Tänka sig, Affen-Piraffen var inte halt idag, kanske lite stel eller möjligtvis öm men det är väl inte förvånande efter gårdagens tur.

Jag tror aldrig jag sett honom så trött som han var igår och innan jag ens hunnit borsta tänderna vid läggdags, hade han grävt ner sig i sin sovsäck. Vanligen sitter han och inväntar mig innan han kan komma till ro.

Märkte imorse att han gjort enorma framsteg under promenaderna längs ”stora” vägen och speciellt då i mötet med bilar. Tidigare har han gått på bakbenen och låst sig men nu tittar han först på mötande bilen sedan kommer han på – Ja, just det, jag ska ju titta på matte. Passerande bilar är svårare, blir lite jaktlust där men vi jobbar vidare.

Det är alltid lite jobbigt att ”kliva upp” morgonen efter ett Affe-race och kanske få det tråkiga beskedet att han är halt. Men nu känns det verkligen underbart att på riktigt kunna ta med honom i framtidsplanerna. Jag har helt ärligt inte vågat hoppats fullt ut tidigare.

Har insett att jag inte kan tillrättalägga hela omgivningen och anpassa miljön för att den ska passa honom. Jag kan inte göra marken slät eller undvika alla hinder bara för att han kanske kan gå sönder. Jag har gjort absolut allt vad jag kunnat för att läka honom resten får tiden helt enkelt visa an.

Fniss, måste få berätta om mig och Fanny imorse, vi måste ha sett hysteriskt roliga ut imorse om någon haft möjlighet att bevittna oss.

Istället för att gå med Fanny beslöt jag mig för att springa (eller jogga är kanske en bättre benämning). Har någon gång, för flera år sedan sprungit med henne men då i koppel, nu fick hon vara lös och fri som vinden.

På vägen bort låg hon konstant 15-20 meter bakom. Upprepade gånger när jag vände mig om för att kolla läget syntes det bara en vit pladuska på vägen som oftast gned sig mot något delikat och väldoftande, NOT.

På vägen hem var det däremot ombytta roller. Fanny först och jag låg bakom och jagade. *Ha ha* tänk er synen, Fanny jagar mig och sedan vice versa. I sista backen (den så kallade mördarbacken) låg vi dock jämsides.

Det är nu en trött liten Fanny som nu pustar ut i soffan och det kommer små behagliga snarkljud från henne. För matte blev det väl inte så mycket till springrunda fast marschen hem gick ju i rätt hyfsat tempo, hon hade minsann sprutt kvar i benen, lilla fröken Fanny.  

Jag är så imponerad. Vet inte hur jag lyckats men någonting har jag iallafall gjort rätt med den hunden, Fanny alltså. På vägen hem satt det en hare, helt paralyserad mitt på vägen och naturligtvis såg Fanny den. När den sedan, ca 10 meter framför oss, återfick rörelseförmågan, stack hon då efter den? Nix pix!

Det ni. När hon ökade farten lite, kallade jag in henne och hon kom som ett skott. Storartat enligt mig och ingen jaktlust enligt husse, so what.

En stund senare hade vi ännu en hare framför oss som envisades med att zick zacka sig fram längs vägen. Inte heller den jagade hon efter.

Älgar har jag aldrig oroat mig för. Det är otäcka, stora saker som hon helst undviker men hare har vi aldrig haft närkontakt med, så lite tveksam har jag allt varit. Men nu vet jag. Småfåglar däremot lever farligt. 

Kan tillägga att inkallning hemma på gården, när det finns någon intressant lukt eller något ätbart i gräset, funkar icke.

Frågan är hur jag ska få Affe att funka på samma sätt? Hade det varit han som varit lös hade det garanterat blivit harpalt till middag idag.

Hej svejs

 

Majsan

16 maj 2011 23:34

Styrkekramar till er <3
Härligt att läsa om alla framsteg ni gjort :)
Kram

http://lillalucas.bloggplatsen.se

 

Melitta

17 maj 2011 08:30

Hej Hopp:) Vad roligt att Affen mår bra:) efter att ha haft en motgång efter sådan händelse.
Nu kan du verkligen pusta ut o slänga den enorma stenen du haft på axlarna;) Många kramar på er

 

Malin

17 maj 2011 21:42

Verkligen SÅÅÅ glad för din skull att det fortsatt funkar så bra för Affe, att han "håller" och att det flyter på med ert hundliv!
*härligt härligt* Förstår att hjärnspökena sitter ganska hårt i matte's huvud, men nu måste du försöka släppa det och våga njuta av det och våga göra planer.

Får nog hålla med husse lite om jaktlusten på Fanny he he he Funkar inte inkallningen på gården så innebär det ju de facto att någon hemma på gården lockar henne mer än att jaga, men det är ju skit samma så länge du är nöjd, eller hur!

Här hemma har lilla "rara" valpen (som det är PLENTY jaktlust i!!!) utvecklat en ny sport/hobby.., finns att läsa på bloggen idag! Väntar spänt på att få läsa om att du besökt ett träningsgryt med dina vita ;o)

Kramelihejsan!

http://www.madofi.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...