Fick igår först ett telefonsamtal sedan ett hembesök av en teletekniker som mätt ledningarna och inte hittat något fel.  Nu ville han kika lite på jacket och ledningarna också. - Nix, inget fel där heller. - Jag ska ringa Telia sa han och be att de skickar en ny gateway, men åh vilken oväntad överraskning.

Vill inte verka bitter i överkant Telia har funkat jättebra tills nu och är det fel på pryttlarna så är det ju faktiskt inte Telias fel, egentligen. Men jag är ändå småirriterad. Vad var det jag sa.

Morgonens promenad med Piraffen höll på att ge mig en light hjärnblödning. Någonting hade gått samma väg som oss, någonting som luktade så infernaliskt gott i den lilla terriersnoken. Vilket medförde att han drog som en galning i kopplet.

Jag älskar verkligen hundar men de har tre egenskaper jag har svårt att acceptera, skällande, pipade och dra i kopplet, om detta förekommer i för stora doser.

Övervägde starkt att vända hem igen men på så vis tar det ju hundra år innan han lär sig.  Så vi körde trädmetoden dvs. han drar, jag stannar (leker träd), han vänder tillbaka, sätter sig vid min sida, tar ögonkontakt, vi går igen. Utan och överdriva utförde jag nog denna handling en 30-40 gånger.

Nu blev ju detta en superduper svår övning eftersom det luktade så extremt mycket mumma på vägen och allt han önskade var ju att jaga i kapp den goda doften.

Gick samma runda med Fanny, en halvtimme senare och hon ägnade inte vägen ett endaste sniff. Så olika attraktion kan dofterna alltså ha.

Jag gillar att jobba men morgondagen och fredag kommer att bli tunga. Torsdagen inleder jag med postansvarigträff på annan ort, vilket betyder att jag ger mig i väg hemifrån strax efter kl 8.

Efter träffen åker jag direkt till jobbet och någon gång efter kl 21 stämplar jag ut. Åker hem och sover för att sedan stämpla in igen fredag förmiddag 10.45 och jobba till kl 21. Hem, sova och stämpla in lördag kl 10. PUST! Men tanken på lönekuvertet gör att jag håller modet uppe.

Ser just att det är nästan vindstilla ute, helt perfekt för ett litet spår, om man skulle orka.

Tjenixen

Tänka sig, Affen-Piraffen var inte halt idag, kanske lite stel eller möjligtvis öm men det är väl inte förvånande efter gårdagens tur.

Jag tror aldrig jag sett honom så trött som han var igår och innan jag ens hunnit borsta tänderna vid läggdags, hade han grävt ner sig i sin sovsäck. Vanligen sitter han och inväntar mig innan han kan komma till ro.

Märkte imorse att han gjort enorma framsteg under promenaderna längs ”stora” vägen och speciellt då i mötet med bilar. Tidigare har han gått på bakbenen och låst sig men nu tittar han först på mötande bilen sedan kommer han på – Ja, just det, jag ska ju titta på matte. Passerande bilar är svårare, blir lite jaktlust där men vi jobbar vidare.

Det är alltid lite jobbigt att ”kliva upp” morgonen efter ett Affe-race och kanske få det tråkiga beskedet att han är halt. Men nu känns det verkligen underbart att på riktigt kunna ta med honom i framtidsplanerna. Jag har helt ärligt inte vågat hoppats fullt ut tidigare.

Har insett att jag inte kan tillrättalägga hela omgivningen och anpassa miljön för att den ska passa honom. Jag kan inte göra marken slät eller undvika alla hinder bara för att han kanske kan gå sönder. Jag har gjort absolut allt vad jag kunnat för att läka honom resten får tiden helt enkelt visa an.

Fniss, måste få berätta om mig och Fanny imorse, vi måste ha sett hysteriskt roliga ut imorse om någon haft möjlighet att bevittna oss.

