Om inget inträffar, är jag ledig idag, om 14 dagar. Ladda, ladda, ladda. Tagga, tagga, tagga. Jag klagar absolut INTE, har själv valt det och egentligen, nästan mer eller mindre utpressat folk, för att få jobba. Skulle nog inte bekymra mig det minsta, om det inte vore för det satans knähelvetet.
Har faktiskt varit till läkaren (då har NÅGON med andra ord riktigt ont). Läkaren ville sjukskriva mig bums och jag vägrade - Nix, det går inte! Han undrade vad jag tyckte han skulle göra och svaret var ju plättlätt. Fixa det, bums, helst redan igår.
Var på röntgen i veckan, har inte fått svar än och remiss är skickad till ortopeden. Men allt tar ju sådan förbaskad tid. Man ifrågasätter kraftigt sina egna motiv, när man efter sitt arbetspass knappt kan ta sig in i bilen, eftersom det är snudd på omöjligt att börja knäet tillräckligt på grund av smärtan. Att parkera rumpan på toastolen är ett annat "delikat" problem och kräver en del finess. Skulle definitivt behöva en handikappanpassad toastol just nu.

   Undrar just vad det är som döljer sig bakom
gardinen......

   Hmmm, kan det vara en Rub-tass, som kikar fram.

Hundpromenader är uteslutet och Ruben tar ut sin tristess på saker och ting. Igår hade han tuggat söder sin bädd. En dyna han haft i säkert 10 månader. Nu skulle den döden dö och jag undrar jag exakt hur mycket skumgummi "vi" satt i oss. Han välter sin vattenskål dagligen och man möts av en mindre sjö i köket när man kommer hem. Han är en allmän liten pestapa, fast en förskräckligt kärleksfull och söt sådan.

   Tadaaaa. The man behind the mask :)

   Guuu, vad du håller på matte. Får man aldrig sova
i det här huset.

Idag har vi åtminstone fått tömma lite energi. Jag tog med mig båda vovvarna (nästan mission impossible) och begav mig till det lilla badstället. Det var ingen lek att hantera dessa två galningar samtidigt. Affe har ju en förmåga att simma alldeles för långt ut och dessutom tappa öronen, vilket är en synnerligen obehaglig kombination. Men detta löste jag idag genom att knyta fast änden på en 15 meters lina i bryggkanten. SMART.
Han är som en mekanisk kanin. Simma ut, hämta leksak, simma i land, vänta på att matte ska kasta, simma ut igen. Om och om igen. Han tröttnar aldrig. Tar man bort leksaken, plaskar han vatten på egen tass, lilla sötisen.

Herr Ruben är inte lika badgalen som Affe och håller gärna till på bryggan även om han gladeligen kastar sig ut i vattnet och hämtar leksaken. Han hade kunnat få vara lös om det inte varit för vägen som går alltför nära badstället. Vägen är inte vältrafikerad men de bilar som passerar kör snabbt. Nu har de sovit hela dagen, hur nöjda som helst. Avkopplande för ALLA parter.

Tjing!