Redan 20.30 låg jag nedbäddad i min sköna säng igår. De föregående 30 minuterna hade jag tillbringat sovandes med huvudet mot köksbordet, så obeskrivligt trött.

Anar att det är vårt nytillskott, Lotta som sakta men säkert suger livet ur mig med sitt pipande. Har aldrig varit med om maken till pipgris och obelåten valp, inget duger

Det går heller inte så bra med Affe och valpen. Det är i dags läget helt omöjligt att dem tillsammans. Han blir så uppspelt och valpen ogillar det starkt, vilket triggar Affe ytterligare. Så nu får valpen vara i en egen liten hage här i köket, något som inte alls passar Lotta the siren. Rena rama cirkusen med andra ord.

Igår tog jag en riktigt lång promenad med båda hundarna samtidigt och det gick så mycket bättre än tidigare. Visserligen utför han fortfarande busattacker mot Fanny men inte lika ofta och intensivt. Han lyssnar lite bättre och jag börjar ”få igenom” vissa saker. Jag kan även rasta båda hundarna samtidigt ute på gården, det har inte gått tidigare.

Små, små pyttesaker som gör att det känns allt hoppfullare att det kanske blir en vettig hund i framtiden av Piraffen.

Det jag önskar mest just nu är att han skulle ha ett mellanläge. I dag är det antingen PÅ eller AV och mest på, om jag ska vara ärlig. Och jag skulle vilja hitta en metod för att bryta honom när han fixerar sig vid något. Men det kommer nog.

Idag stuvade jag in honom i bilen och begav mig till stan för att gå promenad och stadsträna. Var dock nära att packa in eländet igen redan på Icas parkering där han omgående började köra sina hysteriska moves på bakbenen samt frambringade ljudet av svårt astmasjuk individ. Men han lugnade sig ganska snabbt och gick stundvis riktigt fint.

Men nog är det trist att gå i stan och längs gångvägarna, det är ju så förbannat mycket glassplitter och skräp överallt. Jag hade nog kunnat få ihop en helt ny garderob om jag plockat upp alla kläder som jag sett legat slängda i dikena. Vad håller folk i stan på med egentligen?

Som avslutning tog vi en repa utanför Ikea. Den här hunden blir så himlastormande lycklig av att se människor och naturligtvis tycker han att han ska hälsa på alla. Han ser ut som en känguru när han står på sina bakben och studsar, öronen flaxar och tungan dinglar, -Hej, heeej, hallllå, ser ni inte mig? Så nu belönade jag honom när han satte ner sin bak och tittade på mig istället för på folket.

Sedan kom det en hund och då tog mattes nerver slut. 90 minuters promenerade varvat med det sociala och nu hehe ligger han på rygg med tassarna i vädret och sover.

Ha det!