Provade göra en större uppletande ruta igår och det var inga som helst bekymmer. Däremot hade han förskräckligt svårt att vänta på sitt varsågod. Vet inte hur många gånger han tjuvstartade, den lilla terriristen. Snabbt som ögat fick jag då springa och plockade upp föremålet, innan han hittade det. Nytt försök och han blev åter förvisad till utgångsplatsen. 

Vrooooom, söka, söka.
 

Var är den? Min pipis!

Utöver uppletandet och promenad i finvädret var vi in till stan på kvällskvisten och besökte klubbträningen. Kan säga så mycket. Att köra slut på honom genom uppletandet funkade inte, snarare tvärtom. Han var sjövild och en relativt ny deltagare, modell mindre fick honom att släppa alla hämningar.

Dessutom har han av någon anledning fått för sig att man ska hoppa över rallylydnadsskyltarna. Nu tränar vi ju inte rallylydnad egentligen (ännu) vi är bara där och ”stör” alla andra som tränar.

Affe har definitivt förmågan att locka fram buset ur varenda fyrbening på plats och han får nog räknas som en typ av störning, fast en glad sådan. Än har vi i alla fall inte blivit förvisade från träningslokalen.

Angående hans skuttande över skyltarna. Måste erkänna att det såg rätt gulligt ut men var sjutton har han fått det ifrån, lilla tokstollen.

Passet avslutades med trevlig socialsamvaro där vi bara satt ner och surrade. Myror i brallan är bara förnamnet på Affen. Men så länge jag bad honom göra något, ligg, sitt, vänta osv. funkade det bra. Annars ville han gärna till att börja skälla och streta i kopplet. Men måste ju vara positivt att han i alla fall kan fokusera på en uppgift.

Säg varsågod idag då, för bövelen...

Jag hittade den! Duktiga jag.

Jag har ju numera med honom rätt ofta i bilen när jag uträttar ärenden, tränar mm. Igår när jag gick in på Ica för att handla skällde han våldsamt. Jaha tänkte jag det var det, nu funkar han inte att ha i bilen längre, det som gått så bra.

När jag kom ut igen förväntade jag mig så klart att höra ihållande ståndskall från skuffen på Kian. Men inte ett ljud hördes. När jag kom fram till bilen låg han ihop rullad som en liten boll och SOV. Hurra vad bra.

Dripp, dropp, idag har det regnat floder igen. Mot eftermiddagen blev det uppehåll och jag tog med mig Affen på promenad. Vi hann inte långt så stötte vi på två älgar, ko med kalv. Det blev naturligtvis omöjligt att gå åt samma håll som dem, behöver jag förklara varför? Naturligtvis hade jag en galen terrier vid min sida. Undrar just om Affe nedärvt någon slags älghundsgen, han visar nämligen enormt intresse.

Så vi tog en annan väg. När vi sedan vände hemåt igen uppvisade han tydliga symtom på vilt i närheten, nosen gick som en propeller och jag existerade inte överhuvudtaget. Och mycket riktigt där vi nyss gått hade en älg hunnit passera.

Är inte rädd för älgar men så här under brunsten känns de lite ”ostabila” så jag är mer än glad om jag slipper stöta på dem, tillskillnad från somliga andra.  

Om jag såg en fallande stjärna, vet jag precis vad jag skulle önska mig.

Tjingeling

Tråkigt väder idag, alltså inget spårande och inte kan jag baka eftersom frysen är full av älgkött. Städat har jag redan gjort.

Så vad gör man då? Surfar naturligtvis. Fast det ångrar jag nu, så här i efterhand då en gnagande orolig känsla fått fäste i min mage.

Sökte lite grann på stressad och svårhanterlig hund och hittade ganska omgående ett inlägg av hundpsykolog av Charlotte Swanstein, som satte ord på en inre känsla jag haft. Så här skrev hon:

”smärta och eller sjukdomsbild kan skapa hyper och eller felbeteende”

”En hund som får adekvat aktivering, som det tycks av din beskrivning och har ett tryggt hem, är helt troligt en hund som kan ha en smärta.