Istället för att gå med Fanny beslöt jag mig för att springa (eller jogga är kanske en bättre benämning). Har någon gång, för flera år sedan sprungit med henne men då i koppel, nu fick hon vara lös och fri som vinden.

På vägen bort låg hon konstant 15-20 meter bakom. Upprepade gånger när jag vände mig om för att kolla läget syntes det bara en vit pladuska på vägen som oftast gned sig mot något delikat och väldoftande, NOT.

På vägen hem var det däremot ombytta roller. Fanny först och jag låg bakom och jagade. *Ha ha* tänk er synen, Fanny jagar mig och sedan vice versa. I sista backen (den så kallade mördarbacken) låg vi dock jämsides.

Det är nu en trött liten Fanny som nu pustar ut i soffan och det kommer små behagliga snarkljud från henne. För matte blev det väl inte så mycket till springrunda fast marschen hem gick ju i rätt hyfsat tempo, hon hade minsann sprutt kvar i benen, lilla fröken Fanny.  

Jag är så imponerad. Vet inte hur jag lyckats men någonting har jag iallafall gjort rätt med den hunden, Fanny alltså. På vägen hem satt det en hare, helt paralyserad mitt på vägen och naturligtvis såg Fanny den. När den sedan, ca 10 meter framför oss, återfick rörelseförmågan, stack hon då efter den? Nix pix!

Det ni. När hon ökade farten lite, kallade jag in henne och hon kom som ett skott. Storartat enligt mig och ingen jaktlust enligt husse, so what.

En stund senare hade vi ännu en hare framför oss som envisades med att zick zacka sig fram längs vägen. Inte heller den jagade hon efter.

Älgar har jag aldrig oroat mig för. Det är otäcka, stora saker som hon helst undviker men hare har vi aldrig haft närkontakt med, så lite tveksam har jag allt varit. Men nu vet jag. Småfåglar däremot lever farligt. 

Kan tillägga att inkallning hemma på gården, när det finns någon intressant lukt eller något ätbart i gräset, funkar icke.

Frågan är hur jag ska få Affe att funka på samma sätt? Hade det varit han som varit lös hade det garanterat blivit harpalt till middag idag.

Hej svejs

Igår kväll var jag och Affen på (ofrivilligt) bäversafari. Tog en genväg och stötte på bävrarnas hem och lite av deras fritidssysselsättning. Blev en aning nervös mitt där i bäverlandet, är de måntro aggressiva utav sig? Ni har väl sett deras tänder? Gör nog ganska aj, aj att bli biten av de gaddarna.

   Ett bäverjobb.

Jag har sagt det en gång tidigare och nu tror jag att jag kan säga det för sista gången. Om den här hundens ben håller efter dagens eskapader då är vi i hamn, på land, hemma, vinnare osv. Några timmars vila brukar kunna ge en fingervisning om hur det ligger till.

   Blivande agility-jycke?

Det har varit lite brist på lösspringandet sista veckorna men idag blev det äntligen tillfälle. Jag förstod att det skulle bli våldsamt eftersom det inte längre finns någon snö som begränsar framfarten.

   Affe bestiger den sista snöhögen, Mount Keräsjoki.

  Tjoohoo, titta matte! Jag svävar. 

Plötsligt flög det upp en satans skogsfågel och Affe efter som en kanonkula, så klart. Att han överhuvudtaget har fyra ben kvar att gå på, efter de volterna han gjorde under fågeljakten, på den ojämna vägen är ett mirakel.

Har dock insett att det är bättre att inte titta när han gör sina turer i blixtens hastighet över stock och sten. Varför måste det gå så fort för?

   Så här ser man ut efter dagens runda.

Passade på att köra lite av den nyttiga passivitetsträningen mitt inne i skogen (med koppel på) Han la sig inte ner, vilket han gör hemma på gården. Men han stod i lugnt, fint och vädrade lite med nosen och det köper jag så här i början.

   Löven är på gång.

   Första Gullvivan har slagit ut.

   En fin (för mig namnlös) blålila blomma är på G.

