Om inget inträffar, är jag ledig idag, om 14 dagar. Ladda, ladda, ladda. Tagga, tagga, tagga. Jag klagar absolut INTE, har själv valt det och egentligen, nästan mer eller mindre utpressat folk, för att få jobba. Skulle nog inte bekymra mig det minsta, om det inte vore för det satans knähelvetet.
Har faktiskt varit till läkaren (då har NÅGON med andra ord riktigt ont). Läkaren ville sjukskriva mig bums och jag vägrade - Nix, det går inte! Han undrade vad jag tyckte han skulle göra och svaret var ju plättlätt. Fixa det, bums, helst redan igår.
Var på röntgen i veckan, har inte fått svar än och remiss är skickad till ortopeden. Men allt tar ju sådan förbaskad tid. Man ifrågasätter kraftigt sina egna motiv, när man efter sitt arbetspass knappt kan ta sig in i bilen, eftersom det är snudd på omöjligt att börja knäet tillräckligt på grund av smärtan. Att parkera rumpan på toastolen är ett annat "delikat" problem och kräver en del finess. Skulle definitivt behöva en handikappanpassad toastol just nu.

   Undrar just vad det är som döljer sig bakom
gardinen......

   Hmmm, kan det vara en Rub-tass, som kikar fram.

Hundpromenader är uteslutet och Ruben tar ut sin tristess på saker och ting. Igår hade han tuggat söder sin bädd. En dyna han haft i säkert 10 månader. Nu skulle den döden dö och jag undrar jag exakt hur mycket skumgummi "vi" satt i oss. Han välter sin vattenskål dagligen och man möts av en mindre sjö i köket när man kommer hem. Han är en allmän liten pestapa, fast en förskräckligt kärleksfull och söt sådan.

   Tadaaaa. The man behind the mask :)

   Guuu, vad du håller på matte. Får man aldrig sova
i det här huset.

Idag har vi åtminstone fått tömma lite energi. Jag tog med mig båda vovvarna (nästan mission impossible) och begav mig till det lilla badstället. Det var ingen lek att hantera dessa två galningar samtidigt. Affe har ju en förmåga att simma alldeles för långt ut och dessutom tappa öronen, vilket är en synnerligen obehaglig kombination. Men detta löste jag idag genom att knyta fast änden på en 15 meters lina i bryggkanten. SMART.
Han är som en mekanisk kanin. Simma ut, hämta leksak, simma i land, vänta på att matte ska kasta, simma ut igen. Om och om igen. Han tröttnar aldrig. Tar man bort leksaken, plaskar han vatten på egen tass, lilla sötisen.

Herr Ruben är inte lika badgalen som Affe och håller gärna till på bryggan även om han gladeligen kastar sig ut i vattnet och hämtar leksaken. Han hade kunnat få vara lös om det inte varit för vägen som går alltför nära badstället. Vägen är inte vältrafikerad men de bilar som passerar kör snabbt. Nu har de sovit hela dagen, hur nöjda som helst. Avkopplande för ALLA parter.

Tjing!
  

Idag blir det bara en väldigt kort och rätt sen midsommarhälsning från mig och hundarna.

   Midsommar-Affe

      Midsommar-Ruben

   Selfie i mattes famn.

   Roger (Ruben)-rabbit

För en herrans massa år sedan hittade jag några rader, skrivna av någon för mig helt okänd individ. "Livet blir sig aldrig mera likt igen. Det kanske inte ens blir bättre. Men det fortsätter".....  Klockrent!!

Tjingeling
  

Det finns bra dagar. Det finns dåliga dagar och dagar som bara är.  

Det gör rysligt ont att bli sårad och när man sedan blir sårad lite till, redan tilltufsad och eländig, så känns det inget vidare alls. 
Idag är en sådan dålig, ledsen dag, då hjärtat känns som bly och man bara vill gråta en skvätt. Nu väntar jag på att klockan ska bli 14 så jag får åka och jobba, dag 4 av 9. Arbetet är bästa botemedlet för att skingra dystra tankar och oroliga funderingar, nu när jag inte kan kuta livet ur mig i joggingspåret. Gud, vad jag saknar löpningen.

   Min fina lilla Ruben.

   Liksom Fanny, har han inget emot att bli
fotad.

Nå, jag har sagt det förr och det är värt att upprepas. Ont krut förgås inte så lätt. Även om motgångarna duggar tätt, lite väl tätt kanske, så går det inte att gräva ner sig. Alltså, nog ältat och nu försöka vända detta till något positivt. Om det nu bara inte skulle börja regna på min halvtorra tvätt vore ju livet nästan bra!

   Min lyckofis Affe i spanarposition.

