Fick en spårförfrågan av en vän  och naturligtvis tackade jag JA! Fort packa ihop spårsakerna, koka kaffet, fixa något att tugga på, in med vovvan i bilen och iväg.

Så mycket nya erfarenheter och dessutom ”nosgymnastik” inte undra på att han nu sover som en klubbad säl. Det mesta med dagens spårande blev faktiskt nytt för honom, när jag tänker efter.

   Utslagen terrier.

Affe är ju väldigt ”mycket” i allt han gör. Är han glad så är han hysteriskt glad och blir han intresserad av något, övergår det i fixering osv. Men märkte när vi hade fikapaus att han kunde släppa och sitta ner korta stunder, även lyssna lite lätt på mattes önskemål i mellan åt.

Spåret då? Njaa. Eller om vi säger så här, hade spårläggaren (jag) lagt spåret i normal terräng (i vart fall en terräng där man inte behövde vadarstövlar) och snitslat kontinuerligt, samt märkt ut spårslutet hade det nog kunnat gå vägen. Två gånger fick jag vända tillbaka när jag la spåret eftersom det var alldeles för blött (läs myr) När jag för tredje gången riggade spåret var jag väl en aningen less eller virrig eller senil eller jag vet inte men jag glömde iallfall att snitsla.

Iklädd sele.

Affes upptag var minst sagt virrigt och han fattade inte riktigt vad han skulle göra. Efter många om och men tog han i alla fall upp spåret. Allt gick väl hyfsat ända tills alla två snitslarna var passerade, so far so good och nu då? Affe gick vidare framåt men nä tyckte jag, där har jag nog inte gått, det är ju så blött och inte fanns det en snitsel så långt ögat nådde. Så vi vände tillbaka. Hur sjutton skulle jag nu hitta Affes plåtskål?

   Affe, in action.

Hade lagt ett reservspår, tänkt att vara enkelt och det gick väl ganska ok, bitvis. Men han är svår att läsa och intresset för andra lukter är stort. Han hittade i alla fall spårslutet och lite kul var det nog med pipisen som belöning.

   Wow, jag hittade en pipis i skogen, likdan som jag har hemma, konstigt.

Vi gick tillbaka till första spåret för att se om vi kunde få honom att ta upp något, hur lätt det nu är när vi hunnit trampa omkring där kors och tvärs. Han gjorde otroligt nog ett upptag och det visade sig att Affe haft rätt första gången och varit ytterst nära spårslutet (vad fiffigt om matte hade kommit ihåg märka ut slutet, fast då hade det ju blivit för lätt)

    Matte filosoferar över hur det kunde bli så galet. Men mig kvittar det.

Visdomsorden: Jenny, lär dig lita på din hund, har jag fått höra mer än en gång men det gällde ju Emil, inte Piraffen. Vad i himlens namn tänkte jag på egentligen när jag bara utnyttjade två snitslar och struntade i att märka ut slutet. Jösses.

           Min spårkompis, Nemo som just belönas för att ha hittat en pinne.

Att tänka på till nästa spår

* Inte gå fler spår på hemmaplan (alltså runt knuten) innan han fått in rätta tänket och fattat grejen (mycket talspråk här)

* Belöningen. Pipis var helt ok men kanske fästa den i snöre så den blir alive.

* Terrängen. Variera den men tillsvidare försöka undvika pors och extrem myrmark

* Gärna ha med åskådare så han vänjer sig vid det.

* Låta någon annan gå spåret

* SNITSLA, SNITSLA, SNITSLA

Kan inte fatta att timmarna i skogen går så fort. Åkte iväg strax innan två och var hemma först efter halv sex. Men det här är de absolut bästa dagarna och som jag saknat dem.

Imorgon skulle jag vela besöka gymmet och åka till hundträningen efter jobbet men det betyder sammantaget tre svängar till stan med en bil som inte borde rulla en endaste liten meter, innan den är fixad. Lager, damasker och allt mellan himmel och jord är i oskick *arg* 

Inga onödiga svängar sa sambo innan han begav sig söder ut i förmiddags. I min lilla värld är alla svängarna minst lika nödvändiga och nix de går inte att genomföra i ett kör.

Grattis till någon som blir ytterligare ett år rikare idag