Igår var ingen vanlig dag, för det var Rubens födelsedag och matte GLÖMDE!!! Fy på matte. Vi ska kompensera idag istället.

Ledig idag, sällsynt! När förra helgen kom, hade jag jobbat 12 dagar i sträck. Nu laddar jag för 9. Nästa vecka lär bli en gristuff vecka i och med midsommar som är i antågande. Turisterna har redan börjat droppa in och jag vet inte om jag är jättelycklig över det.

   Affe fixar en selfie

   När jag fick ett nytt ansvarsområde på jobbet
lovade jag mig själv en present. Den är nu
införskaffad. En smart-tv, jippie.

Ruben tar efter Affes badfasoner och i måndags fick matte nästan ta till mun mot mun metoden på två dränkta katter.
Båda var lösa och körde race upp och ner i de vattenfyllda dikena. Plötsligt hör jag ett PLASK och får syn på en Ruben som faktiskt trillat ner i ett ytterst djupt dike med branta kanter, omöjliga att ta sig upp för. Ruben som aldrig simmat, bara plaskat, trampar nu vatten för glatta livet. Han ser ganska snopen ut faktiskt. När jag lägger mig platt på mage för att fiska upp honom hör jag ett nytt PLASK och vrider på huvudet i samma sekund som jag ser Affe-fisen, bokstavligen ta sig vatten över huvudet. Han föll i han med och hela hunden försvann för en stund under vatten ytan.
Jösses, vilka små puckon och jag kunde inte annat än skratta. Funderade lite smått på om detta kunde ha haft någon hämmande effekter för Rubens del. Men icke! Han studsade glatt ner i första vattenfyllda dike igen, dock bara med vattennivå i maghöjd denna gång.

   Viktigt att alltid gömma nosen.

Rubens spårdebut är nu officiellt inledd. I ösregnet och i mygginvasionen, beträdde jag och min spårkompanjon Sari, de sälla spårmarkerna. Tre korta spår fick han gå, enligt konstens alla regler, nästan. Matte tyckte att en sån liten petitess som Pors (låg buske med stark aromatisk doft) inte borde vara någon svårighet för en nybörjarspårare. In i hetluften på en gång, med andra ord.

   Helt slut efter spårandet.

Spår 1. Drog en handske (favoritleksak)  längs spåret. Han spårade klockrent tills han blev trött i mössan och tog en egen spontanpaus. Sötnöten satte sig på sin lilla rumpa mitt i spåret, funderade en stund och fortsatte sedan spåra.
Spår 2. Här och där längs spåret hade jag slängt Frolicar. Inte bra alls. Han spårade visserligen men "hängde upp sig" alltför mycket på godbitarna och ville gärna gå tillbaka och kolla så han verkligen inte missat någon.
Spår 3. Också det med godbitar i form av korv, i varje steg jag tagit. Men här spårade han bättre än föregående och hade bråttom att följa på spåret, så bråttom att han faktiskt gick förbi spårslutet.

Knäet är super-mega-paj, så paj att jag vaknar på nätterna av det värker. Upp och smörja Voltarensalva var tredje timme ungefär. Lysande nattsömn för en som behöver stiga upp 03.45 varje morgon.
Och jag som så gärna vill springa. Gudarna ska veta att både min kropp och framför allt min själ skulle behöva det. En enda runda har jag kunnat ta och det med Rubens sällskap. Det trodde jag väl inte in min vildaste fantasi att jag skulle kunna ha med honom på en löptur. Hur som helst. Efter den rundan svävade jag på rosa moln ända tills värken satte in och så var det med dom rosa molnen.

   Rubens variant av selfie. Han liknar något djur?
Men jag kan inte riktigt komma på vilket.

Tack å hej...