Förändringens vindar blåser, här och nu vilket gör att nya och obekanta situationer uppstår. Förändringar behöver inte alltid vara av ondo, så blås på bara.

Affes officiella träning (den bland folk och fä) har legat på is under den gångna veckan på grund av mitt schema, vilket inneburit långa och många dagar.

Nu går jag in på den lättare, min så kallade glidarvecka och allt känns ljusare igen.

Räknar iskallt med att hinna med veckans båda pass på klubben även om det blir tight med tid. Synnerligen imorgon då jag slutar 18 och träningen börjar 18 (antar jag) Vi har hittills kört kl 19. Men det är ju liksom höst nu och jag vet ju att det blir mörkt allt tidigare men jag VILL, vill, vill ju också kunna träna min hund, tillsammans med andra. Orättvist är vad det är.

På hemmafronten kör vi på med en slags vardagslydnad där jag kräver att Affe lägger band på sig. Han ska sitta och vänta, han ska ”be om lov” han ska utföra det jag ber om och faktiskt så går det så bra. Han är otroligt duktig på att vänta exempelvis i hallen när jag förbereder hans mat eller gör i ordning för kvällen.

Om jag kunde få med liiite av den lydnaden utomhus skulle det vara som en lottovinst, på mer än 23 kr då *hehe*

123gif.de" href="http://www.smiliesuche.de/hunde/gif-hunde-smilies-0010.gif.html">123gif.de" />

Idag var en ledig dag och faktiskt har jag under denna dag gjort flera saker jag i vanliga fall så smått försöker undvika och smita undan.

Jag har sotat ur pannan, gör jag visserligen ganska ofta men på grund av min klantighet försöker jag slippa. Idag skulle jag försöka modifiera min teknik för att slippa ha aska över allt. Åh vad smart, först rakar jag ner askan i en slags låda och sedan häller jag över den i en hink, det borde grisa mindre. Jo tjena! Askmolnet i pannrummet var, ta mig sjutton större än det från Islands vulkanutbrott. Jättesmart alltså.

Jag har tankat bilen (brukar köra på ångorna, tills sambo åtar sig att tanka)

Jag har lämnat returpapper. Det är stort och ytterst sällsynt och jag är mycket stolt över mig själv. Jag drar mitt strå till stacken (tycker jag) genom att samla ihop pappret i lådor och hundmatssäckar, sedan vill jag inte befatta mig med det längre.

Jag har, och det här är snudd på UNIKT, pantat burkar och flaskor och det mina vänner är nästan värt ett diplom och dagens ros i tidningen. Där stod jag som ett fån i pantrummet på Ica och visste inte ens åt vilket håll man skulle trycka in flaskorna, milt pinsamt.

Pantpengarna satte jag, prydligt och ordentligt in på mitt Icakort. Lön för mödan. 

Bilen var knökfull när jag kom till stan och tom, sånär som på en Affe, när jag kom hem igen. Jag känner mig riktigt nöjd med mig själv idag.

Förra natten vaknade jag av en gräslig, fruktansvärd och känslosam mardröm. Jag minns den inte mer än i små fragment, men jag vet att jag i slutet grät så jag trodde kroppen skulle brista. Det tog en bra stund innan jag kunde somna om igen. Nu börjar ögonen kännas trötta och huvudet luddigt.

Läste någonstans att det är viktigt att hoppa på sömntåget när det kommer, annars kan det dröja länge innan nästa tåg kommer. Så det är väl bara att ställa sig på perrongen och vänta då.

God natt

Lika bra jag varnar om nu någon är känslig för bilder på döda och styckade djur. Så då var det gjort.

Då tar vi tag i saker ur en ny infallsvinkel med förnyad kraft, motivation och energi. Tack Malin!

Från och med NU kör jag kontakt med Affen för hela slanten. Inledde i går med en enkel övning (trodde jag) som innebar att han skulle belönas så fort han tittade på mig. Nu har han på något sätt lyckats koppla samman detta med att först ligga ner och sedan ta kontakt. 

Hämtade klickern och trodde jag snabbt kunde rätta till fenomenet. Men det kräver mer arbete än så, visade det sig. Varierade övningen genom att ha godiset i knuten hand. När han tittade på mig öppnades handen och godiset blev tillgängligt.

En motionsrunda ska förekomma innan passen på lydnadsplanen och egentligen före all slags aktivitet som kräver koncentration och fokus. Detta går nu under kodnamn: Operation tömma Affe! Matte lär väl bli lika tömd på kuppen antar jag.

Enda lilla dilemmat är den satans jakten. Vill inte cykla med honom på asfalt och längs skogsvägarna dräller det av jägare, förvirrade jakthundar och stressade älgar. Nå det är bara att ge sig ut i smeten. Kanske åtminstone skulle ha något rött på mig så man inte blir misstagen för en gammal älg. Ett vanligt fenomen bland jägare är att de ser det de vill se dvs. älg.

