En mysig promenad med båda vovvarna i det fina höstvädret ändrades snabb till a walk from hell. Hade så stort planerat att det skulle bli lite fina bilder av hundarna när de sprang på ängen i strålande solsken, så klumpekameran hade fått följa med. Men...

Nästan framme märker jag att Fanny tvärstannat, vänt sig om och blåstirrar nu bakåt på något. Vad är det där?

Vet inte var jag fick mårdhund ifrån, dessutom anfallande men det var det då rakt inte *ha ha ha*  Nix pix, värre, lös jakthund! Utan människa i sikte.

Jag HATAR att stöta på dem i skogen, utan hundförare, speciellt när jag har båda hundarna med. Man vet aldrig om de är vänligt sinnade.

Med Emil var det en pärs utan dess like, när detta inträffade eftersom han alltid, utan undantag flög på närgångna hundar vare sig de var snälla eller ej och det är ju inte direkt kompisfrämjande.

Affe tyckte så klart att detta var hur roligt som helst. En ny kompis som bara poppar upp så där, från ingenstans. Jag och Fanny var inte alls roade, Fanny fräste ifrån omgående när den försökte stifta bekantskap med henne och jag gjorde likadant så vi fick vara ifred. 

Affen däremot, honom fick jag dra genom lervällingen . Och hela tiden med en cirklande jakthund runt honom som dessutom gav ifrån sig ett synnerligen enerverade kombinerat bjäffs och skällande.

Jag var så heligt förbannad. Arg på jakthunden, arg på Affe, arg på lervällningen, arg på att jag släpat med kameran i onödan, arg på det förlorade fototillfället, arg på mina rena byxor som inte var rena längre.

När sedan ägaren till hunden dök upp kan man väl säga att jag var på allt annat än solskenshumör. 

Jag är ganska tyst och försynt i vanliga fall, säger inte så mycket men nu var jag ARG. – Du kanske skulle lära din hund att skälla på älg istället för små vita hundar sa jag till honom. – Det kanske du också borde, sa han. VAD?  – Men mina hundar SKA INTE SKÄLLA PÅ ÄLG! och där dog den konversationen, tack och lov.

Tur att man inte har högt blodtryck eller känsligt hjärta, en infarkt eller hjärnblödning att antagligen varit en naturlig reaktion på mitt humör.

Själva grejen var väl inte så farlig (mer än fruktansvärt irriterande) och inget inträffade ju men jag hann ju elda upp mig så bra och temperament finns även om det som sagt är sällsynt att det kokar över.

Hemma igen åkte hundarna i duschen, såg ut som de gjort lerinpackning och efter det har de sussat sött i varsin korg. Och jag har varit på jobbet på ett strålande humör, faktiskt och nästan varit snudd på övertrevlig.

Kanske bra att få sprängas lite ibland.

Ha det så gott.