Helvetes jävlar!  Förlåt ordvalet.  Eller nä förresten, en svordom är på sin plats efter denna kväll.

Smet iväg *ironi* (ni kommer att förstå när ni läst dagens inlägg) en halvtimme tidigare från jobbet för att hinna hämta Affe hemifrån och närvara på hundträningen inne i stan.

I vanlig ordning är han helt galen när jag tar ut honom från hundburen, kastar sig i väg och är totalt okontaktbar. Alltså jättesuperduper ivrig men lugnar sig när vi väl kommer in i lokalen.

På mig har jag alltid en hundförarväst med massor av fickor och andra finurliga finesser, däribland en ögla där jag fäster kopplet för att kunna ha båda händerna fria.

När Affe vid ett tillfälle kastar sig i väg hör jag ett svagt knäpp. Öglan sprack och jag ser Affe, fri som vinden med kopplet efter sig, försvinna iväg som en tornado mitt inne i stan. Jag ropar som en galning och en gång kommer han faktiskt men jag lyckas inte ta fast honom. Bara han inte springer mot vägen. Jag hann bara tänka tanken och vips befann han sig mitt på den trafikerade gatan.

Nu är det totalt kört, han kommer att dö för han kommer definitivt att bli påkörd, är det enda jag tänker. Som ett satans JAS plan susade han fram och tillbaka, tvärs över gatan.

Några hundar skällde på en balkong, vilket lockade hans intresse men inte tillräckligt. Räddningen blev den man som kom bärande på take away käk.

Det luktade säkert jättegott i Affenosen för mannen lyckades suga tag i Affes framben så länge att jag hann ställa mig på hans koppel och därmed förhindra ytterligare flykt.

Det är ett under att inte både jag och hund slutade på bårhuset. För det slog mig när jag körde hem att jag gjort precis likadant som Affe, dvs. kastat mig över vägen utan att titta åt varken höger eller vänster. Jag minns inte ens att jag tog mig över vägen, om jag ska vara ärlig.

Efteråt kom chocken, hela kroppen skakade och jag var nära till tårarna. Blev av förklarliga skäl inte ett toppen pass denna gång. Affe var minst sagt uppspelt och exalterad, han hade ju haft jättekul där på stadens gator.

Min förra hund, Emil blev påkörd av en bil men klarade sig mirakulöst. Ljudet och synen av det är något jag aldrig, aldrig glömmer. Trodde det skulle bli en repris idag.

Hade några fina bilder på Fanny från dagens promenad men de får helt enkelt vänta tills en annan dag. Är inte riktigt på humör. Ska gå och ta hand om mitt knä som inte alls gillade dagens språngmarsch inne i stan.

Just det, höll på att glömma  TVÅ MÅNADER TILL JULAFTON