Tänka sig, Affen-Piraffen var inte halt idag, kanske lite stel eller möjligtvis öm men det är väl inte förvånande efter gårdagens tur.

Jag tror aldrig jag sett honom så trött som han var igår och innan jag ens hunnit borsta tänderna vid läggdags, hade han grävt ner sig i sin sovsäck. Vanligen sitter han och inväntar mig innan han kan komma till ro.

Märkte imorse att han gjort enorma framsteg under promenaderna längs ”stora” vägen och speciellt då i mötet med bilar. Tidigare har han gått på bakbenen och låst sig men nu tittar han först på mötande bilen sedan kommer han på – Ja, just det, jag ska ju titta på matte. Passerande bilar är svårare, blir lite jaktlust där men vi jobbar vidare.

Det är alltid lite jobbigt att ”kliva upp” morgonen efter ett Affe-race och kanske få det tråkiga beskedet att han är halt. Men nu känns det verkligen underbart att på riktigt kunna ta med honom i framtidsplanerna. Jag har helt ärligt inte vågat hoppats fullt ut tidigare.

Har insett att jag inte kan tillrättalägga hela omgivningen och anpassa miljön för att den ska passa honom. Jag kan inte göra marken slät eller undvika alla hinder bara för att han kanske kan gå sönder. Jag har gjort absolut allt vad jag kunnat för att läka honom resten får tiden helt enkelt visa an.

Fniss, måste få berätta om mig och Fanny imorse, vi måste ha sett hysteriskt roliga ut imorse om någon haft möjlighet att bevittna oss.

Istället för att gå med Fanny beslöt jag mig för att springa (eller jogga är kanske en bättre benämning). Har någon gång, för flera år sedan sprungit med henne men då i koppel, nu fick hon vara lös och fri som vinden.

På vägen bort låg hon konstant 15-20 meter bakom. Upprepade gånger när jag vände mig om för att kolla läget syntes det bara en vit pladuska på vägen som oftast gned sig mot något delikat och väldoftande, NOT.

På vägen hem var det däremot ombytta roller. Fanny först och jag låg bakom och jagade. *Ha ha* tänk er synen, Fanny jagar mig och sedan vice versa. I sista backen (den så kallade mördarbacken) låg vi dock jämsides.

Det är nu en trött liten Fanny som nu pustar ut i soffan och det kommer små behagliga snarkljud från henne. För matte blev det väl inte så mycket till springrunda fast marschen hem gick ju i rätt hyfsat tempo, hon hade minsann sprutt kvar i benen, lilla fröken Fanny.  

Jag är så imponerad. Vet inte hur jag lyckats men någonting har jag iallafall gjort rätt med den hunden, Fanny alltså. På vägen hem satt det en hare, helt paralyserad mitt på vägen och naturligtvis såg Fanny den. När den sedan, ca 10 meter framför oss, återfick rörelseförmågan, stack hon då efter den? Nix pix!

Det ni. När hon ökade farten lite, kallade jag in henne och hon kom som ett skott. Storartat enligt mig och ingen jaktlust enligt husse, so what.

En stund senare hade vi ännu en hare framför oss som envisades med att zick zacka sig fram längs vägen. Inte heller den jagade hon efter.

Älgar har jag aldrig oroat mig för. Det är otäcka, stora saker som hon helst undviker men hare har vi aldrig haft närkontakt med, så lite tveksam har jag allt varit. Men nu vet jag. Småfåglar däremot lever farligt. 

Kan tillägga att inkallning hemma på gården, när det finns någon intressant lukt eller något ätbart i gräset, funkar icke.

Frågan är hur jag ska få Affe att funka på samma sätt? Hade det varit han som varit lös hade det garanterat blivit harpalt till middag idag.

Hej svejs