Blir inte så lite fnissig när jag tänker de (lyckligt) ovetande älgjägarna som sitter i sina torn och väntar på att stortjuren ska dyka upp och där smyger jag och Affe omkring (utom synhåll för tornen så klart) och gör säkert ett grundligt jobb att skrämma bort alla eventuella älgar under vår cykeltur. De man inte vet.....

Första träningspasset på klubben, enligt nya taktiken är också avklarat. Man ska absolut inte tala om mirakel men OJ vad duktig han var. Gjorde fast kopplet så jag hade båda händerna fria och enkelt kunde belöna. Han var följsam och bra på att ta kontakt. Jag var glad och han var glad. Till och med den andra terrisen kunde han låta bli att ”stirra ut” Kunde ha avslutat passet liiite tidigare men när det går bra och är roligt så är det fruktansvärt svårt att avbryta.

Efter passet blev det lite sedvanligt surr och faktiskt satt han på sin lilla rumpa utan att tugga pinnar eller rycka gräs. Jag belönade med jämna mellanrum. Duktig vovve.

Affe har idag hälsat på sin första älg (tror inte han stötte på någon förra året) Det blev ett möte med komplikationer då en plåtdel rasade ner på betongen och orsakade ett förskräckligt ljud. Så förskräckligt att det tog säkert närmare 30 minuter innan Affen ens vågade närma sig släp och älg. Men klart man inte ger upp och när spänningen väl släppt struttade han glatt omkring bland skånker, skinn och skalle.

   Hallå! Vem har tappat sina fötter?

   Definitivt fotsvett, yäck!

När älg två senare under dagen föll, var vi och hälsade på den med, bara så där om uti fall att han fortfarande skulle vara rädd. Visst var han reserverad för älgen och backade när det dunsade. Men annars tycker jag att det gick riktigt bra.

   Ingen som tittar!

   Varför har du så stora näsborrar? och när har du borstat tänderna sist?

Konstaterade just med sambo att Affen som i vanliga fall är så hysteriskt intresserad av människor och blir helt galen av lycka när han möter någon, är nästan totalt ointresserad av människor när han är lös. Detta märkte jag under dagens lopp i jaktstugan/slakthuset då han var lös. Han var fram och hälsade, men mer än så var det inte.

   Hallå! Är det någon hemma?

Nu är det natti natti

I morgon är en ny dag, full av möjliga omöjligheter.

Har ni varit med om eller rättare sagt har ni upplevt att vissa platser har förmågan att skänka inre frid, lugn, ro och harmoni? Man liksom slappnar av i kropp och själ, man blir tillfreds med livet och bekymren är som bortblåsta. 

   Min Affe, fri som vinden.

Igår fann jag en sådan plats på det mest otippade av ställen. Hade inte aning om att vi hade en sådan pärla i vår kommun.

   Vroooooooooooom

Vi hade friluftsdag med brukshundklubben och efter en sträcka först med bil sedan med lite vandring nådde vi denna underbara destination vid havet. Synen som mötte oss var en kritvit sandstrand, böljande vågor och strålande sol, vi hade nästan kunnat befinna oss i utlandet. Över stället vilade en slags frid som är svår att beskriva och jag hade nästan svårt att slita mig därifrån.

   Fyra tassar i backen? Nix! Möjligtvis 2.

Affe var gräslig på vägen dit. Att ha hundar framför och bakom fick honom att dra som besatt åt alla håll och kanter. Vid ett tillfälle lyckades han även ta sig lös och kutade naturligtvis fram till första bästa ekipage och presenterade sig

-Heeeeeeeeeeeej jag heter Affe kan vi busa? Tur att det var snälla vovvar och att deras matte inte tog illa upp. På plats fikades det, grillades korv och surrades så klart, en trevlig stund för både två och fyrbeningar.

Alldeles varm i mattehjärtat är jag av det som skedde efter fikat. Affe fick nämligen vara lös och busa med jättesnälla hundkompisar, vilken lycka (för oss båda) Sist han fick busa med andra hundar var han bara en liten valp och det är ju bra mycket över ett år sedan.

   Hjälp matte! Jag är inringad.

Äsch matte, jag klarar mig nog.

   Okey, allihopa GRUPPKRAM!

   Men hallå! Vad gör ni? Hur kramas Samojeder egentligen?

   Let's do it the terrierway

Kom igen, vi drar och badar. 

Fram och tillbaka sprang de, plask i vattnet och sedan upp igen, det var som han aldrig gjort annat. Nu kan man nog säga att Affe får vara hund på heltid. Trött var han hela kvällen igår och säkert rätt nöjd i lilla terrierskallen.

