Halv nio i morse begav jag mig i väg på svampexkursion. Tog hjälp av bilen ca 2,5 km och traskade väl en si så där 3-4 km (enkel väg) för att komma fram till svampstället. Huh, det var inga lätta steg som bar mig och än tyngre blev det att gå där i skogen utan hund, TRÅKIGT!!

Hittade väldigt få svampuslingar men några deciliter fina, stora, blåbär som jag inte kunde lämna kvar åt sitt öde. Tramp, tramp, hela långa vägen tillbaka till bilen.

   Gott om rönnbär i år

Frosten tog ju potatisblasten rätt tidigt och jag har inte haft några stora förhoppningar rörande årets potatisskörd. Idag var jag tvungen att granska hur det såg ut och om man säger så här. Det är tur att  vi inte ska leva på potatis allena under kommande vinter, då hade vi blivit smala som stickor och varit konstant hungriga. Men det är faktiskt bättre än förväntat och pottisarna är betydligt större än jag trodde.

   Dagens skörd

Affe är ju en lustig liten prick, det måste erkännas. För att vara någon som sätter i sig kopiösa mängder blåbär i skogen beter han sig inte så lite underligt när det kommer till ett litet blåbär inomhus. Så här såg det ut idag när jag råkade tappa ett blåbär på golvet.

Jag tror nu jag vet vad som menas med ångest, på riktigt. För en stund blev det riktigt tungt, nästan lite svårt att andas och i bröstet kändes det som jag hade en stor blöt frottéhandduk. Det här är med Affe blir tidvis lite övermäktigt och jag känner hur det suger energi från hela mig.

Jag tog ut honom på det "onda" gruset och den hårda asfalten, för att försöka klargöra vilket ben det är han faktiskt haltar på. Jag skäms och känner mig som världens uslaste matte. Dels för att jag gör honom mer skada och gör så han får mer ont och dels för att jag INTE kan säga vilket ben det är. Det är så pinsamt.

Jag vill inte behöva sätta bort min Piraff, han är ju inte ens tre år. Varför blir det så här? Varför, varför? Var det inte straff nog att min Emil fick bli en änglahund, blott fyra år gammal.

Tusen tankar inför tisdagens veterinärbesök... Ska jag låta honom rasa av sig i skogen innan, för tänk om det är sista gången..... Fast tänk om det bara är något enkelt som gör att han söndras mer om han springer som en tok.

Jag vet inte, jag vet verkligen inte......

Sorry, skulle inte älta mer i bloggen men detta är inte kul alls..... Och här är den nu, den blöta frottéhandduken igen.....

 

melitta

26 augusti 2012 21:24

Hej!
Det är svårt att avgöra vilket som är det bästa. Jag pratade mycket med den vet. som tog hand om Zeke.
Och hon sa sitt och jag fundera o vela fram och tillbaka..

SÅ en dag när jag satt i soffan kom lill gubben fram till mig, han var så lugn.. o tittar mig rakt i ögonen.
Det var som att han sa hur jag skulle göra då.. Låter konstigt, jag vet.. Men jag kan inte förklara..
Enda jag visste var att han var sjuk och hade ont.. och att jag inte villa han skulle lida.

Det är svårt;( jag hoppas du får klarhet i hur och vad som skall hända snart... det är jobbigt att gå å fundera på det konstant.


Styrke kram till dig:)

 

Pirjo

27 augusti 2012 18:39

En av grejjerna med att ha blogg är väl att få skriva av sig om glädje och sorg, eller??? Och nu har du det jobbigt, klart du ska skriva om det, få ut det på något vis. Lider med dig, hoppas det går bra imorn<3. Kram

http://www.kennelsida.se

 

Jenny

29 augusti 2012 09:46

Melitta!
Nej, de ska aldrig behöva lida, det är ju såklart prio ETT!
I Affes fall är det ju egentligen mer en fråga om begränsningar. Han kanske håller för lättare aktiviteter men om jag vill mer och han vill mer, det är då det blir svårt :(
Nå, vi får se hur det går nu efter metacam kuren.
Kram.

Pirjo!
Bloggen är min ventil men känns lite tråkigt att förpesta för andra med sina tråkig- och dysterheter, fast det känns oftast bättre efteråt :) Hoppas bara att jag inte drar ner humöret för mina trogna läsare :)
Kram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...