Jag minns en solig dag i Nikkala, jag minns den som igår, trots att det snart redan gått två år. Det var den dagen då mitt knä gick sönder på riktigt. Jag minns känslan och jag minns smärtan och idag får jag åter hälsa dem välkomna, mitt knä har havererat

Jag är så fruktansvärt ledsen, upprörd och framförallt ångerfull. Varför åkte jag och tränade, varför fortsatte jag springa när det gjorde "lite" ont, varför slutade jag inte, varför är jag så envis, varför, varför. Nu förstår ni kanske varför jag ger mig i kast med terriers

Jag har tagit i för mycket denna vecka, det vet jag. Sprang 10 km i tisdags, 5 km på torsdag, 6 km i fredags och 11 km idag.

Kan mycket väl vara så att detta var det sista korkade Jenny sprang för denna säsong. Så typiskt när man just börjar märka resultat på uthållighet och kondition.

Förra gången detta inträffade blev jag ett ilsket, självömkande vrak och grät många bittra tårar. Tårar har jag fällt i dag med och fler lär det väl bli. Fast ett litet ljus av hopp finns ändå, kanske är det inte riktigt lika illa som för två år sedan, hoppas, hoppas.

Medbjuden på spår blev jag och var så klart tvungen pga. knäet att tacka nej. Bitterheten kommer krypande som en slemmig mask.

Men imorgon bär det förhoppningsvis av till skogs. Tror nämligen inte att det är bra att knäet stelnar ihop totalt, bättre att röra sig lite lätt och då är ju lite Affespår perfekt, intalar jag mig.

Nu lite annat.  En bild på min nya bil, en Kia Sportage. Fin och bra men pytteliten skuff och lite slö i omkörningarna, det ogillar jag.

   Inte en diskret färg, orange metallic. Men riktigt snygg.

Affe brukar ibland få följa med i badrummet när jag är där och duschar, viker tvätt mm. Han största nöje är då att riva ut strumpor från husses strumplåda. Par efter par drar han ut, dödar dem, hämtar ett nytt par som går samma öde tillmötes. Tillslut ligger han på rygg och vältar sig i alla ”dödade” strumpor, så söt.  

Igår gick han lös på min sportsko som han hittade i träningsväskan, men då blev det minsann ajabaja. Känns lite som han är inne i en ny valpperiod eller ny är väl fel att säga, han har ju aldrig fått ha någon.

Strump-tjuv  

   Det man hittar det får man, visst matte?

   Det finns ett par till, där längst bak, bara lite till så når jag dem.

Sambo är lite av en turnisse utav sig och vinner än det ena och än det andra. Nu hade han turen att vinna en tårta och inte vilken tårta som helst utan en morsdagstårta. Vi är inte knussliga med etiketten och satte naturligtvis omgående kniven i tårtan. God var den och mätt är jag.

   En maskerad prinsesstårta.

Tårtan i genomskärning.

Hoppas ni haft en bättre och trevligare dag än jag. Nu ska jag slicka mina sår och ladda för en bättre morgondag.