Fanny fick sig också en promenad på egenhand med matte. Vill egentligen gå med dem tillsammans så mycket som möjligt för att få det att funka. Men samtidigt tycker jag att det är så viktigt att de får sin ”egen tid” med mattes fulla uppmärksamhet.

   Vänta på mig...

Fanny poserar tjänstvilligt.

Lurvig som en gammal getabock.

Min fina lilla Fanny.

Tänder idag ett ljus för någon som inte längre finns ibland oss och sänder en tanke till de närmaste. Livet fortsätter även om det gör ont. Men glömmer gör vi aldrig.

Ha en bra söndag   

Det gick ju inte alls. Eller rättare sagt, det gick men inte som jag tänkt mig.

Det blev ett sent spår igår kväll med matskålen som spårslut men jag tror vinden spökade för han gick konsekvent med nosen i luften i stället för i backen. Han banade sig fram, visserligen någorlunda rätt väg och hittade skålen men jag gillar inte den nivån på nosen. Den ska ovillkorligen hållas i markhöjd.

Om det bara kunde sluta blåsa skulle jag göra ett nytt försök redan ikväll. Bäst att passa på innan de ohyggliga MYGGEN kommer.

Blev ett himla liv ute i hagen under kvällen igår, mitt i förberedandet av de nattjästa frallorna. Orsaken till oljudet var Lotta som hade lyckats klämma ut huvudet genom gallret i hagen och fastnat.

Jag försökte få lös henne men hon satt som i ett skruvstäd.  Fick naturligtvis inte tag på sambo men turligt nog befann sig hans broder i närheten. Trots idogt lirkande fick vi inte lös henne så det var bara till att klippa upp gallret. Undrar om hon lärt sig något, skulle inte tro det.

Måntro det finns någon ogilla Telia klubb. Idag gav jag upp och ringde supporten. Har en gång i tiden gjort en kort karriär på Telias internetsupport och är inte helt borta i roten när det kommer till den tekniska biten. Men nä, snubben jag pratade med, det gick bara inte. Att det enligt min teori mest troligt är något vaj på gatewayen ville han inte alls lyssna på. Han hade dessutom mage att erbjuda mig förlängning av bindningstiden. Talade om för honom hur ytterst nära det ÄR att hela Telias paket åker ut genom fönstret och innan det funkar förlängs absolut ingenting.

Så nu ska vi gå igenom proceduren, tekniker mäter ledningarna men hittar inget fel, jag kontaktar supporten på nytt och de ber mig starta om gatewayen en hundrade gång osv. Sedan kanske, kanske det blir en ny gateway.

Nu är nästan hela Affe ryckt, bara lite kvar här och där, mest under magen och på benen, de känsliga ställena.

Men nu undrar jag om jag inte fått fel ras för nog är väl detta en Dalmatiner? En prickig korv är vad han är. Och enligt husse ser han ut som en riktig naken fis.

                                           En väldigt smal prickig korv.

                                               Dalmatiner Affe.

Småsaker går igenom bättre och bättre för var dag med Affen och jag börjar tro att jag inte varit nog tydlig tidigare eller också börjar hans hjärna komma ikapp. Hur som helst är det helt underbart när man får respons på det man tragglat så länge.

Go kväll.

Ledig fredag, åh så skönt. Har av 11 dagar jobbat 9 så jag är nog förtjänt av lite vila innan det drar igång igen. Kommande arbetspass innebär att det blir en megavecka och det känns som att dygnets timmar inte riktigt kommer att räcka till för allt och så har vi ju den där tröttheten, måste hinna sova, sova, sova.

Har varit och tränat mig själv imorse och sedan med Affen ute på gården. Vi inledde med passivitetsträning, fortsatte med kraftigt Lotta bus och avslutade med passivitet. Man skulle kunna tro att jag skickat ner honom i gryt med vildsint grävling eftersom dagens bus resulterade i fläskläpp och diverse andra blessyrer men kul hade de. 