   Välbehövlig avkylning och vätskepåfyllning

   Naaa, nannannaa, ni kan inte ta mig..

Hallåå där, det fusk att dra i svansen.

Och terriern vinner med en tasslängd!

Igen?

Terriern kommer bakifrån, jagar!

Knappar in.

Tar in lite till, men ytterligare en kandidat gör anspråk på täten.

Terriern lägger dock in överväxeln, vrooom.

Öh, kan ni vänta på terriern! Min bensin börjar ta slut. 

Pust, visste inte att det var så mycket motor i Samojeder.

Mycket foton blir det här idag men tar man 252 bilder på några timmar är det synnerligen svårt att sålla, även om man bara försöker hålla sig till guldkornen. 

Märker att jag har en förkärlek till ”springa bilder” antar att det har med Affes tidigare inburade liv att göra. Det är sådan glädje att se honom springa fritt, ledsnar nog aldrig på dessa bilder.

   Lycka för Affe, lycka för mig.

Ha nu en bra vecka och ta det försiktigt i skogarna, den heliga älgjakten har ju inletts här i norr.

Är det kalas så är det och vet man inte hur många som kommer är det bara att gardera sig. Nu är det ju förstås inte jag som fyller år (tackochlov) utan svärfar. Imorgon är den stora tilldragelsen och tiden är knapp.

Förutom frallorna och pajdegarna, som förövrigt ska förgräddas innan dagen är slut, har under veckan 3 kg älgfärs stekts, ost rivits och tomater hackats. Men än ser jag inte ljuset i tunneln. Färdigställandet av pajerna, bålen och välkomstdrinken bekymrar mig, svärfars hemmagjorda kort ger mig magsår och här sitter jag och gör INGENTING. Men jag har ju liksom jobbat och idag var den nionde (i rad) och avslutande dagen innan ledigheten. Ett fint litet pass som inleddes 05.30 imorse med inventering och avslutades 10 timmar senare.

Är dock lite fundersam på hur mycket jag egentligen vågar ta mig an idag med matlagning och så. Gjorde parisare till middag idag och satte mig till bords, skar första biten och mums vad gott det var. Fast visst saknades det något? Jepp, det gjorde det, själva parisaren i sig, alltså korven. Stabilt.

Att jobba 10 av 11 dagar har gått över förväntan bra, man blir liksom lite avtrubbad även om nerverna och tålamodet kanske inte riktigt är vad de borde vara.

Fast jag undrar om jag har en Ica-stämpel i pannan? Passade på att handla en av dagarna efter jobbet, iförd civiljacka, uppdragen i halsen (så inget Ica-rött skymtade) brallorna var visserligen del av uniformen men de är rätt neutrala. Blev stoppad vid kyldiskarna av en yngling, helt obekant, tror inte ens han var en lokal förmåga.  -Hörru, du jobbar väl här! What? – Jo svarade jag, MEN inte just nu!  sa jag och pekade på min jacka och handlingspåse. Men han gav sig inte och högst motvilligt kopplade jag åter på Ica-Jenny och hjälpte fjanten att hitta färdigskivad hamburgerost.

Måndagsträningen med Piraffen gick fortsatt bra och denna gång levererade han ett träningspass utan ett enda skall, yey! Annars brukar han hysteriskälla i början och mot slutet.

Promenaderna har förändrats makalöst och bedrivs nu nästintill hela tiden i slakt koppel, så länge det inte finns någon störning det vill säga. Men jag resonerar som så att det måste gå bra utan störning, innan det kan gå bra MED störning. Han är lite intensiv fem första minuterarna men det lägger sig och han kommer ihåg vad som gäller. Visst får jag fortfarande stanna många gånger och ”påminna” honom men oj vilken skillnad det är.

I tisdags hade jag en sådan otrolig lyx när jag kom från jobbet i form av ett färdig lagt spår åt Affe. Det var supersnälla Sari som lagt ett spår åt oss, som bara var att gå *lycka*

Han tog upp spåret fint men sen blev det mycket irrvirr. Nå, det är länge sedan sist och dessutom lite svår terräng. Men han kom till slutet och fick sin belöning.

Igår var det onsdagsträning och han var lite mer ”gasad” (inte konstigt med en matte som oxå är stressad just nu) men det gick ändå ganska bra.

Fick frågan vad jag "tänkte" mig med Affe? Full i skratt men helt ärligt svarade jag att det jag främst ”tänker” med Affe är han ska kunna gå med fyra tassar i backen, längre än så har jag inte planerat.

Kaffet är slut och därmed rasten, nu ska jag börja kavla ut mina (vilande) pajdegar och förgrädda dem.