Jaha, om man skulle försöka sig på en uppdatering, ifall det råkar finnas någon trogen läsare kvar...

Man hade måhända kunnat tro att jag gjort slut med bloggen, avlidit eller kanske blivit bortrövad. Kaos, upp och ner, fram och bak, allt på ända och så när luften går ur en och man bara inte orkar med, mer än just det nödvändigaste, får vissa saker stryka på foten, bloggen.

Det lilla uns av energi, trevlighet och socialförmåga man lyckas uppbåda går åt på jobbet, där man liksom inte har något annat val än att vara trevlig och le. Mot slutet av förra veckan kändes det som att läpparna fastnat i le läget och det värkte i kinderna.

Nåväl, säg den storm och olycka som varar förevigt.

Fanny, en förebild när det gäller att stoppa huvudet i sanden.  

Apropå storm, vi har verkligen världens underligaste väderförhållande här uppe i norr och inte alls som det brukar vara i november. Det är dimma och 5-6 grader varmt på dagarna och på nätterna någon enstaka minus grad. Så har det varit i flera veckor nu, varje dag. Men jag klagar inte, nej nej. Det är tvärtom rätt behagligt eftersom man slipper frysa, skrapa bilrutor och skotta snö. Nackdelen är den oberäkneliga halkan som uppstår och all sand och gegga som jyckarna drar med sig in. Idealet vore någon ynka minus grad och gärna lite sol.

Sällsynt med sol och batterierna börjar ta slut.

Affe fyndade under skogspromenaden häromdagen, detta som ett resultat av att han faktiskt börjat använda sin nos alltmer.  Att han ska kunna ta sig tid att nosa under promenaderna är något jag länge önskat. *He he* han är verkligen en bak och fram hund, min Affe. För oftast är det väl motsatsen man drömmer om d.v.s mindre snifferi på promenaden.  

Men nu stod han länge och väl och sniffade på något. Så länge att jag slutligen var tvungen att kika efter vad han hittat.

Något vitt och ulligt stack upp ur mossan, bomull eller kaninpäls var min första tanke. Snopen jag blev när det ulliga visade sig ha ögon, fyra ben och en liten pluttesvans. Det var ett minidjur av något slag, dessutom ett väldigt gulligt mindjur, dock stendött (inte Affes verk) Efter lite googlande kunde jag fastställa att det var en vessla, snövessla för att vara exakt.

Ett stycke stendöd snövessla.  

Några gånger i veckan finns det möjlighet att träna i brukshundsklubbens lokal tillsammans med andra två och fyrbeningar. Så ofta det bara går försöker jag och Affe delta på dessa träningstillfällen.

Även om jag själv vet att han gjort enorma framsteg så är det så klart kollosalt roligt att få bekräftelse på detta av någon utomstående, vilket jag också fick för en dryg vecka sedan. Gissa om jag blir alldeles sprickstolt.

   Om jag gör mig liten och gömmer mig bakom gräset ser nog inte matte att jag tänker bada.

Börjar äntligen lära mig hur Affen-Piraffen fungerar, i alla fall på vissa områden. Exempelvis har jag insett att han omgående behöver en uppgift när vi kommer till träningslokalen, annars går han igång, börjar skälla och kasta sig vilt omkring (ni vet liknelsen som en båt på stormigt hav) Tar kanske 10-15 min innan han ”landar” och kan fokusera mestadels på mig.

I onsdags la jag in ett nytt moment i träningen, platsliggning. Ska jag vara ärlig trodde jag nog inte att detta var genomförbart, inte än på länge i varje fall. Men det gick så bra. Inte en enda gång stack han iväg till någon av de andra vovvarna, hurra. En gång reste han på rumpan och kom efter mig men det var för att jag gjorde det lite för svårt genom att placera mig bakom en pelare.

  Affen-Piraffen

I fredags avlade jag och Affen ett besök på Djurmagazinet. Oh my God, säger jag bara. Han var över allt och på allt. Ett 15 tal leksaker väl hann knyckas och provpipas, kartonger med godis vältas och hyllor bestigas. Affe var i himmelriket, matte på motsatta stället. Snudd på att vi åkte dit för snatteri då det fanns gotta placerad i lämplig tjuvhöjd. Kan som parentes tala om att han sov resten av dagen efter det besöket och jag hade en enorm huvudvärk.

Affe efter sitt besök på Djurmagazinet.

Till något helt annat. Igår gjorde jag mina egna kycklinghamburgare, helt från scratch, alltså malde bitar av kyckling till färs, kryddade, formade biffar, ja ni förstår. Det är ytterst sällsynt att jag är nöjd med något jag tillrett men detta var ta mig sjutton D-E-L-I-K-A-T. Synd bara att jag inte hade någon att dela delikatessen med. Hoppades in i det sista att någon skulle dyka upp som jag kunde truga på mina burgare och hemmagjorda pommes, men nä. Nå, det betyder ju mer mat åt mig, som om det nu skulle behövas.

Kycklingburgare á la Jenny  

Något som definitivt inte heller skulle behövas är lussebullar, förövrigt min passion i livet. Föll naturligtvis igår för frestelsen och köpte med mig en påse hem. Gud så gott, fast det bara är köpes. Försöker nu intala mig att jag faktiskt är värd dem (alla tre) efter att ha genomlidit en hel timme med en bunt okända fåntrattar.

Så, nu vet ni att jag lever. Ha det gott.