte hem igen. Han var/är så jobbig, en riktig liten pestapa. Utmaningen blev förstås ENORM då det bland annat sprang en massa nummerlappsförsedda ungar runt en av byggnaderna.

Affes träning var helt kravlös, förutom inte dra i kopplet då, varje kontakt han tog belönade jag. Från att ha varit en skenande jetmotor lugnade han ner sig mot slutet och var rätt duktig.

Obeskrivligt skönt att ha kommit igång med denna bit. Till helgen hoppas jag på bra väder så det kan bli lite spårrevansch.

Det är mycket bråk just nu mellan Affe och mig och det är två starka viljor. Han är hopplös på promenaderna och det är inte längre någon njutning att vara ute och gå. Han ligger på konstant och drar i kopplet, jag blir irriterad och det hjälper ju föga. Vet inte hur i hela friden jag ska lyckas upprätta kontakt med denna vovve och få honom att bryta.

Kors i taket. Fick nya gatewayen (modemet) från Telia igår och faktiskt verkar det nu äntligen fungera, gissa om jag är lycklig.

Efter diverse återkopplingar hit och dit blev summan av kardemumman att jag ska bli kompenserad för allt krångel, strul och utebliven leverans. All heder och bra gjort Telia.

På gång är en sats med kalljästa bovetefrallor som ska avnjutas till morgondagens frukost. En svängom med dammsugaren och moppen ska också hinnas med innan det är läggdags. Avslutar kvällen med nybakade scones och en kopp te.

En sak till innan jag avrundar. Jag vet att jag nojjar en aning om mitt hår (flåt)men mina förändringar är sällan små eller som min mor sa - det blir lite drastiskt. Så idag när jag besökte min arbetsplats civil (och utan huvudbonad) var det flera av mina kollegor som sa – nämen är det du, jag kände inte igen dig. Då vet man att man är förändrad.

Trevlig kväll.

Idag känns det lite extra bra eftersom jag sitter med senaste lönespecen i handen och gottar mig inte bara åt den största lönen på evigheter utan också att de tilldelat mig nya semesterdagar. Inte full kvot men jag är ändå helnöjd, då jag var högst tveksam till om jag skulle få några alls. Kanske, kanske det blir lite ledigt till hösten, trots allt.

Jag har äntligen en egen bil igen (av för mig nytt fabrikat), som rullar och mår bra. Nu ska jag inreda den med hundbur och andra nödvändigheter. Ska bli helt underbart att kunna köra och fara som man själv vill igen, utan att ta hänsyn till någon annan.

Min morgon har varit hektisk. Startade kl 6 på gymmet och sprang milen. Dödens jobbigt var det men lyckades ändå förbättra tiden, 56.24 gick det på idag.

Direkt efter gymmet var det frissabesök, hann inte ens hem i mellan. Tur att det finns dusch på gymmet annars hade jag nog inte blivit insläppt på salongen.

Dagens besök resulterade i att jag numera är en blond Jens. Hjälp! Mina öron står ut och sambo har definitivt längre hår än mig. Herregud, var hans första kommentar.

Keps, keps, keps.

Efter frissan bar det omgående av till jobbet och nu, hemma igen, har jag fyllt magen med älgkött, potatissallad och kaffe, gött och sitter som bäst och och tar igen mig från kvällspromenaden med Herr Piraff. Den jycken kan sina trick för att driva mig till vansinne. När han känner lukten av något intressant blir han helt omöjlig. Han kastar sig fram, drar i kopplet, går på bakbenen, huvaligen. Tålamod och åter tålamod.

Jösses vad det blåser där ute.

Jag skonade min vrakbil från alla resor utom en idag, den till jobbet. Trötthet (lathet) löste den första resan (morgonträningen sket sig alltså) och regnet fixade det skulle ha blivit den tredje svängen, hundträningen.

Det verkligen öser ner där ute och jag ska snart krypa ner under täcket och somna till ljudet av regndroppar som piskar mot plåttaket.

