Affe är halt och mitt hjärta bara brister.

Är detta slutet på framgångssagan? Hoppas inte.

Jag står fast vid tidigre tagna beslut. Han är en frihetsälskande hund som både kräver och förtjänar att kunna vistas lös och fri utan begränsningar och restriktioner. Jag kommer inte att hålla honom i bur och det ska inte göras några fler ingrepp på honom.

Nu är det vila som gäller och eventuellt en metacamkur, sedan får vi se hur det blir. En dag i taget och hoppas på det bästa men idag gråter jag.

Varför måste det vara så orättvist.....

Tjohopp! Då var det officiellt höst då, jag fick nämligen skrapa bilrutan i morse. Minus 2,2 grader sjönk tempen till under natten.

Nu dundrar framgångarna med Affe fram i raketfart och någonstans börjar det lilla berömda, illasinnade hjärnspöket att viska om bakslag och andra tråkigheter.

Jag fattar inte hur han plötsligt kan ha blivit så duktig. Jag vet att det kan verka som skryt men med tanke på vilken liten pain in the rumpa han varit så är jag berättigad till skryt.

Igår till exempel var vi på en riktig långpromenad och naturligtvis får vi ett ekipage framför oss, bestående av två hundar och deras ägare. Några 100 meter skilde oss åt och dryga 4 km kvar hem, fasa, pest, pina och kolera. Övervägde att vända åt motsatt riktning, alltså bortåt igen. Men häller man i sig två muggar kaffe just innan promenaden, fattar ni vad som hägrar. Så vi fortsatte och han var så duktig. Kan minsann konstatera att hårda asfaltsspår inte verkar vara några som helst bekymmer. Visst var han intresserad och lite dragig i mellan åt men inget exceptionellt. Jag kör ju fortfarande ståndaktigt med trädleken, när han drar, så stannar jag. Det ska med andra ord ALDRIG löna sig att dra. När de sedan vek av verkade Affen milt sagt besviken och  började pipa lite ynkligt.

Idag passerade en katt över vägen, bara en bit framför oss -Åh nej. Men istället för att börja dra, körde han ner nosen i backen och sniffade sig fram. Sånt gillar matte, jajamensan.

Förövrigt en helt underbar höstdag idag och när vi var ute på vår morgonpromenad beslöt jag mig för att han skulle få vara lös och springa lite. Men min lilla gosing hade tydligen inget springbehov alls utan höll sig konsekvent vid min sida och gick finare utan koppel än med och vad gör knäppa jag då? Jo, känner ett stygn av irritation. -Men spring då, nu när du äntligen får vara lös.

Antar att han är ganska nöjd, min lilla kille. Jag har ju dragit upp motionen rejält den sista tiden, något som mitt knä definitivt svarat på med missnöje. Kanske inte så konstigt. 90 minuters promenad igår kväll, en mil på bandet imorse och efter det, bara frukost och sedan 70 minuters promenad. Nu är det aj-aj-aj på ett nytt konstigt ställe i knäet och kanske, mest troligt, vila resten av veckan.*GRINA*

Idag har Ica återgått till  det normala (om det nu någonsin är normalt höhö) semestrarna är slut och jag har alla mina dagar kvar. Tralla lalla la.

I går var jag en väldans lycklig Affeägare och Affe var nog en väldans lycklig terrier. Egentligen skulle jag nog inte behöva skriva något i dagens inlägg för bilderna talar sitt egna tydliga språk. Och kanske en av de sämre bilderna säger mest?

   Fyrbent lycka

Affe fick träffa min mosters hund Selma. Det var första mötet och tycke uppstod omedelbart. Som galningar kutade de runt, runt, jaga eller jagas det var frågan. Försökte ta foton men att lyckas få med bägge hundarna på samma bild och dessutom med någorlunda skärpa blev ett nästintill omöjligt företag.

   Små mikropauser i kutandet.

   Försöker förstå vad det är han gör, leker halsduk eller kanske huvudbonad?

   Järnspikar, vad piiinsamt. Tror hon just upptäckte att jag inte är någon riktig man!

För Affes del är det en stor bristvara det där med att vara hund på riktigt och det är nästan ett år sedan han sist var lös och fick busa av sig med en kompis. Fanny gillar ju inte alls det där med att vara lek-social, tyvärr.

   LUFTATTACK! Selma leker sjunkbomb.

   Pussas? Vill du?

   Jag kan visa, jag vet hur man gör.

     AJ! nej inte så.

   Äh, dumma brud. Lets go wild and crazy istället

   Kom igen, nu springer vi.

Min moster bor alldeles vid vattet och naturligtvis dröjde det inte länge innan jyckarna var i plurret, den ena värre (Affe naturligtvis) än den andra.

