Helvetes jävlar!  Förlåt ordvalet.  Eller nä förresten, en svordom är på sin plats efter denna kväll.

Smet iväg *ironi* (ni kommer att förstå när ni läst dagens inlägg) en halvtimme tidigare från jobbet för att hinna hämta Affe hemifrån och närvara på hundträningen inne i stan.

I vanlig ordning är han helt galen när jag tar ut honom från hundburen, kastar sig i väg och är totalt okontaktbar. Alltså jättesuperduper ivrig men lugnar sig när vi väl kommer in i lokalen.

På mig har jag alltid en hundförarväst med massor av fickor och andra finurliga finesser, däribland en ögla där jag fäster kopplet för att kunna ha båda händerna fria.

När Affe vid ett tillfälle kastar sig i väg hör jag ett svagt knäpp. Öglan sprack och jag ser Affe, fri som vinden med kopplet efter sig, försvinna iväg som en tornado mitt inne i stan. Jag ropar som en galning och en gång kommer han faktiskt men jag lyckas inte ta fast honom. Bara han inte springer mot vägen. Jag hann bara tänka tanken och vips befann han sig mitt på den trafikerade gatan.

Nu är det totalt kört, han kommer att dö för han kommer definitivt att bli påkörd, är det enda jag tänker. Som ett satans JAS plan susade han fram och tillbaka, tvärs över gatan.

Några hundar skällde på en balkong, vilket lockade hans intresse men inte tillräckligt. Räddningen blev den man som kom bärande på take away käk.

Det luktade säkert jättegott i Affenosen för mannen lyckades suga tag i Affes framben så länge att jag hann ställa mig på hans koppel och därmed förhindra ytterligare flykt.

Det är ett under att inte både jag och hund slutade på bårhuset. För det slog mig när jag körde hem att jag gjort precis likadant som Affe, dvs. kastat mig över vägen utan att titta åt varken höger eller vänster. Jag minns inte ens att jag tog mig över vägen, om jag ska vara ärlig.

Efteråt kom chocken, hela kroppen skakade och jag var nära till tårarna. Blev av förklarliga skäl inte ett toppen pass denna gång. Affe var minst sagt uppspelt och exalterad, han hade ju haft jättekul där på stadens gator.

Min förra hund, Emil blev påkörd av en bil men klarade sig mirakulöst. Ljudet och synen av det är något jag aldrig, aldrig glömmer. Trodde det skulle bli en repris idag.

Hade några fina bilder på Fanny från dagens promenad men de får helt enkelt vänta tills en annan dag. Är inte riktigt på humör. Ska gå och ta hand om mitt knä som inte alls gillade dagens språngmarsch inne i stan.

Just det, höll på att glömma  TVÅ MÅNADER TILL JULAFTON

 

Faster Britt

25 oktober 2011 16:36

Fy vilken mardröm!! Vilken tur att det gick bra. Jag vet hur du kände dig. Tessie blev ju påkörd av bussen en gång. Jag såg inte när det hände, men jag hörde och jag håller med dig, det är något man aldrig glömmer (även om man helst skulle vilja).
Men det verkar vara en härlig hund, din Affe. Massor av spring (och studs) i benen. Kul att det börjar gå bättre med träningen (förutom igår av förklarliga skäl).
Kram Britt

 

Jenny

25 oktober 2011 18:50

Hej faster :)
En riktig mardröm var det och vad hjälplös man är. Usch, ryser bara av tanken.
Emil som blev påkörd här i byn, hade änglavakt då bilen körde relativt sakta, men han slungades ändå iväg ett rejält stycke. Det skedde på juldagen 2007 men minns det som igår.
Affe är det snällaste och absolut gladaste jag någonsin träffat i hundväg.
Men det är VÄLDIGT mycket spring och studs i honom och verkar aldrig ta slut heller. Önskar ibland att jag skulle ha lite av hans energi :) Baksidan blir att han är väldigt intensiv och går lätt upp i varv. Men det är nog delvis en mognadsprocess och jag tycker det går åt rätt håll.
Kram Jenny

 

Monica

26 oktober 2011 17:01

jo fy bubblan vad otäckt..tur att pizzamannen hann grabba tag benet.
Ses kanske på hunträningen ikv,Ska försöka ta med endast Wilma o köra lite mentalträning med henne,inge roligt alls när hon nu fått för sig att agilitybommen är ett monster som man inte ska befatta sig med....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...