Vår lilla Lotta lär ge husse gråa hår om han har något kvar. En självstädigare jämthund får man nog leta länge efter. Igår försvann hon spårlöst från gården och sambo letade överallt. Tillslut hittade henne i Bellas hage, dit hon lyckats gräva sig in. Älghund eller grythund är frågan.

Städning, spår, promenad och bredbandsinkoppling (försök nr X) står ännu på dagens att göra lista. Till kvällen blir det scones och förberedande av deg till nattjästa frallor. Men först går jag nog ut med vovvarna i solen en stund. Orkar inte så mycket mer just nu när magen är full av kaffe och bulla.

Ha en härlig fredag  

Mina tappra ansatser att få igång Telia smart resulterade bara i att hela gatewayen höll på att åka ut genom fönstret. Så vi har alltså fortfarande ingen fungerande hemtelefon 

I ett försök att lugna mina nerver begav jag och Affe oss ut på kvällspromenad. Nästan hemma, bara en uppförsbacke kvar dyker det plötsligt upp en lös, väldigt arg och upprörd Schäfermix. Rakt mot oss kommer den, raggen rest och vrålskäller. Satan i gatan vad jag hatar sådana situationer. Fiskade upp Affen i famnen, stampade i backen, viftade och vrålade åt hunden. Den gick i en cirkel runt oss och jag var helt säker på att den skulle flyga på. Bytte taktik och gick i stället vrålandes mot hunden som då faktiskt backade undan. Det dök även i samma veva upp en lös hundkompis men den var bara rädd och undvek oss.

Piraffen var i upplösningstillstånd och det enda som malde i min hjärna var: nu är det kört, han kommer att hata mörka hundar osv.

I ett försök att ”mota Olle i grind” konstruerade vi snabbt situationen på nytt. Fast den här gången var det husse som gående på exakt samma ställe som den lösa hunden varit, med en kopplad Bella.

Ägaren till de lösa hundarna lyste med sin frånvaro och även hundarna var försvunna. Egentligen ska man väl inte lyfta upp hunden vid fara med hade schäfern fått tag på Affe hade det garanterat blivit hundfärs. Och hade ägaren till jyckarna dykt upp hade nog denne fått höra både det ena och andra.

Med min träningen går det lite si och så, är ju så attans trött numera. Så i förmiddags tog jag istället bilen till närmaste elljusspår och körde en premiärrunda där för i år. Gick förvånansvärt lätt faktiskt, kanske för att jag för ovanlighetens skull hade frukost i magen innan löpet. Men det är mycket backar och mitt knä vill inte riktigt springa uppför utan att göra ont.

Nu har jag gjort mina timmar på Ica, ätit middag och snart ligger jag nog nerbäddad i min sköna säng för det svider redan i ögonen.

Dagens konstigaste fråga av en kund på Ica, - Vill du ha en fin, svart påse? Eh, nä tack.

God natt

Ju mer man jobbar desto effektivare blir man, kan det stämma?

När jag igår slutade jobbet klockan 18 (med tre timmar extra arbete i bagaget) åkte jag hem, bytte kläder, gav mig ut och la ett skogsspår åt Affen. Trött? Javisst. Hungrig? Oja. Var det värt det? Japp, flera tusen gånger om

Jag tror eller rättare sagt jag vet att spårpolletten har trillat ner hos herr Piraff. Gårdagens spår fick 30 minuters liggetid och vinden den blåste kors och tvärs. La eller drog inget i spåret men på ett ställe ”gnuggade” jag hans skål (matskålen var spårslutet) bara för att se om han reagerade. Det gjorde han.

Spårandet i sig var fint men lite virr åt sidorna bitvis. Ganska i början tappade han spåret, men då vände han en liten bit tillbaka, hittade på spåret och tog upp riktningen åt rätt håll, YES! Gissa om jag myste

Matskålen som spårslut var nog lite bättre men ingen hysterisk lycka. Vinden hade dessutom lyckats vända och gjorde att han någon meter innan spårslutet fick vittring på den.