   Mot vattnet, sisten i är en rutten katt.

Selma nöjde sig med att besöka badet i tasshöjd medan Affe självklart skulle simma. Och när man simmar apporterar man leksak. Så Affe han letade leksak i vild förtvivlan och simmade allt längre ut, döv för alla inkallningar, KRÄK. Jag fick tag på en fotboll, som jag bollade runt med uppe på torra land, vilket tillslut lurade upp den lilla träskråttan.

Resten av dagen hade jag en mycket nöjd, trött och behaglig liten Affe.

  Affe plaskar

   Ensam Affe-fis kvar i vattnet 

Jag är så glad att Affes hundspråk fungerar trots att han vistats nästan hela sitt första år i bur.

Mot måndag och ny vecka.

Mattes lilla Affe i skogen gick, myggor på nosen och blåbär i blick...... (melodi mors lilla Olle)

Milde himmel vad den här hunden sätter i sig blåbär. Om jag hade ett halvt kilo bär i min hink kan man fundera på hur mycket han har i sin lilla mage.

Vi har varit i väg ett flertal korta svängar för att fylla på blåbärslagret i frysen men knott, mygg och annat bitande djävulskap gör det nästan outhärdligt, kan lätt få en vuxen människa att grina. Dessutom är det stor konkurrens om de få bären som finns. Vem hinner först, jag eller Affe. Helt hämningslöst ställer han sig mitt i tuvan och rensar den effektivt på bär, gärna de största och saftigaste, naturligtvis. Tänkte strypa hundf_n när han hittade min hink med färdigplockade blåbär. -Åh, vad praktiskt, då slipper man ju rensa, vilken snäll matte jag har. Men snälla matte vrålade så halva Keräs måste ha satt kaffet i vrångstrupen och Affe har inte upprepat sitt tjuvandet från hinken. Gissa vems bajja som var alldeles svart nästa dag.

Nu har nästan hela semesterperioden avverkats för Ica personalen, vi är inne på åttonde och sista veckan. Hurra! Jag överlevde även denna sommar. Mina (fyra till) åtta veckors avhållsamhets-deal från gottigheter är därmed nästan fullföljd. Jag tror dock att jag kommer att stupa på målsnöret, vilket kan kvitta eftersom hela dealen ändå inte haft förväntad effekt. Jag kan i alla  fall numera, med lite godvilja, få på mig kjolen som så snöpligt hade krympt i skåpförvaringen. Tror jag lyckats töja ut den med mitt evinnerliga provande.  Men det är ingen vacker syn. Tänk er en korv på grillen som börjar spricka i skinnet och liksom fläks upp och väller över. Så känner jag mig, men en stor svart kofta tar lyckligtvis udden av det hela.

Annars har jag skött mig exemplariskt under dealens gång och alltså, inget gofika, inget bröd, ingen Baileys, ingen pasta, ris eller potatis, inga chips, ingen glass och så vidare. Magen mår definitivt bättre och är mindre uppblåst när jag skippat brödet och det andra.

   Sista tappra jordgubben?

   Numera befinner sig denna vackra gubbe i min mage

Övrigt oviktigt vetande. Har skeppat iväg sambo och hans matlådor, 38 styckna bestämde han sig för att ta med och plötsligt blev det lite plats i frysen igen.

Tänk, min nya dator kom för en dryg vecka sedan och jag har inte ens hunnit öppna lådan ännu. Fast jag har alltid gillat känslan av den som spar han har.

   Himlen hade skådespel en kväll här i veckan

   Otroliga färger

Nästa vecka ska jag äntligen i väg och förhoppningsvis få  nya migränmediciner, hoppas kunna få testa någon ny variant, om det finns. Känner mig ännu inte helt 100 fast det gått en hel vecka idag sedan anfallet inleddes. Pust, det tar på krafterna och jag känner mig ganska sliten i kropp och knopp.
Lyckades i alla fall ta mig ut och springa milen igår innan jobbet. Fast det blev faktiskt längre än en mil. Konditionen och orken håller för längre sträckor nu men inte mitt knä, som sa ifrån rätt rejält under gårdagens runda. Misstänker att det nu kommer att krävas någon veckas avhållsamhet från springande igen, SKIT!

Nu på prommis med Piraff och Fanny sedan mot arbetet. Ha en bra dag.

Jo jo, nu har det nog flippat rejält på tokigterrierfronten. Kommer det inga fler inlägg framöver har någon fått mig inspärrad bakom lås och bom.

Vad gör man en lördagskväll ca 19,30 om man är trött och sliten? Jo, man går och lägger sig, så klart.

Vad gör man när man vaknar 3,45 och inte kan sova längre? Jo man går ut på en 70 minuters power walk, nå väl, walk då, snuttan skruttan Fanny var ju med.