Fast förmiddagen var varm, solig och jättefin. Efter en rejäl långpromenad med båda vovvarna (samtidigt) låg jag och Affen ute på gräsmattan och tränade på att göra ingenting. Vem har sagt att det är jobbigt att träna hund?

En retsam sädesärla höll på att driva mig och kanske framför allt Affe till vansinne på vägen hem. Den parkerade sin rumpa konstant 5-6 meter framför oss och ni förstår ju hur Affe reagerade. Naturligtvis skulle han infånga och antagligen sluka den. Det blev till att leka träd många gånger innan fågeln gav upp och flög sin kos.

Har fortfarande ingen hemtelefon och det börjar bli en riktig följetång av det här dravlet. Jag blev ju lovad ett nytt modem som enligt supporten skulle komma senast torsdag förra veckan. Det blev torsdag och inget paket kom. Det blev fredag och inget paket kom. Inte heller idag dök det upp någon leverans. Dags för ett nytt telefonsamtal och gissa vad, det hade inte skett något utskick av modemet. Tur att man är en lugn och sansad människa.

Men nog kokade jag idag när jag radade upp dagens paketleveras på Icas posthyllor och insåg att det inte blev något idag heller. En fördel när man hanterar posten är ju att man omgående vet om man själv erhållit någon försändelse. Pratade med en verkligt trevlig kille hos Telia som beklagade det hela. To be continued.

Somliga är verkligen som klippta och skurna för telefonförsäljning. Under kvällen har jag förutom Telia då, samtalat med en säljare på ett försäkringsbolag rörande en bilförsäkring. Han var så rackarns trevlig att han nog nästan kunnat prångla på mig varenda tilläggsförsäkring som fanns att tillgå. - Jaha sa sambo frågade du om självrisk vid viltkollision då? Va, eh, näää glömde ju det ju.

Go natt.

Fick en spårförfrågan av en vän  och naturligtvis tackade jag JA! Fort packa ihop spårsakerna, koka kaffet, fixa något att tugga på, in med vovvan i bilen och iväg.

Så mycket nya erfarenheter och dessutom ”nosgymnastik” inte undra på att han nu sover som en klubbad säl. Det mesta med dagens spårande blev faktiskt nytt för honom, när jag tänker efter.

   Utslagen terrier.

Affe är ju väldigt ”mycket” i allt han gör. Är han glad så är han hysteriskt glad och blir han intresserad av något, övergår det i fixering osv. Men märkte när vi hade fikapaus att han kunde släppa och sitta ner korta stunder, även lyssna lite lätt på mattes önskemål i mellan åt.

Spåret då? Njaa. Eller om vi säger så här, hade spårläggaren (jag) lagt spåret i normal terräng (i vart fall en terräng där man inte behövde vadarstövlar) och snitslat kontinuerligt, samt märkt ut spårslutet hade det nog kunnat gå vägen. Två gånger fick jag vända tillbaka när jag la spåret eftersom det var alldeles för blött (läs myr) När jag för tredje gången riggade spåret var jag väl en aningen less eller virrig eller senil eller jag vet inte men jag glömde iallfall att snitsla.

Iklädd sele.

Affes upptag var minst sagt virrigt och han fattade inte riktigt vad han skulle göra. Efter många om och men tog han i alla fall upp spåret. Allt gick väl hyfsat ända tills alla två snitslarna var passerade, so far so good och nu då? Affe gick vidare framåt men nä tyckte jag, där har jag nog inte gått, det är ju så blött och inte fanns det en snitsel så långt ögat nådde. Så vi vände tillbaka. Hur sjutton skulle jag nu hitta Affes plåtskål?

   Affe, in action.

Hade lagt ett reservspår, tänkt att vara enkelt och det gick väl ganska ok, bitvis. Men han är svår att läsa och intresset för andra lukter är stort. Han hittade i alla fall spårslutet och lite kul var det nog med pipisen som belöning.

   Wow, jag hittade en pipis i skogen, likdan som jag har hemma, konstigt.