Jag undrar hur många raser det finns i hundvärlden det som har så många egenheter som bullterriern. Ruben har massor med speciella saker för sig och tackvare Instagram och liknande medier inser jag ju att det liksom finns ett common sign för bullarna. Exempel: Dom sitter som mjölsäckar, lite på sniskan. Dom kliar ryggen som speedade daggmaskar. Dom gillar att ha långgardinerna som mantel. Dom gömmer nosen när dom sover. Dom äter allt dom kommer över. Dom får "bullefnatt" och gör snurrpiruetter i luften. Dom är fruktansvärt kärleksfulla. Ett axplock av vad jag kommer på i dag.

   Affe-pigg

   Sofistikerad :)

   Så bekväm av sig. Sitter på korgkanten medan
måltiden intas.

Skulle man täcka för bullterrierns huvud och klä ut den till en schäfer skulle man ändå inte kunna missta sig på att det är en bulle. Underbara lilla hund. Så rolig och så ENVIS.

Ruben är jobbig och envis för två han. De säger att bullarna lugnar sig avsevärt vid två års ålder. 1 år kvar *hahaa*  Jag har dock aldrig skrattat så mycket åt en hund som jag skrattat åt Ruben. En tvättäkta pajas. Och JA JA, han likar väl en myrslok då........ Eller kanske en tapir.

   Ruben 1 (tapir)

  Ruben 2 (myrslok) 

   Ruben 3 (bulle?)

Ha en trevlig söndag
  

Igår var ingen vanlig dag, för det var Rubens födelsedag och matte GLÖMDE!!! Fy på matte. Vi ska kompensera idag istället.

Ledig idag, sällsynt! När förra helgen kom, hade jag jobbat 12 dagar i sträck. Nu laddar jag för 9. Nästa vecka lär bli en gristuff vecka i och med midsommar som är i antågande. Turisterna har redan börjat droppa in och jag vet inte om jag är jättelycklig över det.

   Affe fixar en selfie

   När jag fick ett nytt ansvarsområde på jobbet
lovade jag mig själv en present. Den är nu
införskaffad. En smart-tv, jippie.

Ruben tar efter Affes badfasoner och i måndags fick matte nästan ta till mun mot mun metoden på två dränkta katter.
Båda var lösa och körde race upp och ner i de vattenfyllda dikena. Plötsligt hör jag ett PLASK och får syn på en Ruben som faktiskt trillat ner i ett ytterst djupt dike med branta kanter, omöjliga att ta sig upp för. Ruben som aldrig simmat, bara plaskat, trampar nu vatten för glatta livet. Han ser ganska snopen ut faktiskt. När jag lägger mig platt på mage för att fiska upp honom hör jag ett nytt PLASK och vrider på huvudet i samma sekund som jag ser Affe-fisen, bokstavligen ta sig vatten över huvudet. Han föll i han med och hela hunden försvann för en stund under vatten ytan.
Jösses, vilka små puckon och jag kunde inte annat än skratta. Funderade lite smått på om detta kunde ha haft någon hämmande effekter för Rubens del. Men icke! Han studsade glatt ner i första vattenfyllda dike igen, dock bara med vattennivå i maghöjd denna gång.

   Viktigt att alltid gömma nosen.

Rubens spårdebut är nu officiellt inledd. I ösregnet och i mygginvasionen, beträdde jag och min spårkompanjon Sari, de sälla spårmarkerna. Tre korta spår fick han gå, enligt konstens alla regler, nästan. Matte tyckte att en sån liten petitess som Pors (låg buske med stark aromatisk doft) inte borde vara någon svårighet för en nybörjarspårare. In i hetluften på en gång, med andra ord.

   Helt slut efter spårandet.

Spår 1. Drog en handske (favoritleksak)  längs spåret. Han spårade klockrent tills han blev trött i mössan och tog en egen spontanpaus. Sötnöten satte sig på sin lilla rumpa mitt i spåret, funderade en stund och fortsatte sedan spåra.
Spår 2. Här och där längs spåret hade jag slängt Frolicar. Inte bra alls. Han spårade visserligen men "hängde upp sig" alltför mycket på godbitarna och ville gärna gå tillbaka och kolla så han verkligen inte missat någon.
Spår 3. Också det med godbitar i form av korv, i varje steg jag tagit. Men här spårade han bättre än föregående och hade bråttom att följa på spåret, så bråttom att han faktiskt gick förbi spårslutet.

Knäet är super-mega-paj, så paj att jag vaknar på nätterna av det värker. Upp och smörja Voltarensalva var tredje timme ungefär. Lysande nattsömn för en som behöver stiga upp 03.45 varje morgon.
Och jag som så gärna vill springa. Gudarna ska veta att både min kropp och framför allt min själ skulle behöva det. En enda runda har jag kunnat ta och det med Rubens sällskap. Det trodde jag väl inte in min vildaste fantasi att jag skulle kunna ha med honom på en löptur. Hur som helst. Efter den rundan svävade jag på rosa moln ända tills värken satte in och så var det med dom rosa molnen.

   Rubens variant av selfie. Han liknar något djur?
Men jag kan inte riktigt komma på vilket.

Tack å hej...