Vad gör man efter det, om man känner att det finns lite mer energi kvar i kroppen? Jo, man åker till gymmet och hänger på låset, naturligtvis.

Klockan är strax efter nio och jag har med andra ord redan hunnit massor. Kan nog bli en toppendag idag

Hade en mycket obehaglig mardröm i natt. Så kan det gå när man lägger sig med magen propp av fisk dvs. sprängmätt, man får mardrömmar. Det har jag minsann läst någonstans och verkar ju faktiskt stämma.

I alla fall blev jag i drömmen instängd i en stor lada, eller möjligtvis garage och kunde inte hitta någon dörr som gick att öppna. Allt medan jag letade blev det mörkare och mörkare så eventuella ledtrådar om var dörren fanns, i form av ljusspringor, försvann och jag vaknade kallsvettig, full av obehagliga panikkänslor.

Åter till morgonens promenad som verkligen var underbar. Fick uppleva en soluppgång som var så nära magisk som man bara kan komma. Önskar jag haft systemkameran med mig men den kolossen är ju liksom inget man släpar med på hurtiga promenader. Försökte ta bilder med mobilen, som annars är bra på mycket, dock inte på det där med foton.
  

Affe hade fullt upp på promenaden och får han inte träningsvärk i sin lilla nos blir jag förvånad. Mer än halva promenaden var vägen nämligen preparerad av färska älgspår, stora som små och med tanke på  Affes beteende hade de inte hunnit alltför långt bort.
Blir så glad över Affens stora framsteg på promenaderna för man märker så tydligt att han börjar kunna lägga band på sig själv och drar inte alls i kopplet så som han gjort tidigare. Inte ens med en sådan stark störning som färska älgspår. Fanny har ju som vanligt motsatta reaktionen, -Matte! det har gått älg här, är du heeeelt säker på att vi ska gå här då, för det gör absolut inget om vi vänder, typ NU.

   Måste du fota?  Kan vi inte bara vända hem innan någon kommer och ser dig i dina trikåer!!

Eftersom jag var tämligen säker på att jag skulle vara ensam i farten där vid fyra snåret imorse, drog jag på mig, vad som kanske är det skönaste i byxväg som någonsin tillverkats, nämligen mina trikåer *haha*
Byxorna i sig är riktigt snygga, svarta med turkosa detaljer i ett stretchigt material som andas och leder bort fukten. Men de är INTE snygga på mig, huvaligen. Korvskinn modell tight men ack så sköna.
Idag var jag så kaxig att jag till och med hade på dem när jag åkte till gymmet = UNIKT! Men enbart för att jag var lat och misstänkte att jag skulle vara ensam även på den fronten, den tiden en söndagsmorgon. Vilket jag var ända till tills mot slutet då en äldre dam gjorde mig sällskap.

En kund (ej från orten) beklagade sig i går över Haparanda och framförallt då över Happisborna. Jag är definitivt ingen strålande representant för min kommun, men då är jag ju inte heller någon tvättäkta norrlänning. Så kunde inte annat än faktiskt hålla med kunden, att vi tyvärr är rätt snåla och inbundna av oss här uppe. Kunden fortsatte - och ingen dans har ni här heller, man får ju åka 30 mil för att roa sig. - Så vad gör ni Haparandabor på kvällarna när ni blir ensamma?  -Då ställer vi fram "dunken" på bordet och roar oss. TIG MIN MUN SÅ FÅR DU SOCKER!! Ibland är det bra att tänka innan man talar, men vad gör man när det bara poppar fram.

Minusgrader har vi haft under den gångna vecka -1,1 grader inte mycket men tillräckligt för att frysa den satans potatisblasten.

Njut nu av en skön och lat söndag. Det ska jag, utan huvudvärk, HURRA!

Jepp! Mår definitivt bättre igen. Fast inte fixade jag att jobba igår. Kom dit, gick hem, kom tillbaka bra mycket senare och kunde stänga verksamheten.

Idag känner jag mig visserligen överkörd av ett tåg och trött som bara den, men bara lätt huvudvärk, hurra!!

Jag är med andra ord (nästan) fixad. Min bil är definitivt fixad. Minns ni att jag nämnde punktering. Det visade sig att en vass spik var orsaken till punkan. Hur nu den lyckats ta sig dit.

Intar just dagens andra balja med kaffe, fast det känns som att all världens koffein inte skulle kunna få mig att piggna till. Hoppas det blir full rulle på jobbet idag, så man inte hinner känna hur sliten man är.

Längtar tills klockan blir 17 och jag får åka hem och äta middag. Idag står det rökt sik på menyn. Föredrar lax egentligen men det får man inte ta upp längre. Fast sik är inte fy skam det heller.

