Ju mer man jobbar desto effektivare blir man, kan det stämma?

När jag igår slutade jobbet klockan 18 (med tre timmar extra arbete i bagaget) åkte jag hem, bytte kläder, gav mig ut och la ett skogsspår åt Affen. Trött? Javisst. Hungrig? Oja. Var det värt det? Japp, flera tusen gånger om

Jag tror eller rättare sagt jag vet att spårpolletten har trillat ner hos herr Piraff. Gårdagens spår fick 30 minuters liggetid och vinden den blåste kors och tvärs. La eller drog inget i spåret men på ett ställe ”gnuggade” jag hans skål (matskålen var spårslutet) bara för att se om han reagerade. Det gjorde han.

Spårandet i sig var fint men lite virr åt sidorna bitvis. Ganska i början tappade han spåret, men då vände han en liten bit tillbaka, hittade på spåret och tog upp riktningen åt rätt håll, YES! Gissa om jag myste

Matskålen som spårslut var nog lite bättre men ingen hysterisk lycka. Vinden hade dessutom lyckats vända och gjorde att han någon meter innan spårslutet fick vittring på den.

Funderar på om jag skulle be husse gå ett spår och sedan låta honom stanna kvar i slutet som själva spårbelöningen. Affen älskar verkligen sin husse så det måste ju vara optimal belöning.

Har dock aldrig genomfört ett sådant spår tidigare eftersom Emil inte var så överdrivet förtjust i andra individer, varken två eller fyrbenta.

Lite Emil känsla   fick jag bitvis där i spåret (som gamla goda tider) Det gick nämligen väldigt snabbt över stock och sten (Emils kännetecken). Och jag insåg plötsligt hur liten Piraffen verkar. Han liksom bara försvinner ju där mellan all mossa, grenar och ris.

Det jag känner nu när vi kommit igång med spår på riktigt kan närmast beskrivas som ren och skär lycka. Måtte hans ben bara hålla för detta nu.

Varm i hjärtat och lycklig blir jag även av att träffa våra gudbarn och deras underbara föräldrar Vi bor i samma kommun men tyvärr ses vi alltför sällan. Mina arbetstider är nog dessvärre en bidragande faktor. Jag gillar visserligen schemat (till största delen) men när det kommer till den sociala biten kan det bli lite knepigt. Jag slutar sällan före klockan 18 och innan man är hemma, har haft ut hundarna och käkat är det ju nästan natti natti. 

Men idag slutade jag kl 15 och sambo var ledig så då passade vi på. - Det är Jenny! Ropade mitt gudbarn när hon mötte mig i dörren  Jag blir alltid lika lycklig när jag upptäcker att hon inte glömt mig.

Vi hade bihanget Lotta med oss på besöket och det blev nog lite allmän terapi för både barn och hund. Kan nämnas att Lotta var rätt trött i mössan efter all lek och aktivitet

Mätt i magen sitter jag här och tankar lite kaffe för att orka ta tag i installationen av Telia smart (igen) suck.

Kram