Hundar med smärta blir ofta överaktiva när aktivitet sker. Det i sig utsöndrar endorfiner, kroppseget morfin.

Om en hund lärt sig att smärta minskar vid ökad aktivitet så triggar det ju klart igång hunden så fort den är vaken/aktiv. Och när den väl fått sin dos av aktiveringen, så kan djup sömn lättare ske och kroppen vilar då”

”Så som sagt ett veterinärbesök hos en veterinär som gillar utmaningar att leka detektiv. Det kan vara en stor grej, som orsakar hundens enorma stressbeteende och eller en pytte lite del”

”Om man inte finner någonting alls, ja då är det ”ett inlärt beteende som du på olika sätt belönar, vilket gör att han inte kan sluta, utan triggas än mer. Att du försöker prova olika åtgärder och eller försöker vänta ut honom, är helt troligt inte tillräckligt”

Därmed absolut inte sagt att det är så men jag undrar jag. Sista tiden har han uppvisat flera, tyvärr välbekanta och oroväckande beteenden från valptiden, då han bland annat hade inflammation i sina leder. Inflammationer som de i Strömsholm aldrig kunde svara på varför de uppkommit.

I dags läget tänker jag inte göra någonting alls mer än låta honom vara hund på heltid och fostra honom så gott jag kan.

Ett löfte jag avgivit och som jag står fast vid är att det inte kommer att ske några fler ingrepp på honom, som har med hans ben och leder att göra.

Låter det hårt och kallt? Ja kanske, men jag tänker inte låta honom gå igenom processen igen. Naturligtvis ska han inte behöva lida och hur man nu vet det då….

Affen

Åter till dagens väder, regnandet. Det har faktiskt sina fördelar eftersom jag tackvare regnet haft skogen alldeles för mig själv, trots helg och pågående älgjakt.

Det är bara första veckan som det jagas i ösregn. Efter det genomgår alla machojägarna en transformering och blir gjorda av socker, som naturligtvis smälter i regnet. Av ren självbevarelsedrift håller de sig då i hemmets trygga, torra vrå där de analyserar den hittills gångna jakten och lägger upp strategier för den kommande.  Oops nu hamnade jag på sidospår.

Alltså, hoppa i galonisarna och ut på promenad med Affe-fisen. Det finns inget dåligt väder, nannanannaaaa, nynnade jag för mig själv medan jag gick där i geggan och kände regnet rinna via nacken ner för ryggraden.  

Men nog känner man sig lite extra nyttig när man tar sig ut i riktigt busväder och det är väldigt skönt när man väl kommer in igen.

Fanny

Jag hade redan igår bestämt att Affe idag skulle få sin första uppletanderuta. Har jag bestämt något så genomför jag det, på gott och ont. Så nu blev det uppletande i ösregn och det gick minsann det med.

En uppletanderuta är en ruta (egentligen 50*50 meter men i Affes fall betydligt mindre) där jag trampat fram och tillbaka (inom själva rutan). I rutan slänger jag sedan ett föremål och ger Affe kommando att söka rätt på föremålet. Han ska alltså INTE kunna hitta föremålet via mina spår.

Jag VISSTE väl att han skulle gilla det här. Han fattade omedelbart vad som gällde och endast en gång hamnade han utanför själva rutan.

Först hade jag honom kopplad när jag la ut föremålet. Sedan lös och naturligtvis var han tvungen att provsmita en gång bara för att testa.

Grymt bra självbehärskningsträning för honom att få vara lös och bara sitta på sin lilla terrierrumpa och vänta. Men svårt, så svårt.