Ha en trevlig helg

Lagen om alltings jävlighet och ödets ironi. Suck!

Lyckades efter många om och men fixa ledigt torsdagen för att kunna bedriva jakt på begravningskläder. Yes!

Hade huvudvärk hela onsdagen som sedan kulminerade till migrän på kvällen. Vet inte när jag varit så risig sist och migränmedicinen tog bara bort absoluta toppen av värken. Naturligtvis var jag såpass dålig ännu igår, torsdag så jag var tvungen att ställa in handlingsresan (och det ska mycket till innan jag ändrar mina planer)

Jag är dålig ännu idag men ska iallafall åka och göra ett försök på jobbet. Har det "lilla" passet 10,45- 21,15 hoppas jag fixar det. Har redan fått proppa i mig x-antal värktabletter, bådar inte gott. Inte roligt alls att må som en apa, bläää!

Ett helt och totalt ego inlägg, bara fyllt av klagan.  Så blir det när man tycker synd om sig själv och sitt lilla huvud. Dessutom har jag punktering i bildäcket. Skit!

Nu är det dags för freeeedagsmyyys.. INTE!!!

Haha, minns ni min vilodag? Så fort solen kikade fram var minsann jag och Affen ute och power walkade, stackars hund. Jag kan iallafall dopa mig med Berocca Boost som faktiskt är riktigt raketbränsle i min kropp. Men Affen, nä han får nöja sig med energin som kommer ur belöningsgodisarna längs vägen. Han börjar bli sååå duktig och nu hyser jag goda förhoppningar att det mesta faktiskt går att fixa till med honom. Det krävs bara massor av tid, massor av envishet och en uppsjö godis ;)

En till promenad, en kort en, blev det framåt kvällen när det åter drog in ett (mycket lätt) åskoväder. Men himlen såg så hotfull ut att jag nästan väntade mig att få en blixt i skallen. Nu kom det inte en enda blixt och enbart en knall, som Affe mest blev fundersam över. Inget skällande och ingen rädsla, bara fundersam var ljudet kom ifrån.

Jag gjorde det, klickade hem en ny dator. Det blev ett stort svart hål på kontot och jag funderade länge och väl. Ska jag, ska jag  inte. Koden för bankdosan var giltig i fyra minuter och jösses vad jag tvekade. Om koden hunnit "gå ut" då är det inte meningen att jag ska ha datorn. Men det hade den inte och nu vänta, vänta...

Igår blev det endast en promenad och man kan nog inte kalla det för power walk, snarare bara walk eftersom lilla fjonkan Fanny var med.  Långsammare tempo men desto längre sträcka i stället. Man märker faktiskt att hon börjar komma i bättre form, hon sprang hela vägen hem och utan att sacka efter en enda gång. Affe är alltid lite mera "i gasen" när Fanny är med men något som varit nästintill omöjligt tidigare är att låta Fanny springa före/framför. Det har varit ett evinnerligt dragande i kopplet. Men inte nu längre, han gick jättefint vid min sida och Fanny en bit framför. Tänk vad små saker kan göra en lycklig.

Det enda som förpestade promenaden var ormen. Det fasansfulla i det hela var att jag inte såg den (först), jag med mina "orm-spanar-ögon" konstant påkopplade. Jag kan till och med HA KLIVIT PÅ DEN, hundarna sprang i vart fall rakt över den. Den måste, måste, måste ha varit död. Den var just i slutet av vägen och vi hade precis vänt och börjat återfärden hemåt, då jag registrerade den. Det tog några sekunder för hjärnan att få ihop det jag just sett och jag hann gå några steg innan jag fattade. Tvi, tvi, tvi. Äckelpäckel orm.

Att trampa på en orm, död som levande är ångestframkallande, uääääck. Ingen tröst att det var en yttepytteliten rackare heller.

41 matlådor, är vad som finns i frysen. Pasta på längden och tvären, korv, bacon, älgkött, uj vad jag har lagat mat. Sambo kommer eventuellt att vara borta på jobb under tre veckor i sträck, tillskillnad från 1 vecka i vanliga fall och två lådor om dagen i tre veckor, ni kan väl er matematik.

Försökte få till en ledig dag, nu när sambo är hemma, för att köpa kläder och skor till den stundande begravningen. Ja, jag ger vika, ser ut som en falukorv i den tänkta kjolen och det är högst tveksamt att knappen hålls kvar i linningen när jag placerar mig i sittande ställning. Frågade runt lite på jobbet bland sommarvikarierna. Svar: Jo, jag är ledig men jag vill INTE jobba, för..... Spiken i kistan! Locket på! Det är tydligen bara jag som måste jobba för att tjäna mitt leverbröd.

Mot jobbet och mot en lönecheck.