Funderar på om jag skulle be husse gå ett spår och sedan låta honom stanna kvar i slutet som själva spårbelöningen. Affen älskar verkligen sin husse så det måste ju vara optimal belöning.

Har dock aldrig genomfört ett sådant spår tidigare eftersom Emil inte var så överdrivet förtjust i andra individer, varken två eller fyrbenta.

Lite Emil känsla   fick jag bitvis där i spåret (som gamla goda tider) Det gick nämligen väldigt snabbt över stock och sten (Emils kännetecken). Och jag insåg plötsligt hur liten Piraffen verkar. Han liksom bara försvinner ju där mellan all mossa, grenar och ris.

Det jag känner nu när vi kommit igång med spår på riktigt kan närmast beskrivas som ren och skär lycka. Måtte hans ben bara hålla för detta nu.

Varm i hjärtat och lycklig blir jag även av att träffa våra gudbarn och deras underbara föräldrar Vi bor i samma kommun men tyvärr ses vi alltför sällan. Mina arbetstider är nog dessvärre en bidragande faktor. Jag gillar visserligen schemat (till största delen) men när det kommer till den sociala biten kan det bli lite knepigt. Jag slutar sällan före klockan 18 och innan man är hemma, har haft ut hundarna och käkat är det ju nästan natti natti. 

Men idag slutade jag kl 15 och sambo var ledig så då passade vi på. - Det är Jenny! Ropade mitt gudbarn när hon mötte mig i dörren  Jag blir alltid lika lycklig när jag upptäcker att hon inte glömt mig.

Vi hade bihanget Lotta med oss på besöket och det blev nog lite allmän terapi för både barn och hund. Kan nämnas att Lotta var rätt trött i mössan efter all lek och aktivitet

Mätt i magen sitter jag här och tankar lite kaffe för att orka ta tag i installationen av Telia smart (igen) suck.

Kram

Alltså tekniken vill inte alls just nu. TV och internet som inte hakar upp sig och kopplar ner har jag igen tackvare att jag återgått till det traditionella modemet. Men hemtelefonen får jag inte igång och min mobil vägrar plötsligt att ta emot MMS. Allt jag får numera är en kod som ska matas in på nätet. Tid tar det dessutom för den koden att hitta fram från avsändaren. Den sista MMS-koden jag fick var skickad 24 timmar tidigare.

Men det var inte det jag skulle berätta, utan att Affe fått ett ”riktigt” spår med snitslar och spårsele.  Just det, innan jag fortsätter.  För er läsare som inte är intresserade av spår kan jag nämna att ni nog bör ta ett uppehåll i läsandet av bloggen fram till typ november. För här ska spåras och bloggen kommer antagligen att fyllas av allehanda spårdetaljer.

Gårdagens spår visade klart och tydligt att det finns spårpotential i den här jycken, hurra. För varje spår jag gör nu känner jag hur det liksom sprider sig ett gift i kroppen, MERA SPÅR, LÅNGA SPÅR, SVÅRA SPÅR. Nu gäller det att skynda långsamt.

Jag visar inte på honom spåret utan jag vill att han ska ta upp det självmant, vilket han gjorde. Han inledde riktigt lugnt och sansat med nosen i backen. På två ställen hade jag dragit med köttbenet från älgen, vilket bara var onödigt. På vissa ställen var han utanför men hittade tillbaka till spåret. Spårläggaren hade längs vägen lyckats tappa påsen med snitslar, hehe kanske något ringrostig spårläggare.

Men det där med spårslutet (igår blev det köttbenet) funkar inte riktigt. Han ser bara så förvånad och snopen ut när det ligger något där i skogen.

Till nästa spår har jag planerat att han ska få hitta sin matskål, det om något måste ju vara en höjdare.

Nu mot Ica, fick extra timmar idag, före mitt eget pass så nu är det bråttom.

Adjö.