Egentligen borde man nog ha börjat med apportering innan så han haft det klart för sig. Meningen är ju att hunden ska komma med det upphittade föremålet. I slutändan är det 4 föremål som ska hittas på 5 minuter, om man nu ska tävla (vilket vi inte ska)

Men nu kör vi och till nästa gång ska jag göra en betydligt större ruta. Att lägga in flera föremål är nog än så länge lönlöst då han inte kan apportera. Ska dock börja träna på det lite smått här hemma.

Man blir riktigt varm i hjärtat när man ser hur roligt han tyckte att det var (äntligen något som är hans grej) och att han omedelbums förstod vad det handlade om. Gissa om jag hade en trött-i-mössan-terrier efter bara en si så där 6 små sökturer.

Oj, vilken roman det blev.

Av terrier promenader blev det igår. Kom att tänka på vad en djursjukvårdare på rehab i Gammelstad sa till mig när hon träffat Affen för första gången. - När han blir bra kommer du ha en kompis som hänger med på allt. Oj, vad rätt hon hade för Affen Piraffen han tackar då rakt inte nej    

Vem jag? Rulla mig i något stinkande? Näää Nääää!

Fanny däremot hon var inte alls glad när jag i går morse av släpade med henne på promenaden. Så fort jag stannade gjorde hon sig beredd att vända av hemåt igen. Enbart av den enkla anledningen att husse just skulle till att äta frukost när vi begav oss på promenad. Fanny och husse har sedan tidernas begynnelse haft en speciell frukostrutin som jag definitivt förbjudit honom att introducera Affe i.

 Off we go!

Så här i älgjaktstider brukar jag vara lite (pyttelite) tillmötesgående när det kommer till att klampa runt i skogarna under helgerna.

Idag var det dock så otroligt fint väder och att gå den asfalterade ”byavägen” kändes inte alls lockande, man vill ju till skogs.

Blev naturligtvis tagen på bar gärning nästan omgående.  Men med lite restriktioner  fick jag och Piraff fortsätta vår promenad som dessvärre inte alls blev så lång och njutningsfull som jag planerat. Vi hann inte långt alls innan jag började må pyton. Kallsvettig, yr och med prickar för ögonen, trodde allvarligt att jag skulle tuppa av. Ner med huvudet mellan knäna och sitta ner en stund i gräset, pust. 

Antar att det var ett sockerfall modell XL. Kom precis från träningen där jag visserligen sprungit 7 km (första gången sedan knäet rasade) och kört några maskiner men det brukar inte vara några problem. Hur som helst var det bara att vända hem igen, i sakta mak. Snopet och irriterande. Slöseri med fint väder.

  Lycka är att :

  Springa så öronen flaxar.

Igår kväll kom det en ny laddning med älgkött. LESS! är bara förnamnet. Och sambo befinner sig naturligtvis på uppdrag, som vanligt när det vankas kötthantering.

Både min frys och frysbox är helt knökfulla. Att baka något är helt, totalt, definitivt uteslutet.

Sambo kommer framöver bara kunna drömma ljuva drömmar om en fet falukorv. Han ska få äta älgkött tills det sprutar ur öronen, så det så.

 Fladdermus ett terrier?

Jag ångrar lite att jag på morgonprommen igår inte lät Affe följa på färska älgspår som han hittade.  Han gjorde ett klockrent upptag och följde på i rätt riktning, duktig kille. Kul att se för det där med bakspår gillar vi ju inte alls.

När jag sedan på promenad nummer två provade på samma spår var det inte alls lika intressant längre. Han tog upp spåret, halvhjärtat och snabbt blev det bara virrvarr.

Affe i spårartagen

Unnade mig idag en sällsynt lyx, att sova en eftermiddagslur på soffan, naturligtvis med båda vovvarna som sällskap. Varmt, mysigt och som balsam för själen. Borde unna mig det lite oftare  

Nu ska jag leta fram någon lämplig film, ta med mig vovvarna och mysa i soffan resten av det som är kvar av kvällen. Och imorgon blir det sovmorgon, det har jag bestämt.