Vi gick tillbaka till första spåret för att se om vi kunde få honom att ta upp något, hur lätt det nu är när vi hunnit trampa omkring där kors och tvärs. Han gjorde otroligt nog ett upptag och det visade sig att Affe haft rätt första gången och varit ytterst nära spårslutet (vad fiffigt om matte hade kommit ihåg märka ut slutet, fast då hade det ju blivit för lätt)

    Matte filosoferar över hur det kunde bli så galet. Men mig kvittar det.

Visdomsorden: Jenny, lär dig lita på din hund, har jag fått höra mer än en gång men det gällde ju Emil, inte Piraffen. Vad i himlens namn tänkte jag på egentligen när jag bara utnyttjade två snitslar och struntade i att märka ut slutet. Jösses.

           Min spårkompis, Nemo som just belönas för att ha hittat en pinne.

Att tänka på till nästa spår

* Inte gå fler spår på hemmaplan (alltså runt knuten) innan han fått in rätta tänket och fattat grejen (mycket talspråk här)

* Belöningen. Pipis var helt ok men kanske fästa den i snöre så den blir alive.

* Terrängen. Variera den men tillsvidare försöka undvika pors och extrem myrmark

* Gärna ha med åskådare så han vänjer sig vid det.

* Låta någon annan gå spåret

* SNITSLA, SNITSLA, SNITSLA

Kan inte fatta att timmarna i skogen går så fort. Åkte iväg strax innan två och var hemma först efter halv sex. Men det här är de absolut bästa dagarna och som jag saknat dem.

Imorgon skulle jag vela besöka gymmet och åka till hundträningen efter jobbet men det betyder sammantaget tre svängar till stan med en bil som inte borde rulla en endaste liten meter, innan den är fixad. Lager, damasker och allt mellan himmel och jord är i oskick *arg* 

Inga onödiga svängar sa sambo innan han begav sig söder ut i förmiddags. I min lilla värld är alla svängarna minst lika nödvändiga och nix de går inte att genomföra i ett kör.

Grattis till någon som blir ytterligare ett år rikare idag   

Sitter och pustar ut lite efter några hektiska arbetsdagar. Nu vilar jag en dag och kör vidare på måndag igen.

Men det blidde en schemaändring i fredags och ekonomen i mig gnisslar tänder, även om ändringen faktiskt var eget önskemål.

Fick mig en näsbränna och tankeställare under torsdagens maratonpass då jag klåpade mig rejält.

Nu kunde jag rätta till misstaget relativt enkelt men faktum kvarstår, jag gjorde en miss. Bara att konstatera att min hjärna kopplar ner (mer än vanligt   ) när jag blir trött.

Affe lägger nosen i blöt. Förlåt i stubben menar jag ;)  

På mina extra lediga timmar hann jag ta Piraffen på en skogstur, där han hittade något avskyvärt att rulla sig i. När han var klar med gnidandet avslutade han det hela med att sätta i sig resterna av päcklet. Mätt i magen och doftade ljuvligt. Yummi. 

Fanny fick hänga med på en joggingrunda och dessutom hann jag snabbstäda huset och tvätta lite. Så helt bortkastad blev ju inte tiden, trots allt.

Träningen går lite tungt just nu och det är så motigt att ta sig till gymmet. Idag klev jag visserligen upp vanlig gymtid, dvs. 05.20 men åkte istället till elljusspåret och körde 2*3 km. Samma välbefinnande som efter gymmet vill emellertid inte riktigt infinna sig. Försöker dock resonera som så att 6 km i kuperad terräng måste ju vara bättre än ingenting alls. För svettig och trött det blir jag ju.

Sedan är det nog så att jag måste anskaffa en pulsklocka om jag ska bli något klokare på min träning. Inne har man ju stenkoll på allt (nästan) men ute är det svårare och jag har absolut ingen aning om hur fort jag springer och hur jobbigt eller lätt det är.

Synd att det är så långt till jul och födelsedag. Någon som vill ge present i efter- eller förskott kanske, he he.

Affe fick imorse se sin första älg och till min stora lättnad och lycka befann han sig i koppel. Tror jag kommer att behöva skaffa pejl på honom eller åtminstone försöka återuppväcka Petlinken, för jaktintresse det saknar han inte.

Gäsp, denna kväll lär inte bli lång.